Moontrap
Under ett rutinuppdrag stöter de två NASA astronauterna Jason Grant (Walter Koenig) och Ray Tanner (Bruce Campbell) på ett tillsynes övergivet och drivande rymdskepp av okänt ursprung. Vid en närmare undersökning finner de att skeppet har tecken på att någonting katastrofalt har inträffat ombord. De får order om att återvända tillbaka till Jorden och tar med sig en äggliknande kapsel från skeppet och kvarlevorna efter en i besättningen de finner.
Väl tillbaka på Jorden upptäcker de att kvarlevorna de tagit med sig tillbaka är fjortontusen år gamla och att deras ursprung kan härledas till en krater på månen, samtidigt som den äggliknande kapseln visar sig vara en krigsrobot som kan bygga sig själv en kropp med hjälp av metal och likdelar. Grant och Tanner får i uppdrag att bege sig till månen för undersöka den utpekade platsen och finner ett hot som riskerar att utplåna hela mänskligheten om det tar sig till Jorden…
Moontrap från 1988 är en lågbudget sci-fi skräckis som jag har haft mina ögon på under en rätt lång tid och som jag förväntade mig skulle leverera mer än vad den visade sig göra. Idéen bakom filmen och dess handling är svinbra, men utförandet lämnar en hel del att önska. Jag har inget problem med den låga budgeten och de stundtals taffliga effekterna, men jag fann å andra sidan filmen extremt långtråkig stundtals tack vare alla transportsträckor som inträffar i den där scener dras ut så långt det går enbart för att fylla ut speltiden.
Moontrap är inte dålig på ett sånt sätt att den är osebar, men den är å andra sidan stundtals fruktansvärt långdragen och okoncentrerad. Hade de haft en större budget och kunnat fläska på lite mer med scener där mördarrobotar går berserk hade filmen antagligen varit toppen och betydligt mer jämn. Moontrap är överlag en okej film, men den har som sagt en del problem som för mig var svåra att undgå att inte störa mig på.
Ta gärna en titt på Flimmer Duo’s recension av Moontrap också – vilket du kan göra här nedanför: