| Subcribe via RSS

Sotto il vestito niente av J

september 5th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Skogvaktaren Bob Crane (Tom Schanley) och hans modellsyster Jessica (Nicola Perring) är tvillingar och besitter en telepatisk förmåga emellan varandra. När Bob ser för sitt inre hur Jessica blir mördad av en osedd förövare beger han sig till Milano, Italien för att försöka hitta sin syster. Väl där får han veta att hon har försvunnit spårlöst och kontaktar kommisarien Danesi (Donald Pleasence) för att få hjälp att hitta henne. Danesi är till en början tveksam mot Bob, men efter att flera kroppar efter toppmodeller börjar dyka upp står det klart att en psykotisk galning går lös i Milano.

Sotto il vestito niente – Nothing Underneath utanför Italien och Modellmorden i Sverige – är en giallo från 1985 som känns mer som en amerikansk dussinthriller. Hur som helst så spelar inte det någon roll för jag fucking älskade det här.

Filmen var ganska välspelad för att vara en italiensk produktion (det var lite lustigt att titta på Donald Pleasence som försökte bryta på italienska) och den bjuder på en hel del genuin spänning som jag inte alls var beredd på. När slutet väl kommer slängs så klart all logik ut genom fönstret och de sista minuterna av filmen blir en aningen bonkers i sann slasher- och giallo-anda.

Jag vart lite förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade den här filmen. Den må vara ganska standard i sitt utförande, men det är ingenting jag ser som ett problem. Jag kommer definitivt att återkomma till den här. Rekommenderas.

No Comments

Nude per l’assassino av J

september 5th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en fotomodell dött under en abort börjar någon i en motorcykelhjälm och ställ att förfölja och mörda de som arbetar vid samma agentur som henne. Vem är galningen? Vad är dennes motiv? Kommer någon kunna stoppa mördarens framfart innan alla på agenturen fallit offer för dennes kniv?

Jag må inte vara en expert på giallo filmer, men jag är ganska säker på att Nude per l’assassino – eller Strip Nude For Your Killer – inte hade kunnat göras och släppas idag, år 2020. Filmen är allt annat än politiskt korrekt och är fylld till bredden med sleaze och våld. Den har en mängd fullständigt bonkers scener (däribland en scen där en snubbe kör vårdslöst för att han ”gillar att köra fort”) och den blir fläckvis hyfsat spännande också.

Med det receptet borde jag älska filmen, men det gör jag inte. Filmen är okej för vad den är och har sina stunder, men mitt intresse svajade rejält under filmens gång. Faktiskt till den grad att jag inte ens orkade bry mig i att försöka klura ut vem som var mördaren, vilket är något jag faktiskt försöker göra när jag tittar på whodunnit slashers eller giallo filmer.

Nåväl. Filmen är som sagt okej för vad den är; trashig, bonkers och bitvis charmig i sin uselhet, men inte tillräckligt för att jag ska ha någon större brådska att se om den.

No Comments

Der Untergang av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Drama, Film, Krig

April, 1945. Berlin, Tyskland. Det Tredje Riket står inför sitt fall och Adolf Hitler (Bruno Ganz) och hans närmsta män står inför det faktum att kriget är förlorat.

Der Untergang – eller Undergången som den heter i Sverige och Downfall som den heter i engelsktalande länder – är en filmatisering baserad på de dagboksanteckningar Adolf Hitler’s sista sekreterare, Traudl Junge (här porträtterad av Alexandra Maria Lara), skrev under krigets sista dagar i Führerns skyddsbunker.

Der Untergang kan vara en av de mest ångestladdade filmer jag någonsin har sett. Hela filmen genomsyras av en hopplöshet och en dödsångest som tränger sig på allt mer ju längre in i filmen man kommer och även om det är väldigt, väldigt svårt att ha någon som helst sympati för karaktärerna i filmen – tack vare vad de verkliga människorna gjorde under andra världskriget – så lyckades filmen ändå göra så att det knöt sig i magen på mig några gånger.

Skådespelarensamblén i filmen är fantastisk och Bruno Ganz (som tyvärr gick bort förra året) är helt makalös i sin roll som Adolf Hitler. Han äger varenda scen han är med i och att beskåda denna historiska figur komma till liv på film med en sån övertygande prestation är snudd på magiskt.

Jag kan inte annat än att rekommendera Der Untergang. Varför jag skjutit på att se den här filmen så pass länge som jag gjort har jag ingen som helst förståelse för. Det är två och en halvtimme ren ångest, men det är å andra sidan så jävla värt att ta sig igenom. Se den.

No Comments

La casa con la scala nel buio av J

juni 8th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kompositören Bruno (Andrea Occhipinti) jobbar på soundtracket till en ny skräckfilm och har hyrt in sig i ett hus på landsbygden för att få jobba ostört. Efter en rad underliga händelser – däribland försvinnandet av två kvinnor – börjar Bruno misstänka att en galning går lös.

Om jag skulle använda ett ord för att beskriva La casa con la scala nel buio – eller A Blade In The Dark – så skulle nog det ordet vara ojämn. Filmen bjuder på en riktigt tät atmosfär och de scener som är spännande är riktiga nagelbitare samtidigt som filmen innehar kanske en av de mest brutala mordscenerna från 80-talets skräckfilmer.

Men samtidigt som den har allt det så har även filmen bedrövlig dubbning, ljudsättningar som är helt åt helvete och en speltid som nog hade mått bra av att kortats ned med tjugo minuter. Filmen har ett flertal utfyllnadsscener där de bygger upp inför att något ska hända, men där slutklämmen visade sig inte ge någonting överhuvudtaget.

Usel dubbning och ljudsättningar som är åt helvete är väl en del av de gamla italienska skräckfilmerna och är något man får räkna med (det är till en viss del charmen med den här typen av filmer så klart), men poänglösa scener som bara är där för att fylla ut speltid drar ner betyget i mina ögon oavsett vilken typ av film det är. Jag finner det dock ganska komiskt hur snabbt slutet på filmen är jämfört med dessa utfyllnadsscener.

Jag har lite blandade känslor kring A Blade In The Dark. Den är inte tillräckligt bonkers och over the top för att skratta åt, men den är å andra sidan inte tillräckligt välgjord för att jag ska ha någon större brådska att se om den. Kort sagt; jag gillar filmen, men jag kan samtidigt inte förbise dess problem.

No Comments

After Death (Oltre la morte) (aka Zombie Flesh Eaters 3) av J

oktober 1st, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

För omkring tjugo år sedan satte en grupp forskare upp ett läger på en avsides ö för att forska på diverse olika botemedel, bland annat mot cancer. Deras forskning var nästan fulländad när de av misstag lyckades förarga öns voodoopräst, som i sin tur väckte de vandrande döda till liv och la en förbannelse över dem för att utkräva hämnd. Den enda överlevande var den unga flickan Jenny, vars föräldrar gick samma öde till mötes som deras kollegor.

Jenny (Candice Daly) är nu en ung vuxen kvinna och är ute en dag på båttur med en väninna och en grupp legosoldater. Gruppen får motorhaveri och tvingas lägga till vid en till synes öde ö som de snart inser är samma ö som Jenny lyckades ta sig ifrån alla år tidigare. Samtidigt hittar en grupp med forskare som också befinner sig på ön grottan där allting började, där finner de en bok de läser ur och lyckas således återigen väcka de döda till liv…

Tydligen hade jag inte gjort någon recension på Claudio Fragasso’s take på den italienska zombie genren där han fick fria tyglar att göra vad han ville tillsammans med sin fru, Rossella Drudi som skrev manuset till filmen (och många andra produktioner hennes man spelade in), så det var väl dags att göra det nu när jag såg om filmen på 88 Films bluray utgåva av filmen där den går under titeln Zombie Flesh Eaters 3. Filmen har även fått titeln Zombie 4: After Death och Zombi 4 – After Death och anses väl officiellt vara den fjärde filmen i Zombi franchisén.

Hur som helst får After Death (Oltre la morte) film nummer tre i franchisén, den halvröriga och helgalna Zombi 3 som hade en väldigt besvärad produktion, att se ut som något George A. Romero skulle ha spelat in under 70- eller 80-talet. After Death är prima italiensk skräpfilm med zombies som hasar sig fram för att i nästa sekund springa, hoppa, köra brottningsmatcher med sina offer och skjuta med M16 gevär – och prata. Effekterna är bedrövliga och jag vart lite förvånad över hur lite gore-shots det var i filmen jämfört med andra italienska zombiefilmer, jag mindes filmen som betydligt slafsigare än vad den tydligen var. Jag borde kanske tillägga att jag inte hade sett filmen på över femton år, vilket antagligen spökade till minnet av den för mig.

Karaktärerna är terminalt korkade och filmen har så många logiska luckor att det hade antagligen varit omöjligt även för den bästa av manusförfattare att lappa ihop manuset. Hela filmen är stendum, men är samtidigt väldigt underhållande på sitt extremt trashiga sätt. Filmen är verkligen inte bra på något som helst vis men jag har verkligen inget problem med det. Men, med allt det sagt tycker jag nog fortfarande att Zombi 3 är snäppet galnare, roligare och underhållande.

Så, borde du se After Death? Gillar du skräpiga europeiska skräckfilmer från sent 80-tal tycker jag definitivt att du ska sätta tänderna i den. Förväntar du dig något i stil med The Walking Dead ska du nog hålla dig en bit ifrån den här dock. Jag personligen kommer definitivt att se om den igen, så jag ger den en rekommendation och tumme upp. Lyssna nu på Al Festa’s Living After Death, som kan vara det mest catchiga huvudtemat som gjorts till någon italiensk skräckfilm.

Läs gärna mina recensioner av Zombi 2 och Zombi 3 också.

No Comments

Le foto di Gioia av J

augusti 12th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Gloria (Serena Grandi), en ex-modell som nu mer driver herrtidningen Pussycat, står inför ett problem; ett psykotiskt fan med vanföreställningar har ihjäl hennes modeller en efter en och skickar groteska fotografier med deras döda kroppar framför posters av hennes egna avklädda bilder. Allt medan hoten och kropparna staplas på hög måste Gloria klura ut vem galningen är innan hon själv blir den ultimata modellen…

Le foto di Gioia – som antagligen är mer känd som Delirium eller Delirium: Photo of Gioia utanför Italien – är en italiensk giallo från 1987, regisserad av Lamberto Bava och oh boy.. det här var en intressant film. Manuset är fullkomligen bonkers och mördarens psykotiska vanföreställningar – som vi får se flertalet gånger – är utan tvekan filmens highlights, samtidigt som filmen bjuder på en hel del lättklädda damer (däribland den då fagra Serena Grandi), over the top mord och en George Eastman i en mindre roll där han inte spelar en psykotiska galning. Med det sagt; ja, jag gillade den här filmen.

Le foto di Gioia är inte en bra film, men det är å andra sidan en underhållande sådan tack vare hur bonkers och over the top allting i den är. Den får en tumme upp och en rekommendation från mig – åtminstone till fans av sleaziga 80-talsfilmer.

No Comments

Morirai a mezzanotte av J

augusti 12th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Nicola (Leonardo Treviglio) är polis. När hans fru Sara (Barbara Scoppa) hittas brutalt mördad riktas alla blickar och misstankar omgående mot Nicola då han både har problem med spriten och inget alibi för mordtillfället. Anna (Valeria D’Obici), lärare i kriminologi och kriminalpsykolog tillika Nicola’s vän, blir inkallad för att hjälpa till med fallet. Hon är övertygad om att Nicola är oskyldig och försöker övertyga kommisarie Terzi (Paolo Malco) om detta. De alldeles speciella omständigheterna vid mordet tyder på att den ökände seriemördaren Franco Tribbo (Peter Pitsch), även kallad Midnattsmördaren, är förövaren. Det är bara en hake med den teorin; Tribbo dog i en brand på ett mentalsjukhus för närmare tio år sedan…

Morirai a mezzanotte är en italiensk giallo från 1986, regisserad av Lamberto Bava (under pseudonymen John Old Jr.) och är släppt under flertalet olika titlar, så som You’ll Die At Midnight, Midnight Killer, Midnight Ripper, Midnight Horror och Die At Midnight (vilket var den svenska VHS-titeln för filmen).

Jag är ingen expert på giallo’s och jag är definitivt ingen som slukar såna filmer på löpande band, men jag tycker att Morirai a mezzanotte levererade ungefär det jag förväntade mig; blodiga slasher-aktiga mord i italiensk anda, med usel dubbning. Den bjuder knappast på några överraskningar rent genremässigt, men som en film från den andra halvan av 80-talets Italien fungerar den mer än väl. Den har sina problem här och där (så som att den blir långdragen på sina ställen), men överlag är det en okej thriller som rullar förbi utan några större bekymmer. Det är inte en film jag kommer springa benen av mig för att se igen, men det är å andra sidan inte en film jag har någonting emot att se igen.

No Comments

Cruel Jaws av J

juli 18th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Med bara några dagar kvar till det årliga Regatta firandet i den lilla småstaden Hampton Bay dyker en sju och en halv meter lång vithaj upp och börjar smaska i sig dess semesterfirare. Samtidigt står den lokala vattenparken inför hotet att bli igenstängd då stadens borgmästare vill riva den och bygga svindyra fastigheter där, med påtryckningar från maffian. Det blir upp till stadens sheriff, parkens ägare och en hajexpert att bege sig ut med båt och döda hajen innan sommarens ekonomi blir slaktad och parken demolerad.

Cruel Jaws (eller The Beast som den även är känd som) är en italiensk gjord-för-TV Jaws rip-off från 1995 som marknadsfördes i vissa länder som Jaws 5: Cruel Jaws, trots det faktum att filmen inte har ett dugg med Universal’s Jaws franchisé att göra överhuvudtaget. Filmen inkluderar dessutom flitigt klipp från Jaws, Jaws 2, Jaws 3-D, L’ultimo squalo (aka The Last Shark, aka Jättehajen – Vindsurfarnas Skräck i Sverige) från 1981 och Sangue negli abissi (aka Deep Blood) från 1990 – och filmen regisserades av ingen mindre än schlock-mästaren Bruno Mattei, under pseudonymen William Snyder.

Jag brukar gilla italiensk skräpfilm. Åtminstone ibland. Så jag borde ju finna Cruel Jaws underhållande, men icke. Det är en energilös och överlag tråkig Jaws-kopia vars största problem troligen är att den försöker vara Jaws utan att för den delen lyckas på något som helst plan. Filmens story är i stort sett den samma som Spielberg’s klassiker, men allting är så otroligt mycket sämre. Skådespelarna är bedrövliga, effekterna är gräsliga och det faktum att Mattei har snott klipp ur andra (bättre, men även lika usla) filmer gör filmen desto mer ointressant då man klart och tydligt kan se att det inte fanns speciellt mycket engagemang bakom kameran här. Filmen har dessutom en av de värsta klippningarna jag har sett någonsin då karaktärerna hinner knappt stänga munnen innan det klipps till nästa scen.

Cruel Jaws är en bedrövlig cash-in på Jaws franchisén och är absolut ingenting du behöver se. Skippa.

No Comments

Terminator II av J

november 24th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

I ett framtida Venedig har en katastrof inträffat vilket gjort staden obeboelig då vattnet blivit förorerenat. Forskare har blivit placerade i ett labb i staden för att försöka åtgärda problemet, men efter att ett nödanropp från labbet kommer in till ledningscentralen skickas en grupp soldater in för att undersöka saken. Det dröjer inte länge förrän de upptäcker anledningen till nödanropet…

1984 skapade James Cameron filmhistoria med sin film The Terminator och redan två år senare fortsatte han på den inslagna vägen med sin Alien-uppföljare, Aliens. Fem år senare skulle han äntligen släppa uppföljaren till sin genombrottsfilm – det vill säga Terminator 2: Judgment Day – men redan två år innan den filmen kom ut knåpade italienarna Claudio Fragasso (här under pseudonymen Clayde Anderson) och Bruno Mattei (här under pseudonymen Vincent Dawn) ihop en egen uppföljare till Cameron’s mästerverk från 1984…

Terminator II – eller Shocking Dark som den även är känd som – från 1989 är en Aliens rip-off ut i fingerspetsarna med en gnutta The Terminator inslängd mot slutet. Skådespelarinsatserna är bedrövliga med noll inlevelse och karaktärer som stirrar rakt in i kameran vid ett flertalet tillfällen. Effekterna ser man knappt röken av, men monstren ser åtminstone okej ut (även om jag misstänker att det berodde mer på bildkvalitén än något annat). Manuset är överallt och ingenstans. Flertalet scener är direkt tagna ur Aliens men är framförda på ett riktigt bedrövligt vis. Alla karaktärer är i stort sett rip-offs på flera karaktärer (Ripley, Hicks, Newt etc) i Aliens och den kvinnliga huvudpersonens namn, Sara, är direkt taget ur The Terminator. Actionscenerna är styltigt framförda, otroligt energilösa och överlag bara tråkiga. Jag brukar i regel försöka ha ett öppet sinne för trashiga filmer (i synnerhet gamla italienska skräckfilmer), men det här var verkligen bara utdraget.

Men även om jag tyckte att den här filmen var väldigt meh och långtråkig så fanns det en och annan ljusglimt här och där. Exempelvis tyckte jag att det var ganska komiskt att karaktärerna som är i anläggningen i stort sett hela tiden står och skriker åt varandra även om de står bredvid varandra. En del av dialogerna fick mig att fnissa till och Christopher Ahrens’ Arnie-imitation var så bedrövlig att jag inte kunde låta bli att garva åt den.

Terminator II / Shocking Dark hade säkerligen gått hem bättre hos mig om den hade haft mer energi i sig. Så som den är känns den bara jävligt trött och energilös under majoriteten av speltiden och även om den har sina stunder så räcker inte det för att jag ska gilla den. Skippa.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud