Helt Perfekt Glob

Murderock – Uccide a passo di danza av J

När en rad bisarra mord på dess elever skakar om en dansskola i New York bestämmer sig dess ägare, Candice (Olga Karlatos), att försöka ta reda på vem som ligger bakom de bestialiska morden tillsammans med den skumma modellen George (Ray Lovelock).

Murderock – Uccide a passo di danza – eller Murder-Rock: Dancing Death, The Demon Is Loose eller Slashdance som den också är känd som – är en giallo från 1984, regisserad och delvis skriven av den italienska skräckmaestron Lucio Fulci. Jag personligen har varit ett stort fan av Fulci sedan tonåren och jag har sett en hyfsad mängd av hans filmer genom åren – en del är odödliga klassiker, medan andra är rena katastroferna.

Murderock – Uccide a passo di danza är inte en katastrof, men den är långt ifrån det bästa Fulci gjort. Filmen är extremt långsam och även om det är en handfull mord som inträffar igenom den så räddar inte det filmen från att bli ett ordentligt sömnpiller. Morden är ointressanta och extremt blodfattiga (i synnerhet om man ska mäta i Fulci’s mått mätta) samtidigt som filmen har en handfull dansscener som pågår i ungefär tusen miljarder år, som egentligen inte tillför någonting bortsett från att de fungerar som en backdrop för filmens handling – och det faktum att Fulci här har försökt att riffa på dåtidens amerikanska dansfilmer som var poppis just då. Hur som helst så tråkade de ut mig till den grad att när väl mördarens identitet avslöjades så hade jag slutat bry mig – även om jag nu i efterhand kan tycka att slutet var en gnutta klyftigt (om än helt idiotisk).

Nej, Lucio Fulci har gjort bättre filmer än det här utan tvekan. Det finns säkert de som uppskattar det långsammare tempot och de mer blodfattiga morden som presenteras här, jag själv ser hellre någonting annat av Fulci alla dagar i veckan. Det här är långt ifrån det sämsta karln hann göra under sin karriär, men den är samtidigt långt ifrån något av det bästa.

Body Puzzle av J

När en rad brutala mord, där offren blir stympade, plötsligt börjar inträffa får kriminalaren Livet (Tomas Arana) fallet på sitt bord. Kroppsdelarna som tas från offren lämnar mördaren hos den vackra, och rika, änkan Tracy (Joanna Pacula) och det dröjer inte länge innan Livet inser att det hela har någonting att göra med Tracy’s bortgångne man att göra…

Efter att ha sett Lamberto Bava’s tidigare alster i giallo-genren, A Blade In The Dark (recenserad här), You’ll Die At Midnight (recenserad här) och Delirium (recenserad här) trodde jag att Body Puzzle från 1992 skulle vara något i ungefär samma dumma och over the top stil. Istället visade sig filmen vara något mer seriös (och kanske till och med mer genomtänkt överlag) än hans tidigare filmer i subgenren, med inte alls lika många dumheter (även om också den här filmen har sin beskärda del av idioti).

Body Puzzle är hur som helst en okej thriller med element från den klassiska italienska skräckgenren. Den blir smått långdragen på sina ställen, men har å andra sidan en handfull riktigt spännande scener som väger upp det hela – samtidigt som den har några riktiga ”what the fuck”-moment (bland annat en biljakt i slutet på filmen där det ser ut som att de kör i 200km/h) som känns direkt tagna ur valfri slasherfilm från 1980-talet.

På det stora hela får Body Puzzle godkänt. Den är tillräckligt kompetent gjord för att kunna tas på allvar, men den har å andra sidan sina stunder då man undrar vad Bava och hans filmteam egentligen tänkte på.

Suspiria (2018) av J

Berlin, 1977. Den överbeskyddade Mennoniten och ambitiösa dansösen Susie Bannion (Dakota Johnson) anländer till den prestigefulla dansskolan Markos Tanz Akademie precis efter det mystiska försvinnandet av den nyligen utslängda eleven Patricia (Chloë Grace Moretz). I förhoppning om att få ingå i den legendariska koreografen Madame Blanc’s (Tilda Swinton) danstrupp, bestående enbart av unga kvinnor, gör Susie exceptionellt bra ifrån sig under sin uttagning och får ganska snart den ledande rollen i Blanc’s kommande uppsättning.

Samtidigt har den frågvise psykoterapeuten Dr. Klemperer (Tilda Swinton) – som blev anförtrodd av Patricia med att hon trodde att skolan tagits över av häxor – tillsammans med eleven Sara (Mia Goth) börjat avtäcka mörka hemligheter kring studion efter att ytterligare en elev har försvunnit. Kan det vara så att Markos Tanz Akademie faktiskt är ett tillhåll för uråldriga häxor?

Att göra en remake på en trashig italiensk skräckfilm från 70-talet och sedan proppa den full med en massa dansscener och förlänga speltiden med en timme utan att stoppa in fler skräckmoment, utan att snarare dra ner på dem och lägga majoriteten av dem på slutet, skulle få mig att undra om manusförfattaren och regissören överhuvudtaget fattat poängen med originalet. I Suspiria remaken från 2018 har de gjort just det.

Det här är långsam, seg och pretentiös dynga där långa dansscener (om man nu kan kalla dem för det med tanke på att det mest är folk som ålar och slänger sig runt med kroppen) som hade kunnat klippts bort helt pågår i tusen miljarder år, vilka sammanvävs med en massa dialogscener där absolut ingenting av intresse händer. De få skräckmoment som finns här inträffar, som jag skrev här ovanför, mestadels mot slutet av filmen med några enstaka undantag.

Jag personligen tycker att originalet från 1977 är en av de mest överskattade skräckfilmerna som någonsin har gjorts, men om jag ska välja mellan att se den eller den här en gång till så blir det originalet utan någon som helst tvekan. Det här är pretentiös jävla dynga som jag inte tycker någon behöver se. Skippa.

Jag skrev en rätt usel recension på originalet för tolv år sedan också – där jag nämner att originalets regissör, Dario Argento, tydligen jobbade på en egen remake som skulle släppas 2010 – som du kan läsa här om du har ett par minuter över.

Sotto il vestito niente av J

Skogvaktaren Bob Crane (Tom Schanley) och hans modellsyster Jessica (Nicola Perring) är tvillingar och besitter en telepatisk förmåga emellan varandra. När Bob ser för sitt inre hur Jessica blir mördad av en osedd förövare beger han sig till Milano, Italien för att försöka hitta sin syster. Väl där får han veta att hon har försvunnit spårlöst och kontaktar kommisarien Danesi (Donald Pleasence) för att få hjälp att hitta henne. Danesi är till en början tveksam mot Bob, men efter att flera kroppar efter toppmodeller börjar dyka upp står det klart att en psykotisk galning går lös i Milano.

Sotto il vestito niente – Nothing Underneath utanför Italien och Modellmorden i Sverige – är en giallo från 1985 som känns mer som en amerikansk dussinthriller. Hur som helst så spelar inte det någon roll för jag fucking älskade det här.

Filmen var ganska välspelad för att vara en italiensk produktion (det var lite lustigt att titta på Donald Pleasence som försökte bryta på italienska) och den bjuder på en hel del genuin spänning som jag inte alls var beredd på. När slutet väl kommer slängs så klart all logik ut genom fönstret och de sista minuterna av filmen blir en aningen bonkers i sann slasher- och giallo-anda.

Jag vart lite förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade den här filmen. Den må vara ganska standard i sitt utförande, men det är ingenting jag ser som ett problem. Jag kommer definitivt att återkomma till den här. Rekommenderas.

Nude per l’assassino av J

Efter att en fotomodell dött under en abort börjar någon i en motorcykelhjälm och ställ att förfölja och mörda de som arbetar vid samma agentur som henne. Vem är galningen? Vad är dennes motiv? Kommer någon kunna stoppa mördarens framfart innan alla på agenturen fallit offer för dennes kniv?

Jag må inte vara en expert på giallo filmer, men jag är ganska säker på att Nude per l’assassino – eller Strip Nude For Your Killer – inte hade kunnat göras och släppas idag, år 2020. Filmen är allt annat än politiskt korrekt och är fylld till bredden med sleaze och våld. Den har en mängd fullständigt bonkers scener (däribland en scen där en snubbe kör vårdslöst för att han ”gillar att köra fort”) och den blir fläckvis hyfsat spännande också.

Med det receptet borde jag älska filmen, men det gör jag inte. Filmen är okej för vad den är och har sina stunder, men mitt intresse svajade rejält under filmens gång. Faktiskt till den grad att jag inte ens orkade bry mig i att försöka klura ut vem som var mördaren, vilket är något jag faktiskt försöker göra när jag tittar på whodunnit slashers eller giallo filmer.

Nåväl. Filmen är som sagt okej för vad den är; trashig, bonkers och bitvis charmig i sin uselhet, men inte tillräckligt för att jag ska ha någon större brådska att se om den.

Der Untergang av J

April, 1945. Berlin, Tyskland. Det Tredje Riket står inför sitt fall och Adolf Hitler (Bruno Ganz) och hans närmsta män står inför det faktum att kriget är förlorat.

Der Untergang – eller Undergången som den heter i Sverige och Downfall som den heter i engelsktalande länder – är en filmatisering baserad på de dagboksanteckningar Adolf Hitler’s sista sekreterare, Traudl Junge (här porträtterad av Alexandra Maria Lara), skrev under krigets sista dagar i Führerns skyddsbunker.

Der Untergang kan vara en av de mest ångestladdade filmer jag någonsin har sett. Hela filmen genomsyras av en hopplöshet och en dödsångest som tränger sig på allt mer ju längre in i filmen man kommer och även om det är väldigt, väldigt svårt att ha någon som helst sympati för karaktärerna i filmen – tack vare vad de verkliga människorna gjorde under andra världskriget – så lyckades filmen ändå göra så att det knöt sig i magen på mig några gånger.

Skådespelarensamblén i filmen är fantastisk och Bruno Ganz (som tyvärr gick bort förra året) är helt makalös i sin roll som Adolf Hitler. Han äger varenda scen han är med i och att beskåda denna historiska figur komma till liv på film med en sån övertygande prestation är snudd på magiskt.

Jag kan inte annat än att rekommendera Der Untergang. Varför jag skjutit på att se den här filmen så pass länge som jag gjort har jag ingen som helst förståelse för. Det är två och en halvtimme ren ångest, men det är å andra sidan så jävla värt att ta sig igenom. Se den.

La casa con la scala nel buio av J

Kompositören Bruno (Andrea Occhipinti) jobbar på soundtracket till en ny skräckfilm och har hyrt in sig i ett hus på landsbygden för att få jobba ostört. Efter en rad underliga händelser – däribland försvinnandet av två kvinnor – börjar Bruno misstänka att en galning går lös.

Om jag skulle använda ett ord för att beskriva La casa con la scala nel buio – eller A Blade In The Dark – så skulle nog det ordet vara ojämn. Filmen bjuder på en riktigt tät atmosfär och de scener som är spännande är riktiga nagelbitare samtidigt som filmen innehar kanske en av de mest brutala mordscenerna från 80-talets skräckfilmer.

Men samtidigt som den har allt det så har även filmen bedrövlig dubbning, ljudsättningar som är helt åt helvete och en speltid som nog hade mått bra av att kortats ned med tjugo minuter. Filmen har ett flertal utfyllnadsscener där de bygger upp inför att något ska hända, men där slutklämmen visade sig inte ge någonting överhuvudtaget.

Usel dubbning och ljudsättningar som är åt helvete är väl en del av de gamla italienska skräckfilmerna och är något man får räkna med (det är till en viss del charmen med den här typen av filmer så klart), men poänglösa scener som bara är där för att fylla ut speltid drar ner betyget i mina ögon oavsett vilken typ av film det är. Jag finner det dock ganska komiskt hur snabbt slutet på filmen är jämfört med dessa utfyllnadsscener.

Jag har lite blandade känslor kring A Blade In The Dark. Den är inte tillräckligt bonkers och over the top för att skratta åt, men den är å andra sidan inte tillräckligt välgjord för att jag ska ha någon större brådska att se om den. Kort sagt; jag gillar filmen, men jag kan samtidigt inte förbise dess problem.

After Death (Oltre la morte) (aka Zombie Flesh Eaters 3) av J

För omkring tjugo år sedan satte en grupp forskare upp ett läger på en avsides ö för att forska på diverse olika botemedel, bland annat mot cancer. Deras forskning var nästan fulländad när de av misstag lyckades förarga öns voodoopräst, som i sin tur väckte de vandrande döda till liv och la en förbannelse över dem för att utkräva hämnd. Den enda överlevande var den unga flickan Jenny, vars föräldrar gick samma öde till mötes som deras kollegor.

Jenny (Candice Daly) är nu en ung vuxen kvinna och är ute en dag på båttur med en väninna och en grupp legosoldater. Gruppen får motorhaveri och tvingas lägga till vid en till synes öde ö som de snart inser är samma ö som Jenny lyckades ta sig ifrån alla år tidigare. Samtidigt hittar en grupp med forskare som också befinner sig på ön grottan där allting började, där finner de en bok de läser ur och lyckas således återigen väcka de döda till liv…

Tydligen hade jag inte gjort någon recension på Claudio Fragasso’s take på den italienska zombie genren där han fick fria tyglar att göra vad han ville tillsammans med sin fru, Rossella Drudi som skrev manuset till filmen (och många andra produktioner hennes man spelade in), så det var väl dags att göra det nu när jag såg om filmen på 88 Films bluray utgåva av filmen där den går under titeln Zombie Flesh Eaters 3. Filmen har även fått titeln Zombie 4: After Death och Zombi 4 – After Death och anses väl officiellt vara den fjärde filmen i Zombi franchisén.

Hur som helst får After Death (Oltre la morte) film nummer tre i franchisén, den halvröriga och helgalna Zombi 3 som hade en väldigt besvärad produktion, att se ut som något George A. Romero skulle ha spelat in under 70- eller 80-talet. After Death är prima italiensk skräpfilm med zombies som hasar sig fram för att i nästa sekund springa, hoppa, köra brottningsmatcher med sina offer och skjuta med M16 gevär – och prata. Effekterna är bedrövliga och jag vart lite förvånad över hur lite gore-shots det var i filmen jämfört med andra italienska zombiefilmer, jag mindes filmen som betydligt slafsigare än vad den tydligen var. Jag borde kanske tillägga att jag inte hade sett filmen på över femton år, vilket antagligen spökade till minnet av den för mig.

Karaktärerna är terminalt korkade och filmen har så många logiska luckor att det hade antagligen varit omöjligt även för den bästa av manusförfattare att lappa ihop manuset. Hela filmen är stendum, men är samtidigt väldigt underhållande på sitt extremt trashiga sätt. Filmen är verkligen inte bra på något som helst vis men jag har verkligen inget problem med det. Men, med allt det sagt tycker jag nog fortfarande att Zombi 3 är snäppet galnare, roligare och underhållande.

Så, borde du se After Death? Gillar du skräpiga europeiska skräckfilmer från sent 80-tal tycker jag definitivt att du ska sätta tänderna i den. Förväntar du dig något i stil med The Walking Dead ska du nog hålla dig en bit ifrån den här dock. Jag personligen kommer definitivt att se om den igen, så jag ger den en rekommendation och tumme upp. Lyssna nu på Al Festa’s Living After Death, som kan vara det mest catchiga huvudtemat som gjorts till någon italiensk skräckfilm.

Läs gärna mina recensioner av Zombi 2 och Zombi 3 också.

Le foto di Gioia av J

Gloria (Serena Grandi), en ex-modell som nu mer driver herrtidningen Pussycat, står inför ett problem; ett psykotiskt fan med vanföreställningar har ihjäl hennes modeller en efter en och skickar groteska fotografier med deras döda kroppar framför posters av hennes egna avklädda bilder. Allt medan hoten och kropparna staplas på hög måste Gloria klura ut vem galningen är innan hon själv blir den ultimata modellen…

Le foto di Gioia – som antagligen är mer känd som Delirium eller Delirium: Photo of Gioia utanför Italien – är en italiensk giallo från 1987, regisserad av Lamberto Bava och oh boy.. det här var en intressant film. Manuset är fullkomligen bonkers och mördarens psykotiska vanföreställningar – som vi får se flertalet gånger – är utan tvekan filmens highlights, samtidigt som filmen bjuder på en hel del lättklädda damer (däribland den då fagra Serena Grandi), over the top mord och en George Eastman i en mindre roll där han inte spelar en psykotiska galning. Med det sagt; ja, jag gillade den här filmen.

Le foto di Gioia är inte en bra film, men det är å andra sidan en underhållande sådan tack vare hur bonkers och over the top allting i den är. Den får en tumme upp och en rekommendation från mig – åtminstone till fans av sleaziga 80-talsfilmer.

Morirai a mezzanotte av J

Nicola (Leonardo Treviglio) är polis. När hans fru Sara (Barbara Scoppa) hittas brutalt mördad riktas alla blickar och misstankar omgående mot Nicola då han både har problem med spriten och inget alibi för mordtillfället. Anna (Valeria D’Obici), lärare i kriminologi och kriminalpsykolog tillika Nicola’s vän, blir inkallad för att hjälpa till med fallet. Hon är övertygad om att Nicola är oskyldig och försöker övertyga kommisarie Terzi (Paolo Malco) om detta. De alldeles speciella omständigheterna vid mordet tyder på att den ökände seriemördaren Franco Tribbo (Peter Pitsch), även kallad Midnattsmördaren, är förövaren. Det är bara en hake med den teorin; Tribbo dog i en brand på ett mentalsjukhus för närmare tio år sedan…

Morirai a mezzanotte är en italiensk giallo från 1986, regisserad av Lamberto Bava (under pseudonymen John Old Jr.) och är släppt under flertalet olika titlar, så som You’ll Die At Midnight, Midnight Killer, Midnight Ripper, Midnight Horror och Die At Midnight (vilket var den svenska VHS-titeln för filmen).

Jag är ingen expert på giallo’s och jag är definitivt ingen som slukar såna filmer på löpande band, men jag tycker att Morirai a mezzanotte levererade ungefär det jag förväntade mig; blodiga slasher-aktiga mord i italiensk anda, med usel dubbning. Den bjuder knappast på några överraskningar rent genremässigt, men som en film från den andra halvan av 80-talets Italien fungerar den mer än väl. Den har sina problem här och där (så som att den blir långdragen på sina ställen), men överlag är det en okej thriller som rullar förbi utan några större bekymmer. Det är inte en film jag kommer springa benen av mig för att se igen, men det är å andra sidan inte en film jag har någonting emot att se igen.