| Subcribe via RSS

Lo squartatore di New York (aka The New York Ripper) av J

augusti 9th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En psykotisk galning går lös i New York City och lämnar de uppsprättade kvarlevorna av vackra kvinnor bakom sig, allt eftersom denne hånar polisen över telefonsamtal med en Kalle Anka-liknande röst. Den åldrande kriminalaren Fred Williams (Jack Hedley) står handfallen inför fallet trots hjälpen från psykoanalytikern Dr. Paul Davis (Paolo Malco), fram tills det att ett av mördarens tilltänkta offer lyckas undkomma…

Lo squartatore di New York – eller The New York Ripper – är en giallo-slasher hybrid från 1982, regisserad av den italienske skräckmästaren Lucio Fulci. Filmen är extremt våldsam och sleazig och är en av de där filmerna som bara kunde ha spelats in under 70- och 80-talet – och enbart i Italien (eller möjligen någonstans i Asien). Hade filmen gjorts idag (och varit mer kommersiellt inriktad) hade troligtvis varenda feminist och kvinnorättsaktivist satt morgonkaffet i strupen och antagligen försökt att påvisa att filmen uppmuntrar till våld mot kvinnor.

Jag har alltid gillat den här filmen, men det är samtidigt en film i stuk med exempelvis Maniac från 1980 med Joe Spinell; det är inte en film jag orkar sitta igenom jätteofta även om jag tycker att den är bra. Att det är så blir nog extra tydligt då det här var min första omtitt av den på nära femton år, dock för första gången på bluray. Hur som helst så är det som sagt en film jag gillar. Enda problemet jag har med filmen är väl att filmen är som sagt extremt sleazig, så pass till den grad att vissa scener borde ha klippts bort helt ur filmen – eller åtminstone kortats ner avsevärt – då de inte tillför storyn någonting överhuvudtaget, utan är bara där för att göra filmen sleazigare. I alla fall…

Skådespelet varierar en del här, men är samtidigt rätt svårt att bedöma tack vare dubbningen i filmen som i sedvanlig ordning när det gäller Fulci filmer är bitvis gräslig. Effekterna är härligt daterade givetvis, men skiner stundtals upp (som exempelvis bröstvårtsscenen).

I alla fall får den rekommendation av mig till de mer hårdkokta skräckfilmstittarna. Ska du se filmen, se då till att INTE titta på någon av de brittiska utgåvorna av filmen (inte ens Shameless blurayen) då samtliga är klippta. Jag själv såg filmen (den här gången) på Blue Underground’s bluray släpp som är helt oklippt. Quack, quack!

No Comments

I corpi presentano tracce di violenza carnale (aka Torso) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Universitetet i Perugia lamslås efter att kvarlevorna av flera studenter hittats. Polisens enda ledtråd som mördaren har lämnat efter sig är en svart och röd halsduk och för att komma vidare i utredningen ber de eleverna på skolan att kontakta dem om de vet någon som burit en sådan. En av eleverna, Daniela (Tina Aumont), vill minnas att hon sett någon bära just en sådan halsduk och blir snart kontaktad av den besinningslöse mördaren som hotar att ha ihjäl henne om hon inte håller tyst.

Tillsammans med tre vänninor beger hon sig iväg till en öde belägen villa ute på den italienska landsbygden för att komma undan hemskheterna. Den lantliga vistelsens lugn kan dock inte undanröja det faktum att någon iakttar de fyra kvinnorna från skogen…

Jag kan inte påstå att jag är speciellt bevandrad i giallo genren, för det är jag inte. Jag har sett någon enstaka här och där genom åren och ska jag vara ärlig vet jag inte om jag faktiskt har sett en ren giallo (i skrivande stund). Troligen inte. Hur som helst har jag spanat in Sergio Martino’s I corpi presentano tracce di violenza carnale – eller Torso som den heter utanför Italien – från 1973 och jag gillade den.

Men som jag har förstått det på de som är lite mer insatta i subgenren är det inte en fullfjädrad giallo heller, vilket var något jag misstänkte då filmen fick mig att tänka på slashergenren. Filmen är extremt sleazig i sann 70-talsanda med en hel del scener med fagra och lättklädda (och stundtals helt nakna) damer i kombination med taskiga och daterade effekter som sig bör, i en handfull blodiga och våldsamma scener. Det var dessutom ett tag sedan en film fick mig att nästan bita på naglarna av spänning, vilket den här lyckades med i den sista akten.

Så kort och gott; jag gillade filmen och jag har bestämt mig för att försöka fördjupa mig lite grann bland giallos och se vad jag kan finna. Tills vidare tycker jag att du ska spana in den här gobiten från 70-talet. Rekommenderas.

No Comments

2019 – Dopo la caduta di New York (aka 2019 – After The Fall Of New York) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Året är 2019. För tjugo år sedan utbröt ett kärnvapenkrig som ödelade stora delar av Jorden och förvandlade planeten till en radioaktiv soptipp, befolkad av människor utan något som helst hopp om en ljus framtid. En handfull deformerade varelser utvecklades strax efter krigets utbrott och sen… ingenting. I nästan femton år har inte en enda människa blivit född.

New York City, nu mer en gigantisk hög av sopor och skrot, är under kontroll av den ondskefulla militärstyrkan Eurak. Med hjälp från inhyrda legosoldater är Eurak styrkorna effektiva i sitt jobb att utplåna alla lokalinvånare och använder de som fortfarande är friska till alla möjliga genetiska experiment, i ett desperat försök att hitta nyckeln till mänsklighetens överlevnad. Samtidigt har deras motståndare, rebelgruppen Pan American Confederacy, fått information om att det faktiskt finns en fertil kvinna kvar. Enda problemet är att hon befinner sig mitt i New York City. De hyr in legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) och tillsammans med två andra legosoldater beger han sig iväg för att hämta henne och säkerställa mänsklighetens överlevnad.

Italienarna kan göra film dem. Filmerna är oftast inte jättebra, men film kan de göra i alla fall! 2019 – Dopo la caduta di New York – eller 2019 – After The Fall Of New York – är ett praktexempel på det. Filmen spelades in 1983 och regisserades av Sergio Martino – mannen bakom exempelvis Torso från 1973 – och är en italiensk Escape From New York rip off.

Hur som helst är filmen bitvis långdragen och inte alls trashigt underhållande på det sättet som jag hade föreställt mig att den skulle vara, men den hade samtidigt sina stunder då filmens action var otroligt skrattretande och fightscenerna som spelades upp framför mina ögon fick mig att yla av skratt. Edmund Purdom (Pieces, Don’t Open Till Christmas) dyker här upp i en liten roll och vi ser även George Eastman (Antropophagus, Absurd) här i en liten men viktig roll som Big Ape (yes, really).

2019 – Dopo la caduta di New York var inte riktigt så pass underhållande som jag trodde att den skulle vara, men den väckte å andra sidan mitt intresse för italienarnas post-apokalyptiska filmer från 80-talet (däribland deras Mad Max rip offs som vart en egen subgenre under första halvan av 80-talet). Hade filmen varit mer bonkers och dum hade jag troligtvis gett den en rekommendation tack vare rent underhållningsvärde, men som den är räcker inte hela vägen.

No Comments

Die av J

juli 25th, 2016 | Postad i Film, Thriller

DieSex för varandra främmande människor vaknar inlåsta i ett cellkomplex, utan en aning om vem som fört dem dit eller varför. Snett efter att de vaknat dyker en mystisk man upp som under hot tvingar dem att delta i ett experiment han kallar ”rättegångarna”. En efter en måste deltagarna slå en tärning för att avgöra ödet för en annan medfånge; ett turligt kast innebär frihet, ett olyckligt slutet. Allt medan dödsångesten sprider sig börjar ett dunkelt motiv att uppenbara sig…

När jag handlade hem film från Ginza sist slängde jag med filmen Die, en kanadensisk-italiensk samproduktion från 2010 som har tagit sin idé direkt ifrån Saw-filmerna men som har exkluderat allt blod och gore. Det Die gör istället är att ta konceptet med att bygga upp en story som till en början inte verkar vara sammanhängande överhuvudtaget men som allt eftersom filmen rullar börjar lägga alla pusselbitar på plats. Filmen gav mig inga direkta wow-vibbar men den gjorde det den skulle och i slutändan tyckte jag att det var en okej film. Skådespelarna är bra och jag kunde inte räkna ut slutet fem minuter in, vilket i sig är väl ett rätt bra betyg för en sådan här film.

Die är ingenting man behöver springa benen av sig för att få tag på, men med tanke på att jag betalade en guldpeng för den hos Ginza så kan man väl i alla fall säga att filmen var värd pengarna jag la ut på den.

No Comments

Contamination av J

juli 9th, 2016 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

ContaminationNär ett fraktfartyg anländer till New York’s hamn får inte kustbevakningen någon respons från dess besättning varpå en grupp poliser och en läkare kliver ombord för att undersöka saken. De upptäcker snart att hela besättningen är döda; deras kroppar är sönderslitna, in och utvända av en okänd kraft. I fartygets lastrum finner de lådor av självlysande, pulserande gröna ägg. Det står snart klart att äggen inte har sitt ursprung på den här planeten och att någon har planer på att odla fram dem här på Jorden. Men vem? Och varför?

Samma år som skräpfilmen Alien 2 sulla Terra släpptes kom ytterligare en sorts rip-off av Alien från Italien (och forna Västtyskland i det här fallet) i form av filmen Contamination, som släpptes klippt i USA under titeln Alien Contamination och i Italien fick den titeln Contamination – Alien arriva sulla Terra. Men till skillnad från Alien 2 sulla Terra är Contamination en ganska välgjord och bra film, även om effekterna ser ganska utdaterade ut – speciellt när man tittar på filmen på bluray, vilket får mig att tro att den troligtvis gör sig bäst på en dassig VHS-kassett. Men även om effekterna är utdaterade är det inte direkt något som stör, det gör filmen lite cheesigare och lite mer underhållande på ett komiskt sätt. Jag menar, när monstret dök upp i slutet av filmen började jag och mitt sällskap att gapskratta.

Men även om Contamination är en ganska bra och väldigt cheesig film så blir den lite långsam på sina ställen. Efter den ganska magstarka inledningen tappar filmen lite grann av sitt tempo och mittenpartiet av den går lite på tomgång till och från fram till den sista akten som blir ett stort antiklimax av ostighet. Det är ganska svårt att hålla sig för skratt när man ser designen på monstret och slutstriden (om man nu vill kalla den för det) är mer rolig än spännande.

Contamination är klart en bättre film än Alien 2 sulla Terra, men det är samtidigt en väldigt cheesig film som är ganska svår att ta på något större allvar även om den verkligen försöker. Jag gillar den och kommer säkerligen att se om den någon gång i framtiden. Likt Alien 2 sulla Terra ses den bäst i gott sällskap och med en stor påse snacks.

No Comments

Alien 2 – Sulla Terra av J

juli 9th, 2016 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Alien 2 sulla TerraTre astronauter återvänder till Jorden efter ett uppdrag men har mystiskt försvunnit när deras farkost plockas upp. Samtidigt är en grupp grottforskare på väg till en grotta som ligger inte allt för långt ifrån kapselns landningsplats. Det dröjer dock inte länge förrän de inser att de inte är ensamma nere i grottan de befinner sig i och de kommer snart till insikt med vad som egentligen hände med astronauterna…

1978 släpptes George A. Romero’s Dawn Of The Dead. Filmen blev en hit i Italien där den klipptes om av filmens producent, Dario Argento, och släpptes under titeln Zombi. Italienarna var inte långsamma med att skaka fram en inofficiell uppföljare året därpå i form av (den nu mer klassiska) Lucio Fulci filmen Zombi 2 – eller Zombie Flesh Eaters som den heter i Europa. Samma år som Lucio Fulci regisserade mästerverket Zombi 2 släpptes det Ridley Scott regisserade mästerverket Alien, som inte bara blev en hit utan ändrade även hela subgenren i sig. Alien gick samma öde till mötes som Dawn Of The Dead i Italien och fick året efter dess release en inofficiell uppföljare i Italien i form av Alien 2 Sulla Terra – eller Alien 2: On Earth som den heter i övriga världen.

Den första timmen av Alien 2 – Sulla Terra är mördande långsam. Ointressanta saker så som att gruppen ska fira ner sig i rep i grottan får vi se i realtid och det märks att de bara försöker banka ut speltiden så gott de kan med en massa utfyllnadsscener. De sista trettio minuterna av filmen är mer intressanta. Det bjuds på en del gore, skrattretande effekter, fullkomligt inkompetent redigering och en av de mest oläskiga miljöer i en skräckfilm jag troligtvis har sett. Filmens starkaste punkt är hur som helst slutscenen som avslutas med de kyliga orden ”…ora può colpire anche te”, vilket betyder på ett ungefär ”…nu kan det påverka dig också”.

Alien 2 – Sulla Terra är verkligen inte en bra film, men med gott sällskap blir den väldigt sevärd tack vare dess cheese-faktor. Hade jag tittat på filmen ensam hade jag troligtvis börjat fingra på snabbspolningsknappen, men då jag tittade på den med en god vän blev filmen otroligt underhållande då vi satt och kommenterade alla dess fel och brister samtidigt som vi gapflabbade oss igenom större delen av filmen. Med det sagt så har jag svårt att tro att jag kommer se om den här filmen inom någon närmare framtid. Jag menar, även om filmen har en extrem cheese-faktor som gör att den blir sevärd tack vare hur bedrövlig den är så är det inte en film jag kommer se om och om igen.

Så om du har en blodad tand för cheesiga vrak till filmer så bör Alien 2 – Sulla Terra vara ett givet val, även om den ses bäst i gott sällskap tillsammans med en stor påse snacks.

No Comments

Inferno av J

maj 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

InfernoRose Elliot (Irene Miracle) är en poet som bor i en excentrisk New York byggnad som har kommit över en bok som heter ”The Three Mothers”, skriven av en alkemist vid namn Varelli. När hon läser i boken får hon veta att Varelli byggt tre hus som ska kunna tygla De Tre Mödrarna; Mater Suspiriorum (den äldsta) som regerar i Freiburg, Mater Lachrymarum (den vackraste) som dominerar Rom och Mater Tenebrarum (den yngsta och elakaste av mödrarna) uppehåller sig i New York – diaboliska häxor som kan styra världen med Sorg, Tårar och Mörker.

Skrämd av en upptäckt i byggnadens källare skriver Rose ett brev till hennes bror Mark (Leigh McCloskey), en musikstudent i Rom, och ber honom att komma till New York. Efter ett avbrutet telefonsamtal med sin syster beger sig Mark iväg till New York och när han väl har kommit dit finner han att hon har försvunnit tillsynes spårlöst.

Inferno är den tematiska uppföljaren till Dario Argento’s Suspiria och är den andra filmen i hans Three Mother’s Trilogin. Den tredje filmen heter La terza madre (aka Mother Of Tears) och kom 27 år efter Inferno. Alla tre filmerna härstammar delvis från konceptet om ”Our Ladies Of Sorrow”, som skapades av Thomas De Quincey i hans bok Suspiria de Profundis som gavs ut för första gången i en fragmenterad form 1845.

Så som jag har förstått det delar Inferno upp Dario Argento’s fans till en viss del. Många tycker att Suspiria är överlägsen Inferno och andra tycker vice versa. Själv förstår jag inte hur i helvete någon kan tycka att Inferno (eller Suspiria) är en bra film. När det tar mig över tre timmar att se klart en film som är i runda slängar 100 minuter på grund av att den inte bjuder på någonting intressant överhuvudtaget (bortsett från en scen som gjorde mig ganska förvånad) så har jag svårt att förstå hur någon överhuvudtaget, som är vid sina sinnes fulla bruk, kan tycka att en sån här rövsmörja är bra.

Jag köper inte skitsnacket om att filmen känns som en mardröm eller att ljussättningen är fantastisk. Det är förvisso en mardröm att ta sig igenom den här skiten, men det är en annan femma. Ljussättningen (som består av blåa och röda nyanser) som används under majoriteten av filmen tillför inte speciellt mycket. Manuset, som är erkänt tunt då Argento koncentrerade sig på att skapa ”stämning” i filmen, känns bitvis rörigt och jag fick lov att läsa mig till i efterhand vilka karaktärer som var vilka och vad som egentligen pågick i filmen – vilket sänker en films värde avsevärt i mina ögon. Jag har dessutom läst att många tycker att skådespelarna är ganska usla i den, men det var ett av få bekymmer jag märkte av märkligt nog.

Jag gillar italiensk skräckfilm, men att Dario Argento hålls så högt av många begriper jag inte. Hans filmer (tills större delen) är halvtaskigt ihopsnickrade kalkonrullar som känns mer som taskiga art house filmer än någonting annat. Inferno kan brinna i ett inferno. Skippa.

Läs gärna min extremt gamla sågning av Suspiria också.

No Comments

Rage – Furia primitiva av J

mars 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Rage - Furia primitiva (aka Primal Rage)Dr. Ethridge (Bo Svenson) håller på att experimentera på en babian vid ett Florida universitet med avsikt att försöka återställa död hjärnvävnad men lyckas oavsiktligt att skapa ett sorts ”vredes-virus”. När Frank Duffy (Mitch Watson), en journalist för skoltidningen, bryter sig in i laboratoriumet för att undersöka vad Dr. Ethridge experimenterar med blir han biten av den infekterade babianen. Det dröjer inte länge förrän Duffy blir sjuk och börjar känna ett ohejdbart vrede, varpå han ger sig på allt och alla som kommer i hans väg vilket snart leder till att fler blir infekterade med det obotliga viruset.

Den italiensk-amerikanska samproduktionen Rage – Furia primitiva hette Basic Terror i Sverige, men fick sedan titeln Primal Rage – odjurets instinkt när den släpptes på video. I USA fick den titeln Primal Rage och i (dåvarande) Västtyskland fick den titeln Animal Rage. Filmen blev skriven av Umberto Lenzi (under hans pseudonym Harry Kirkpatrick) och den blev regisserad av Vittorio Rambaldi som året därpå skrev manuset till Nightmare Beach (recenserad här), som Umberto Lenzi regisserade (under pseudonymen som jag nämnde innan).

Jag minns den här filmen från min barndom. Inte för att jag såg den utan för att jag såg fodralet hos den lokala videobutiken som hade den i form av Primal Rage. Jag har ingen aning om varför jag aldrig hyrde filmen då fodralet måste ha tilltalat mig, men det är inte direkt något jag ångrar idag. Rage – Furia primitiva är äkta 80-talscheese som hade stor potential men som i slutändan faller ganska platt på ansiktet. Konceptet är suveränt, men filmen är så otroligt sävlig och under stora delar rent av tråkig att man kan börja undra om det verkligen är Umberto Lenzi (den man som gav oss blodiga B-klassiker som Nightmare City och Cannibal Ferox) som skrivit manuset. Det är på tok för många utdragna dialogscener och det känns emellanåt nästan som att filmens händelseförlopp står still. Slutscenernas potential tas inte heller vara på och hade kunnat varit betydligt mer grafiska än vad de är i den slutliga filmen.

Filmen i sig är väl egentligen inte dålig, det är bara det att jag hade förväntat mig något betydligt mer bloddrypande då Herr Lenzi suttit och skrivit ihop manuset. Istället fick jag en skräckfilm som mest känns som att den står på tomgång och puttrar. Ser man den med andra förväntningar är den säkerligen bättre, men jag kan inte komma ifrån hur långdragen den känns under en stor del av speltiden. Den må vara seg, men jag tänker inte kalla den för skit heller då den är ganska välgjord (på ett cheesigt sätt). Det som troligtvis är mest intressanta med den här filmen är nog att man kan se dess idé och koncept som en föregångare till 28 Days Later… som kom fjorton år senare.

No Comments

Non si deve profanare il sonno dei morti av J

november 5th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Non si deve profanare il sonno dei mortiAntikhandlaren George (Ray Lovelock) beger sig iväg på semester till den engelska landsbygden på sin motorcykel för att renovera ett hus han äger där ute. När han stannar vid en bensinmack för att tanka blir hans motorcykel demolerad efter att den unga kvinnan Edna (Cristina Galbó), som är på väg till sin syster för att hjälpa sin svåger att få in henne på ett behandlingshem, har backat på den.

I gengäld för att ha förstört hans motorcykel erbjuder Edna George lift och de beger sig iväg. När de väl kommit fram till Edna’s syster finner de hennes man brutalt mördad och tillkallar polis. Inspektören (Arthur Kennedy) som får fallet på sitt bord misstänker genast att Edna, hennes syster och George varit involverade i dödsfallet, ovetandes om att de nyligen avlidna har börjat vakna till liv igen tack vare strålningen som utsöndrats ifrån en ny strålningsmaskin som bönderna i området har börjat använda sig av för att förstöra insekters nervsystem och således bli av med ohyran.

Jag såg den här filmen för ganska precis tio år sedan tillsammans med en kompis en tidig sommarmorgon efter en lång natt av öl och film. Jag minns att jag trodde att det skulle vara en tråkig eller rent av trashig film från 70-talet. Det visade sig att jag faktiskt tyckte att den var riktigt, riktigt bra och bestämde mig för att jag absolut skulle se om den snart. Jag gjorde aldrig det och filmen gled in i glömskan…

Nu har jag äntligen sett om Non si deve profanare il sonno dei morti, som enligt IMDB betyder Do Not Speak Ill Of The Dead på engelska. Tittar man istället på den engelska Wikipedia sidan om filmen finner man att titeln betyder Do Not Profane The Sleep Of The Dead (vi finner även att filmen hade titeln No profanar el sueño de los muertos i Spanien, vilket ska betyda samma sak som den italienska titeln av filmen). Letar man sedan upp en vettig översättare på internet från italienska till engelska finner man att titeln betyder You Must Not Profane The Sleep Of The Dead. Så ja, lite luddigt är det. Hur som helst; filmen har fått totalt 16 olika release-titlar världen över och några av dem är Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead, The Living Dead At Manchester Morgue, Breakfast At The Manchester Morgue och den besynnerliga titeln Don’t Open The Window.

Filmen hamnade i blåsväder i England under Video Nasties eran och blev provad i domstol under ”Obscene Publications Act”. Filmen blev aldrig dömd, men släpptes 1985 med 1 minut och 53 sekunders klipp och det skulle dröja ända fram till 2002 innan den brittiska publiken kunde beskåda filmen i sin fullständiga version.

Så, hur är filmen i sig då? Inget speciellt egentligen. Hela filmen för mina tankar till Zombi 2/Zombie Flesh Eaters (recenserad här) som kom fem år efter, där det egentligen inte händer speciellt mycket heller förrän mot slutet av filmen. Förväntar man sig blod, gore och splatter blir man nog ganska besviken då den här filmen, likt Zombi 2, har en långsam uppbyggnad fram till det hyfsat överraskande slutet. Skådespelarna är bra (speciellt Cristina Galbó vars känslomässiga skådespelande troligtvis var ganska autentisk då hon bara några dagar innan inspelningen förlorade sin make Peter Lee Lawrence i cancer) och för att vara en film från 1974 ser effekterna riktigt bra ut, de rent av imponerade emellanåt. Jag brukar dock oftast spy galla över filmer där man får sitta i tusen miljarder år och vänta på att någonting ska hända och det här är väl egentligen en sån film, men i det här fallet gillar jag den faktiskt. Filmens sista akt är det som får mig att omfamna den här filmen och ursäkta det långsamma tempot den haft fram till dess.

Är du ett fan av Zombi 2 faller nog Non si deve profanare il sonno dei morti dig i smaken. Den har ett långsamt tempo, men sista akten är vad som gör att filmen får ett rejält uppsving och att jag ger den en rekommendation.

No Comments

Nightmare Beach av J

september 28th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Nightmare BeachDiablo (Tony Bolano) är en ledare för motorcykelgänget Demons. Han har blivit dömd till döden genom elavrättning då han blev befanns skyldig till ett mord på en ung kvinna. Strax innan sin död skriker han åt den döda kvinnans syster, Gail (Sarah Buxton), att han är oskyldig och att han kommer att komma tillbaka…

Ett par dagar efter Diablo’s avrättning är det dags för det stora Vårlovet och staden blir invaderad av festsugna ungdomar. Footballspelarna Skip (Nicolas De Toth) och Ronnie (Rawley Valverde) anländer till stadens strand för att ha några sköna dagar i solen med fest och raggning. Skip, som är besviken över sig själv tack vare en match som gick dåligt nyligen, kommer i kontakt med Gail, som jobbar som bartender vid den lokala strandbaren. Allt kul med vårlovet tar emellertid en dödlig vändning då någon iklädd motorcykelställ och hjälm börjar ha ihjäl folk med hjälp av el. Kan det vara Diablo som kommit tillbaka från de döda som han lovade…?

Fyra år efter frontalkrocken The Nail Gun Massacre kom en till slasher med motorcykeltemat i form av Nightmare Beach (som senare skulle bli, troligtvis, mer känd som Welcome To Spring Break), som blev regisserad av en viss Harry Kirkpatrick som var en pseudonym för ingen mindre än Umberto Lenzi. Jämför man Nightmare Beach med Mr. Lenzi’s andra verk så känns den otroligt tam. Morden som inträffar i filmen är inte fullt lika grafiska som i hans andra filmer och de som förväntar sig ett blodbad alá Lenzi får ursäkta den här filmen. Vad Nightmare Beach bjuder på istället är 80-tal deluxé.. jag menar, ALLT skriker 80-tal i den. Frisyrerna, musiken, de (till större delen) fullständigt okända skådisarna – you name it. Det är dock kul att se John Saxon återigen i en viktig roll från det härliga 80-talet!

Även om Nightmare Beach är ganska lätt att glömma bort gillar jag den av någon outgrundlig anledning. Den är inte speciellt spännande eller läskig, men på något sätt lyckades den greppa mitt intresse och den flöt förbi ganska problemfritt. Det är inte en film jag borde rekommendera, men jag gör det ändå. Kan man ta den för vad den är så är det en ganska kul slasher, som levererar ett av de mest oförutsägbara sluten jag har sett i en slasherfilm (eller så kanske det bara var jag som var sömnig eller något).

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud