En finfin film recensionerad av mig på DVDKritik - och dessutom en tävling där du kan vinna filmen! Bra, va?
“Det skjuts, sprängs och slåss nästan hela tiden, och få av filmens 125 minuter slösas på onödigheter såsom handling. Storslagna och humoristiska actionscener staplas på varandra, och regissören Ji-Woon Kim ser till att göra komplicerade och genomtänkta tagningar där kameran sveper snyggt genom den minst sagt detaljrika och vida scenografin.
Genomtänkta stunts, välspelade karaktärer och en rejäl glimt i ögat toppas av en snygg liten twist på slutet. Tveklöst ett av de bästa exemplen på ren underhållning på länge. Rekommenderas en lördagkväll med en stor skål popcorn och några glada vänner!”
I framtiden har man utvecklat systemet ODIN – Optical Defense Intelligence Network – vilket inte bara innebär att man sammankopplat all världens kameror till ett enda bevakningssystem, utan även att man utvecklats “Eyeborgs”. Det är robotar med bevakningskameror som knallar runt och håller koll på folk. Toppen, eller hur?
En skäggig uteliggare tar sig in på en rockkonsert för att försöka ta kål på sångaren. Ett par Eyeborgs kliver dock in och sätter stopp för det. Polisen tar hand om gubben som försöker förklara att kamerorna är en del av en sammansvärjning, och sångaren som visar sig vara presidentens brorson var ett mål för att försöka avslöja en hemlighet. Polisen Gunner is on the case.
Lågbudgetrullar finns i två varianter. De som bara är billigt skit, och de som egentligen är bra filmer fast utan budget. Eyeborgs är en av de senare. Alltså, inte bra film som Oscarvinnande världsomvälvande superrullar, utan God Underhållning. Med en cameo av Danny Trejo som dör blodigt. Specialeffekterna funkar ganska bra och storyn är lite klassiskt samhällssatiriskt stuk typ Robocop. Helt okej film med en burk popcorn till.
Under Vietnamkriget skickas befälhavaren Norman Hopper (John Saxon) och hans grupp in i ett vietnamesiskt läger på ett räddningsuppdrag av två amerikanska soldater – Charlie Bukowski (Giovanni Lombardo Radice) och Tom Thompson (Tony King). När gruppen hittar de två soldaterna sitter de och festar på kvarlevorna av en ung vietnamesisk kvinna, för att sedan bita Hopper i armen.
Flera år senare lider Hopper fortfarande av mardrömmar kring händelserna i Vietnam och som om inte det vore nog följde även en törst med ifrån Vietnam – en törst för människokött. Men när Charlie plötsligt ringer honom, efter att ha blivit släppt ifrån mentalsjukhuset han suttit inspärrad på sen Vietnamkriget, dröjer det inte länge förens saker och ting börjar gå utför och Hopper’s törst tar över…
Apocalypse Domani är en okej italiensk exploitation film på kannibalism, även om händelseförloppet och storyn är jäkligt långsökta. Filmen är ganska blodig, men är inte nämnvärt uppseendeväckande eller ens äcklig på något högre plan. Dessutom blir filmen då och då rätt seg under första halvan, men vänder ganska tvärt i mitten och röjer på i ett hyfsat tempo resten av filmen för att sluta med en sån där twist som lämnar tittaren antingen chockerad eller leende.. eller fnysande, beroende på hur mycket man har hängt med i filmen.
Intressant fakta om filmen är att John Saxon (troligtvis mest känd för sin insats i A Nightmare On Elm Street 1 och 3, samt New Nightmare) tydligen var ovetandes om att det här var en exploitation film och att han ganska snabbt efter att ha fått veta detta tappade intresset för filmen, även om han redan skrivit på kontrakt att genomföra den. Han har också påståt sig aldrig ha tittat på den färdiga filmen och tyckte det var alldeles riktigt att den blev förbjuden i UK, då han tyckte att filmen var skamlig och dålig. Det har även sagts att Saxon’s deltagande i filmen berodde helt på att han precis hade skiljt sig och var i en finansiell kris och behövde helt enkelt pengarna. Filmen släpptes hur som helst oklippt på video i UK tidigt under 1980, men blev tillbakadragen då den hamnade på “Video Nasties”-listan och distributörerna för filmen blev fällda för obscenitet. Filmen släpptes på nytt i UK 2005, men fick ett kort klipp på ett 1 – 2 sekunder under “kloak eldstriden” där några råttor blir nerstänkta med brinnande napalm då BBFC (British Board of Film Classification) tyckte att detta motstred lagen om djurmisshandel. Detta påvisar återigen hur många moralkärringar och löjliga lagar det finns i UK… idioter.
Apocalypse Domani är en okej film i det stora hela, men den kan verkligen inte mäta sig med exempelvis Cannibal Holocaust – där det förekommer betydligt mer simulerad kannibalism än i den här.
Många års väntan från ett envist rykte till faktisk film, och nu har jag äntligen sett den. I princip är hela actionfilmvärlden samlad i en och samma film, och om vi tar en kort, kort recension: Yes, actiondelen levererar. Humordelen… ja, den är väl okej. Sen blir det en del snack (i princip varje scen med Mickey Rourke är överflödig) men japp – det är helt okej. Bring on the uppföljare.
Övriga tankar: Bonus för Charisma Carpenter i en biroll. Schwarzenegger är en usel skådis. Kul att Jet Li inte bara spelar Oövervinnerlig Kungfu-kille Typ 1A. Doffe spelar smågalen mycket bra. Det är mycket svårt att höra vad Stallone säger. Skönt att se lite hederlig knivaction också.
På 80-talet var som bekant den svenska filmcensuren i sitt esse. Filmer klipptes och förbjöds till höger och vänster. När farbror Stallone gjorde filmen Cobra 1986 gick ryktet att filmen var totalförbjuden i Sverige, men så var inte fallet. Warner tänkte helt enkelt att “äh, det här går ju garanterat inte” så de skippade helt enkelt filmen. Mer än ett år efter USA-premiären ändrade man sig och klippte i filmen själva innan de lämnade in den för granskning. Faktiskt inte alls en ovanlig situation – det kostar ju pengar att få saker granskade. Ett förbud skulle innebära omklippning och ännu en granskning, alltså ännu mer pengar. Man snippade bort runt 3-4 minuter och fick filmen godkänd.
Intressant nog så var censurreglerna på den tiden inte anpassade för videomarknaden – det fanns ingen lag som sade att videofilmer måste vara granskade och godkända. Dock kunde man anmäla en utgiven videofilm för brott mot “brottsbalkens regler om olaga våldsskildring”. Denna regel var den man nyttjade för att åstadkomma den stora videovåldskalabaliken i början av 80-talet där ett flertal filmer försvann från marknaden och videouthyrare åkte på böter (och kanske någon till och med fick fängelse, inte säker).
Vad dessa censurregler också innebar var att man ibland gav ut filmer som klippts på bio i oklippt version på video, exempelvis “Jakten på den försvunna skatten”. Cobra släpptes först klippt på VHS, men inte långt efter släpptes den igen oklippt. Först 1999 blev filmen officiellt tillåten oklippt när man lämnade in filmen igen för granskning till DVD-släppet.
Filmen i sig är inte något speciellt – faktiskt är den inte särskilt bra. Jag vet inte heller riktigt vilket våld man skulle klippt bort, då det nästan är helt blodfritt och inte nämnvärt spännande. Skurkarnas motivation är oerhört vag och inte sällan sitter man och undrar varför folk gör som de gör. Den kvinnliga skurken har till exempel tusentals tillfällen att ta kål på Brigitte Nielsen, men väntar till sista sekunden och försöker skjuta henne på avstånd istället. En gammal rulle som har ett oförtjänt hårt rykte.
Sen var det ju som så att man gjorde ett spel av filmen till Commodore 64. Som med nästan alla gamla 64-spel är själva spelet bortglömt, men musiken lever kvar. Jag åtog mig det svåra uppdraget att testa spelet igen, såhär 24 år efteråt och… nej. Nej. Det är en sidescroller med hela TRE banor där man ska ta ihjäl diverse skurkar som kommer kutande. Förutom att spelet är extremt svårt så är det så pass ovarierat att det är att jämföra med att sitta i en hästhage och försöka vifta bort flugor.
Musiken som sagt, den lever kvar. Ben Daglish gjorde C64-musiken, men den är baserad på filmmusikens “Skyline” av Sylvester Levay. Som av nån anledning inte är med i filmen. Nåväl. Här är de två låtarna, med sina motsvarande visuella element.
En kvart, tjugo minuter in i filmen känner jag att jag behöver läsa min recension av Ong Bak 2 för jag har ingen som helst aning om vad som pågår. Efter att ha läst den så blev jag inte nämnvärt mer upplyst. I vilket fall som helst så verkar filmen handla om att Tony Jaa får en massa stryk, Kråkkungen ger nån annan kung mardrömmar, och sen dödar Kråkkungen den andra kungen, Tony Jaa tränar upp sig efter misshandeln, och ger Kråkkungen stryk. Slut.
Detta tar världens absolut längsta 98 minuter. Filmjäveln är så otroligt jävla seg, att den nästan fick mig att somna i 4x snabbspolning. Dessutom är alla fightingscener så förbannat fulla med slowmotion att det går att snabbspola dem med. Alltså, visst är det en del ball fighting och ett fåtal coola stunts, men det väger verkligen inte upp resten av filmen. Jag tror man spenderar runt en halvtimme med att visa hur Jaa läker sin brutna kropp med tai-chi i superslowmotion. Nej, det här har verkligen ingenting att göra med Ong Bak 1. Det är en jävligt bra film, och det här är en jävligt usel film.
Det eviga kriget mellan katter och hundar får ett abrupt stopp då den f.d MEOWS-agenten Kitty Galore (Bette Midler‘s röst) lämnat organisationen – efter att ha blivit förnedrad av sina kamrater – och kläckt en ondskefull plan som inte bara kommer störta hundarna i fördärvet utan även göra hennes f.d kamraters liv till en pina, för att förvandla världen till hennes egna lilla klösplatta. Katt- och hundorganisationerna har inget annat val; de måste samarbeta för att stoppa Galore. Hundarna Butch (Nick Nolte‘s röst) och Diggs (James Marsden‘s röst), katten Catherine (Christina Applegate‘s röst) och duvan Seamus (Katt Williams‘ röst) skickas iväg för att rädda katternas och hundarnas existens – och deras människor.
Jag är ganska kluven kring den här uppföljaren. Å ena sidan tycker jag att den var okej, å andra sidan tycker jag att den hade fruktansvärt många fel – eller problem. Effekterna ganska utdaterade och ser ut ganska mycket som de gjorde i den första filmen (som kom 9 år innan den här). Hade filmen kommit året efter den första hade de troligtvis varit imponerande, men i dagens läge är större delen av dem en stor fnysning tack vare uppenbara CGI-effekter. Att filmen dessutom är ämnad för barn – typ 7 – 11, 12 någonting år – är lite förvånande då filmen både innehåller referenser till droger och vuxenfilmer (exempelvis Hannibal-rullarna). Actionscenerna är hyfsade, men.. njae. Något direkt engagemang fick jag aldrig, vilket ledde mest till en stor axelryckning. Humorbiten i filmen var ganska okej dock – även om den var klyschig. Många av skämten har vi sett ca 3 miljarder gånger innan i andra former och filmer, men några av dem är helt enkelt odödliga och jag började gapskratta. Eller så kan det bero på trötthet. Whatever…
Cats & Dogs: The Revenge Of Kitty Galore (som är en löjligt lång titel) – eller bara Cats & Dogs 2 – är hyfsad, även om det är en rejäl klichéebomb som verkar smälla av varenda klichée som finns med i “boken” – så att säga – och som egentligen inte hade behövts göras. Den är för barnslig för oss vuxna, men kanske inte riktigt lämpad för de yngsta.
Katter och hundar ses som vänliga sällskapsdjur.. men under ytan döljer sig ett hemligt krig mellan de två raserna som vi människor inte känner till. Efter att en hundagent, som vaktat Professor Brody’s (Jeff Goldblum) familj och hans experiment för att framställa ett serum som botar allergier mot hundar, blivit kattnappad skall en ny agent tillsättas. Dessvärre går någonting snett och den lilla valpen Lou (Tobey Maguire‘s röst) blir adopterad till famijen och blir serumets nya beskyddare från Mr. Tinkles (Sean Hayes‘ röst) och hans armé av katter som vill lägga tassarna på serumet och vända det emot hundarnas fördel…
Det var länge sen jag såg den här familje-action/komedin och med en uppföljare vid ytterdörren såg jag om den. Och den är fortfarande bra, så när som på en del utdaterade CGI-effekter, Mr. Tinkles-karaktären som stundtals är sjukt irriterande och den småtöntiga stämningen över filmen. Filmen är givetvis barnslig och de flesta skämten framkallar mer fnissningar än gapskratt (för oss äldre) och det hela känns lite som en barnslig spoof på Bond filmerna, men som underhåller.
En bra film för barn, en helt okej film för oss äldre. Jag gillar den för vad den är iaf.
Christopher Nolan är en skitbra/usel regissör som gjort några jävligt bra/ruttna filmer. Inception är en av de bra.
Leonardo DiCaprio är specialist på att gå in i folks drömmar för att snoka rätt på deras hemligheter, en handling som kallas “extraktion”. En mäktig affärsman hyr hans team för att stoppa sin sista konkurrent från att ta över marknaden, men han vill inte ha extraktion – han vill ha “inception”. Istället för att stjäla från konkurrentens minne vill han plantera en idé, nämligen att dra sig ur marknaden.
Inception är något ingen tidigare klarat av, men utmaningen – och inte minst belöningen – är oemotståndlig för DiCaprio. Synd bara att han har en hel del i sitt mentala bagage som kan ställa till det, och planen för drömmen de ska skapa är mer komplicerad än någon hittills prövat.
Det jag var rädd för när jag skulle se Inception var att man skulle linda in sig själv för mycket i trassliga händelseförlopp så det skulle bli förvirrande och jobbigt att hänga med. Så är inte fallet. Dessutom är filmens första halva riktigt, riktigt bra. Sen blir det något långdraget och sista halvtimmen känns onödigt detaljrik och man vill att det ska gå framåt snabbare. Detta till trots är Inception en av de bättre filmerna i år, och en glädjerik återgång till Christopher Nolans tidigare mer engagerande filmer. Kanske kan vi glömma Bätmän-filmerna snart? Och helvete, vad svullen Tom Berenger blivit!
I en nära framtid har den mänskliga rasen äntligen kommit fram till en lösning på hur man ska förlänga och förbättra våra liv; genom högt sofistikerade och svindyra mekaniska organ. Baksidan med dessa medicinska genombrott är att om du inte betalar din räkning skickar företaget bakom de mekaniska organen, The Union, iväg så kallade “återtagare” för att hämta tillbaka organen – utan någon som helst tanke på om du överlever eller inte. En skuld är en skuld helt enkelt…
Den före detta soldaten Remy (Jude Law) är en av de bästa återtagarna hos The Union, men efter att ett uppdrag gått snett – med resultatet att Remy’s hjärta slutat slå – vaknar han upp i en sjukhussäng med The Union’s senaste mekaniska ersättare för hjärtan… och en fläskig räkning. När han inte kan betala skickar The Union deras hårdaste agent efter honom – Remy’s gamla partner Jake (Forest Whitaker).
Repo Men börjar bra och fortsätter så en stund, men dalar en bit in, för att sedan ta sig upp igen, för att sedan dala.. och så håller filmen på mer eller mindre rakt igenom. Actionscenerna är hyfsat underhållande och våldsamma, med en extra skvätt CGI-blod och sekvenserna där emellan är mest sega och gaggiga. Det pratas, pratas och så pratas det lite mer och det känns som att snacket inte leder någon direkt vart. Speltiden är alltså åt helsike för lång och när filmen väl närmar sig slutet lyfter man ögonbrynet lite och får sig ett in-your-face-avslut som gör att ungefär halva filmen blir rent av onödig.
Skådespelarna är helt okej och Jude Law är bra i huvudrollen. Forest Whitaker går runt och ser aspackad ut med ett öga halvt igenstängt genom större delen av filmen (i vanlig ordning) och gör hyfsat ifrån sig. Liev Schreiber ser vi som stygging och Alice Braga (som även är med i Predators) ser vi som Law’s anhängare. Vi ser även John Leguizamo i en kort roll som.. öh.. “blodsugare”. Han dör som vanligt.
Repo Men är en helt okej film – tack vare actionsekvenserna, resten är rätt segt och mindre intresseväckande.
En finfin film recensionerad av mig på DVDKritik - och dessutom en tävling där du kan vinna filmen! Bra, va?
