Filmens story är uppdelad i två delar. I den första halvan av filmen får vi följa en grupp rekryter under deras utbildning på en amerikansk träningsbas, under kommando ifrån den gapande Gunnery Sergeant Hartman (R. Lee Ermey). I filmens andra halva får vi följa en av dessa rekryter, menige Joker (Matthew Modine), och ett gäng andra soldater i Vietnam, nära Hue, under Têt-offensiven.
Är det någon film jag har sett allt för många gånger så är det just Full Metal Jacket. Största anledningen till detta är första halvan av filmen och Ermey’s framträdande som den gapande Hartman, som han gör helt perfekt. Även om filmen har ett allvarligt budskap och är en seriös skildring av både träning inför krig och under krig så sitter jag och skrattar mig gråtfärdig under Ermey’s scener. Även om det är första halvan av filmen som håller mig fängslad så är även den andra halvan riktigt bra. Krigssekvenserna är sevärda och väl genomförda, samtidigt som det blir småsegt på sina ställen – speciellt övergången mellan de två halvorna där det mestadels bara pratas.
Intressant trivia är att Ermey var inte Stanley Kubrick‘s första val som Hartman, men efter att ha spelat in en 15 minuter lång demonstrationsvideo (där Ermey (som är en f.d drill instructor i den amerikanska armén) stod och skrek förolämpningar och använde ovårdat språk utan att stanna av, upprepa sig eller ens rygga tillbaka, även om han konstant blev bombarderad av tennisbollar och apelsiner) och varit på Kubrick om att få rollen (då Ermey gav Kubrick en direkt order om att stå upp när han var tilltalad, varpå Kubrick ställde sig instinktivt upp) fick Ermey rollen. Kubrick skulle dessutom från första början skriva repliker för Ermey’s karaktär, men blev så pass imponerad av hans improvisation att Ermey till större delen (om inte allihop) improviserade sina repliker under den första halvan av filmen efter att ha improviserat fram repliker under inspelningen av öppningssekvenserna. Mer trivia om filmen finner ni här.
Full Metal Jacket är en välspelad och humoristisk men samtidigt allvarlig skildring av krig som jag personligen kan se hur många gånger som helst. Mer än så kommer jag inte på att skriva. Se den. Rekommenderas varmt.
Duncan ska ta livet av sig. Hans senaste fem flickvänner har fått honom att inse att livet är värdelöst, och om möjligt vill han förstöra deras liv också med skuldkänslor. Vi spolar tillbaka till början och får följa Duncan i hans fem förhållanden via nån sorts drömlik nöjespark där varje flickvän representeras av en åktur. Mycket skruvade koncept och annan påhittighet, men i slutändan är det oerhört svårt att sympatisera med Duncan helt enkelt för att han bara haft fem helt vanliga förhållanden egentligen. Inga direkta katastrofer, utan bara det som i vanliga fall händer när folk envisas med att bli ihop med första bästa som visar lite intresse. Kanske passar crowden som tyckte att “500 Days Of Summer” hade en intressant kärlekshistoria (vilken den förstås inte alls hade, och dessutom var så usel att jag inte ens recenserade den). Smått påhittig, kanske lite kul ibland, inget att bry sig om egentligen.
