| Subcribe via RSS

Summer Camp Nightmare av J

mars 6th, 2019 | Postad i Drama, Film, Thriller

Efter att den nya ägaren, Mr. Warren (Chuck Connors), av pojklägret Camp North Pines beslutat att ställa in dansen lägret skulle ha haft tillsammans med det intilliggande flicklägret efter att två av pojkarna på hans läger genomfört ett enligt honom obscent framträdande på talangjakten de bägge lägren hade får en grupp av pojkarna idéen om att göra revolt mot Mr. Warren och lägerledarna för att ta över lägret. De genomför sin kupp och till en början verkar de ha sitt sommarlov säkrat utan några dumma regler som vuxna sätter upp, men det dröjer inte speciellt länge innan saker och ting börjar spåra ur.

I och med att jag har blivit inlagd på sjukhus och då jag hade extremt tråkigt slösurfade jag runt på youtube och fick idéen att jag skulle se om jag kunde hitta på någon slasherfilm som finns uppladdad där för att slå ihjäl lite tid. I mitt sökande snavade jag över Summer Camp Nightmare från 1987 – vars titel skriker slasherfilm lång väg, men som inte ens är en skräckfilm.

Summer Camp Nightmare (eller The Butterfly Revolution som den även är känd som, vilket också är titeln på den roman som filmen är väldigt löst baserad på) var okej för vad den var. Chuck Connors var underanvänd och manuset vart ganska långdraget på sina ställen. Idéen bakom filmen – och antagligen boken – var det absolut inget fel på och hade nog fungerat bättre som en regelrätt skräckfilm och jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit bättre om en galen slasher hade blivit inkluderad i manuset. Jag menar, den här revolten grabbarna gör i filmen hade varit en perfekt backdrop för att introducera en galen slasher som börjar ha ihjäl huvudkaraktärerna en efter en på olika uppfinningsrika sätt som hämnd för.. ja, nåt. Bortkastad potential helt enkelt.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Summer Camp Nightmare inom någon närmare framtid, men det var ju ändå kul att se Tom Fridley i något annat än Jason Lives: Friday The 13th Part VI.

No Comments

Cruel Intentions 3 av J

februari 21st, 2019 | Postad i Drama, Film, Komedi

Cassidy Merteuil (Kristina Anapau), kusin till Kathryn Merteuil, anländer till Santa Barbara, Kalifornien för att gå college. Väl där stöter hon på Jason Argyle (Kerr Smith), en gammal skolkamrat från hennes high school som ska gå på samma college som henne. Jason i sin tur får en rumskamrat, Patrick Bales (Nathan Wetherington). Jason och Patrick formar snabbt ett småaktigt partnerskap som går ut på att förföra och dumpa diverse unga kvinnor på campus. Uttråkade efter deras senaste erövringar och uppmuntrade av Cassidy beslutar sig Jason och Patrick för att ingå i ett vad där de ska förföra två tjejer på campus som borde vara utom räckhåll för dem då bägge har partners. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara och ett triangeldrama uppstår snart där den ena försöker överlista den andra…

Cruel Intentions 3 är den tredje filmen i franchisén men det är samtidigt inte den sista då en TV-film med titeln Cruel Intentions kom ut 2016, där Sarah Michelle Gellar återvänder till sin roll från den första filmen – vilket gör den filmen till den enda direkta uppföljaren till originalet. Jag har inte kunnat hitta filmen i skrivande stund, så jag skippar den för nu. Hur som helst…

Cruel Intentions 3 var likt den andra filmen en fullständigt onödig uppföljare, men var samtidigt ett steg upp från den filmen. Den andra filmen hade förvisso ursäkten att den var från början tre episoder i en TV-serie som aldrig blev av, men hade jag inte vetat om det och ställt bägge filmerna bredvid varandra hade jag ändå valt den här filmen över den. Filmen är i stort sett samma grej för tredje gången fast med skådespelare jag inte kände igen (bortsett från Kerr Smith, som jag kände igen från Final Destination och My Bloody Valentine remaken från 2009) och ett manus som inte riktigt fängslade mig hela vägen igenom. Humorn fungerade sådär här och det kändes lite som att de bakom filmen ville försöka sig på en Wild Things-aktig twist på filmen men att de inte riktigt vågade gå hela vägen ut.

Överlag är det en okej film, men varken den här eller föregångaren når som sagt upp till originalet. Har man inget bättre för sig så funkar den i alla fall som en engångstitt.

Tags: , , ,
No Comments

Cruel Intentions 2 av J

februari 21st, 2019 | Postad i Drama, Film, Komedi

När den odygdige Sebastian (Robin Dunne) blir skickad från New York för att bo med hans fader och styvmoder – efter att ha blivit utsparkad från ytterligare en exklusiv privatskola – verkar han slutligen ha hittat sin jämlike i hans lika manipulativa och vackra styvsyster Kathryn (Amy Adams).

Efter att ha träffat den förvånansvärt oskyldiga Danielle (Sarah Thompson) börjar Sebastian att göra upp planer på att lägga hans förflutna bakom sig och slå sig till ro med en kvinna. Kathryn har å andra sidan andra planer; efter att ha korsat väg med Sebastian har hon bestämt sig för att göra saker och ting så svåra som möjligt för paret genom att kasta några kurvor – nämligen hennes – på sin styvbroder.

Cruel Intentions 2 var från början planerad att bli en TV-serie med titeln Manchester Prep, som en prequel-serie till den första filmen. Projektet plockades upp av Fox men lades ned redan innan första sändningen som var planerad att bli i September, 1999. Tack vare nedläggningen av serien klipptes de tre episoderna som var klara ihop samt att nya scener med naket lades till för den slutliga releasen på DVD. Med det sagt…

Cruel Intentions 2 är helt okej, trots att filmen egentligen inte skulle ha existerat. Det är en fullständigt onödig uppföljare – och prequel för den delen – som inte tillför ett dugg till berättelsen om styvsyskonen som vi inte redan vet, men med tanke på hur mycket krångel det verkar ha varit bakom dess produktion så är jag förvånad att den fungerar så pass bra som den gör. Den är inte i närheten av sin föregångare så klart, men den höll mitt intresse uppe under filmens gång och slutklämmen var jag faktiskt inte beredd på. Humorn fungerade helt okej här och Keri Lynn Pratt’s stendumma karaktär Cherie var nog den som fick mig att garva mest.

Cruel Intentions 2 är ingenting jag tänker rekommendera, men gillar man första kanske man kan – som jag – tycka att filmen är okej för åtminstone en titt.

Tags: , , ,
No Comments

Cruel Intentions av J

februari 21st, 2019 | Postad i Drama, Film, Komedi

Kathryn Merteuil (Sarah Michelle Gellar) och Sebastian Valmont (Ryan Phillippe) är två snygga, snuskigt rika och manipulativa styvsyskon från Manhattan’s övre östsida som får vad de vill ha, när de vill ha det.

Uttråkad av alla tjejer som han har kunnat förföra förr har Sebastian nu satt sitt sikte på den ultimata utmaningen; den vackra och oskuldsfulla rektorsdottern Annette Hargrove (Reese Witherspoon), som har bestämt sig för att vänta tills det att hon hittat sitt livs kärlek och giftermål innan hon ska gå till sängs med en man. Kathryn ser det perfekta tillfället för en vadslagning. Om Sebastian misslyckas att lura ner Anette i hans säng, måste han ge bort sin 1959 Jaguar Roadster till Kathryn. Skulle han däremot lyckas vinner han Kathryn – den enda tjejen han vet att han aldrig skulle kunna få. Samtidigt blir Cecile (Selma Blair), en naiv tjej vars moder har värvat Kathryn att hjälpa henne att platsa in på hennes nya skola, insyltad i styvsyskonens vadslagning då Kathryn – med hjälp av Sebastian – planerar att förstöra Cecile’s rykte som hämnd på Kathryn’s ex-pojkvän, som lämnde henne för Cecile.

Cruel Intentions – eller En Djävulsk Romans i Sverige – var en film som gick förbi mig när den släpptes och det var väl föga förvånande då filmen inte tilltalade mig nämnvärt kring sekelskiftet. Jag såg filmen för första gången några år efter dess release då jag lånade en före detta väns dvdutgåva av filmen tillsammans med en bunt andra filmer. Vad jag minns så vart jag förvånad över hur mycket jag gillade filmen när jag såg den. Nu, omrking tio år senare, har jag alltså sett om filmen igen och ja, den fungerar fortfarande bra.

Skådespelet är suveränt (Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe är sjukt bra i sina rollsättningar, i synnerhet Gellar i bitch-rollen), manuset är välskrivet (även om det är löst baserat på den franska epistolära romanen Les Liaisons dangereuses från slutet av 1700-talet) och filmen lyckas hålla mitt intresse uppe – även om det är smått förutsägbart vart allting är på väg mot slutet. Trots att filmen är först och främst ett drama så förekommer det mörk humor här och jag tycker den fungerar väldigt bra, speciellt då skämten inte dängs över huvudet på tittaren var och varannan minut.

Nå. Cruel Intentions kanske inte är en film jag skulle valt över någon annan film utan att ha någon vetskap om den sedan tidigare, men helt ärligt så gillar jag den och tycker att den står sig bra än idag – tjugo år efter dess release. Rekommenderas.

No Comments

Slasher – Season 1 & 2 av J

februari 11th, 2019 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

No Comments

The Purge – Season 1 av J

januari 17th, 2019 | Postad i Action, Drama, Thriller, TV

Året är 2027 och det är dags för den årliga The Purge. Miguel (Gabriel Chavarria), en marinkårssoldat, söker efter sin syster Penelope (Jessica Garza), som har gått med i en kult som lämnar ut sina medlemmar som offer till de som medverkar i The Purge. Det gifta paret och blivande föräldrarna Rick (Colin Woodell) och Jenna Betancourt (Hannah Emily Anderson) har tackat ja att medverka på NFFA-medlemmen Albert Stanton’s (Reed Diamond) årliga Purge-fest för att försöka få till ett samarbete med honom för deras firma. Dessvärre medverkar även Stanton’s dotter, Lila (Lili Simmons), på festen som i sin tur har haft en grej med makarna Betancourt. Det hårt arbetande finansproffset Jane (Amanda Warren) blir tvingad av sin sliskige chef att tillsammans med en grupp andra anställda jobba under The Purge, men då hon känner att hon blivit nekad chansen att avancera i företaget anlitar hon en yrkesmördare för att ta itu med sitt problem. Samtidigt åker Joe (Lee Tergesen), en tidigare industriarbetare och nu mer montör av skydd som används under The Purge, runt i en skåpbil och ingriper i diverse olika händelser runt om i staden – men även han har ett syfte med sina handlingar under denna blodiga natt.

Jag älskar The Purge filmerna. De är ganska korkade men fruktansvärt underhållande action-thriller filmer som doppar tårna i skräckgenren lite här och där. Spin-off serien på The Purge, vars första säsong släpptes förra året, är i stort sett samma sak som filmerna men med det lilla undantaget att vi får här lära känna karaktärerna betydligt mer än vad vi får i filmerna. Vi får veta deras bakgrund, deras motiv till det de gör och vi får helt enkelt följa deras försök till att överleva natten – som i filmerna givetvis.

En annan sak jag reagerade på när jag satt och tittade på den här första säsongen var att det var betydligt fler scener där jag som tittare hajade till och insåg hur sinnessjukt hela idéen med The Purge egentligen är – om det hade inträffat på riktigt alltså. Den tanken har aldrig slagit mig när jag suttit och tittat på filmerna.

Serien är hur som helst välspelad, spännande och riktigt underhållande, även om jag tycker att den fegar ur lite grann med det våldet. Vissa saker de inte visar i serien hade de utan tvekan visat i filmerna, även om våldet ökar lite grann mot slutet av säsongen.

Så.. jag ger säsong ett en stor tumme upp och en rekommendation. Ge mig säsong två (som ska släppas någon gång under 2019) nu, för faaa-aaan.

Läs gärna också mina recensioner på filmerna, som du finner här, här, här och här.

No Comments

Spring Breakers av J

november 24th, 2018 | Postad i Drama, Film

Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens), Cotty (Rachel Korine) och Faith (Selena Gomez) har varit bästa vänner sedan grundskolan. De bor tillsammans i ett tråkigt college elevhem och är hungriga efter äventyr. Allt de behöver göra är att fixa ihop tillräckligt med pengar för att åka iväg på vårlov för att få deras chans till att ha kul. Efter ett slumpartat möte med rapparen ”Alien” (James Franco) verkar det just vara det de kommer få, frågan är bara hur långt de är villiga att gå för att få uppleva ett vårlov som de aldrig kommer glömma…

Herrejävlar vilken utdragen jävla skitfilm Spring Breakers är. Filmen består av långa sekvenser med samma dialog och monolog som pågår i tusen miljarder år och den här gruppen av tjejer man får följa är några av de största spånhuvudena jag någonsin har beskådat i en film. Filmen är förvisso välspelad, men händelseförloppet i filmen är utdraget till det yttersta och att sitta och titta på färg som torkar hade troligtvis varit en mer givande sysselsättning än att sitta igenom det här skräpet. Skippa.

Tags: , , ,
5 Comments

Hereditary av J

november 3rd, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes mentalt sjuka mor gått bort börjar Annie (Toni Collette) tillsammans med sin man Steve (Gabriel Byrne) och deras två barn, Peter (Alex Wolff) och Charlie (Milly Shapiro), att sörja. Mitt i sorgearbetet börjar underliga saker att inträffa i huset och efter att en tragisk olycka inträffat börjar Annie att sakta men säkert att nysta upp kryptiska och allt mer skrämmande mörka hemligheter i familjens anor…

Jag har skrivit det tusen gånger tidigare och jag tycker att det tål att upprepas; jag är överlag en motståndare till slow burns, men kan då och då gilla såna filmer. Hereditary är just en sån film. Hereditary är också en sån där film jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan tycker jag att den fungerar väldigt bra som ett mörkt och psykologiskt drama med undertoner/influenser från skräckgenren, men å andra sidan gör förklaringen som kommer in i slutet av filmen att det hela krackelerar för mig – speciellt då filmen slutar på ett så stort ”MEH!”-sätt att jag bara satt och skakade på huvudet när sluttexterna började rulla. Jag menar inte att filmen blir per automatik usel bara för att slutet var en stor faceplant i mina ögon, det jag menar är att slutet inte var värdigt resten av filmen. Hade filmen löpt hela linan ut och varit subtil fram till sluttexterna och bara hintat om vad som pågick hade jag nog faktiskt kunnat gilla filmen mer än vad jag slutligen gjorde.

Filmen är överlag lika läskig som Bumbibjörnarna (exempelvis fick en av chock-sekvenserna mig att börja gapskratta), men build-upen är ruskigt välgjord och väldigt gripande (vilket är något jag har börjat gilla mer och mer med åren när det kommer till dramafilmer). Vissa sekvenser pågår dock lite för länge och det blir utdraget lite här och där, så en mindre trimning på sina ställen hade varit uppskattat från i alla fall min sida. Skådespelarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer ser bra ut.

Nå. Jag gillar majoriteten av Hereditary, men slutet är verkligen inte värdigt resten av filmen. Helt ärligt så känns det som att manusförfattaren tillika regissören, Ari Aster, inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen, därav det – i mitt tycke – undermåliga slutet. Jag skulle hur som helst säga att Hereditary är värd att se, så länge man förbereder sig på det där slutet jag tjatat om igenom hela recensionen. Ja, såvida man inte har något bättre att se då.

No Comments

Honogurai mizu no soko kara (aka Dark Water) av J

september 3rd, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Singelmamman Yoshimi Matsubara (Hitomi Kuroki) är mitt uppe i en vårdnadstvist med sin ex-make om deras gemensamma dotter Ikuko (Rio Kanno). När hon och dottern flyttar in i en lägenhet i ett nedgånget och sedan länge bortglömt hyreshus verkar det vara den perfekta omstarten, men snart börjar underliga saker att inträffa – så som att det bildas stora vattenfläckar i taket som till slut börjar läcka vatten och en mystisk röd axelväska som dyker upp på ställen där den inte borde vara…

Jag tror jag såg den här filmen år 2003 för första gången (det vill säga året den släpptes i Sverige), hemma hos en polare som älskade asiatisk skräck och som hyrde och såg precis allt som var från Asien som han kunde komma över. Antagligen var det även under en av våra ölkvällar vi brukade ha också. Det enda jag kom ihåg av filmen nu när jag skulle se om den var förklaringen till allt som händer i filmen, men inte själva upplösningen i sig. Av någon anledning hade jag inbillat mig att Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – skulle vara lika ruskig som de japanska The Ring filmerna, vilket den verkligen inte är.

Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – är mer ett mörkt och psykologiskt drama med inslag och influenser ifrån rysargenren. Filmen är inte ett dugg läskig och även den största fegisen skulle troligtvis kunna titta på den här filmen utan några större bekymmer. Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig – tvärtom. Jag gillar den, men att kategorisera den som en ren skräckfilm vore att ljuga. Filmen är vackert filmad, skådespelarna är suveräna, effekterna är bra och även om jag tycker att speltiden var i det längsta laget (slutet hade kunnat klippts ned med några minuter) så fängslar berättelsen. Det enda jag önskar att jag inte hade vetat var förklaringen till allt som händer i filmen, vilket hade gjort upplösningen så mycket kraftfullare än vad den blev för mig nu.

Även om inte filmen skrämde mig speciellt mycket (ärligt talat, inte alls) så finns det ett olöst dödsfall som inträffade för några år sedan i USA som ger mig gåshud – mycket tack vare att det påminner extremt mycket om förklaringen i den här filmen. Vilket fall jag menar låter jag vara osagt då det spoilar förklaringen i filmen, men har du sett filmen vet du säkerligen vilket fall jag menar…

Hur som helst gillar jag som sagt filmen. Jag tvivlar på att jag kommer springa benen av mig för att se om den snart igen, men det är å andra sidan ett välgjort, välspelat och fängslande mörkt och psykologiskt drama. Rekommenderas.

2005 kom, så klart, en amerikansk remake på filmen under titeln Dark Water med Jennifer Connelly i huvudrollen.

No Comments

Brawl In Cell Block 99 av J

juli 8th, 2018 | Postad i Drama, Film

Den före detta boxaren Bradley Thomas (Vince Vaughn) har det tufft. Han har precis förlorat jobbet och hans äktenskap med frun Lauren (Jessica Carpenter) håller på att rasa samman efter att hon fick missfall. I ren desperation och i ett försök att rädda sitt äktenskap kontaktar Bradley sin vän och tillika knarklangare Gil (Marc Blucas) för att ta på sig jobb som knarkkurir.

Ett och ett halvt år senare verkar Bradley’s tillvaro vara på väg att ljusna; pengarna rullar in och Lauren är återigen med barn. Men när Gil vill prova att göra affärer med en ny affärskontakt, den mexikanske knarkkungen Eleazar (Dion Mucciacito), går saker och ting snabbt utför och efter en våldsam eldstrid med polisen hamnar Bradley i fängelse. Kort efter hans ankomst till fängelset blir han kontaktad av en anställd hos Eleazar (Udo Kier) som berättar att de har kidnappat Lauren och att en anlitad abortör kommer att genomföra en experimentell operation på deras ofödda barn om inte Bradley dödar en av fångarna i cellavdelning 99 – i ett helt annat fängelse än där han har blivit placerad.

Av någon anledning hade jag fått för mig att Brawl In Cell Block 99 skulle vara en actionfilm, men som visade sig vara ett brutalt fängelsedrama i stuk med Felon och Celda 211 (aka Cell 211). Jag vart inte speciellt besviken hur som helst då jag har en förkärlek till fängelsedraman – speciellt om de är av det våldsammare slaget. Skådespelarna är bra och filmen blir aldrig nämnvärt tråkig trots sin speltid på över två timmar. Det som drar ner betyget lite grann för mig var väl filmens klimax och avslutning som gick att förutse en halvtimme innan det inträffade, samt att en del av fightingscenerna var lite halvstyltiga och mer träiga än vad de hade behövt vara – det är å andra sidan ingenting som störde mig nämnvärt när jag satt och tittade på filmen.

Brawl In Cell Block 99 är inte en felfri film och dess klimax faller ganska platt tack vare att det är i stort sett samma slut som i de flesta andra fängelsedraman, men jag gillade den ändå. Mycket. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud