| Subcribe via RSS

Venom: Let There Be Carnage av J

oktober 23rd, 2021 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Journalisten Eddie Brock (Tom Hardy) har svårigheter att anpassa sig till sitt nya liv som värd till den utomjordiska livsformen Venom, som ger honom övermänskliga krafter. I ett försök att återuppliva hans döda karriär intervjuar han seriemördaren Cletus Kasady (Woody Harrelson), i syfte att få veta vart han gjort av kropparna efter hans offer.

Efter att Brock och Venom lyckats lokalisera kropparna sätts Kasady i dödscell för att invänta sin avrättning. Under en sista intervju lyckas Kasady bita Brock – och blir värd för en ny symbiot, Carnage. Med hjälp av Carnage bryter sig Kasady ut från fängelset för att leta reda på sin sedan länge försvunna kärlek, Frances Barrison (Naomie Harris) – och utkräva hämnd mot Brock.

Venom: Let There Be Carnage är en barndomsdröm som uppfyllts för mig; mina två favoritkaraktärer från den tecknade Spider-Man TV-serien jag tittade på som barn har äntligen möts i en live action film – och jag älskade varenda minut av filmen.

Precis som sin föregångare är det en högljudd, kul, röjig, actionpackad, skön och underhållande popcorn-actionfilm – och den försöker inte heller att vara någonting annat, vilket verkar vara någonting som flugit fullständigt över huvudet på kritikerna och många Marvel fanboys. Med en speltid på snett över nittio minuter bevisar Venom: Let There Be Carnage att superhjältefilmer inte behöver vara tre timmar långa.

Hur som helst kan man i stort sett ta det jag skrev i min recensionVenom och applicera det på den här uppföljaren – även om jag känner att jag faktiskt gillade den här filmen mer än föregångaren. Det här är God Underhållning och – som jag skrev här ovanför – en barndomsdröm som blivit besannad för mig. Rekommenderas.

No Comments

Halloween Kills av J

oktober 17th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Följande recension innehåller spoilers av Halloween (2018) (recenserad här), fortsätt läsa på egen risk.

Minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak) lämnat den maskerade seriemördaren Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle / Airon Armstrong), för att brinna i deras fälla i Laurie’s källare, körs Laurie med ilfart till sjukhuset med livshotande skador, i tron om att hennes livslånga plågoande äntligen är död. Men när en grupp brandmän anländer till Laurie’s övertända hus lyckas Michael ta sig ut ur det brinnande infernot och fortsätter sin blodiga framfart.

Samtidigt börjar invånarna i Haddonfield att gadda ihop sig för att slå tillbaka mot deras ostoppbara monster. De formar ett medborgargarde som enbart har ett syfte; att jaga rätt på Michael och ta ner honom, en gång för alla.

Halloween Kills kan vara den filmen jag längtat mest efter de senaste två, tre åren. Ända sedan jag var och såg Halloween från 2018 på bio har jag – och antagligen många med mig – väntat spänt på fortsättningen. Av att döma av de recensioner och de omdömen folk har skrivit om filmen verkar den vara lite av en vattendelare; en del älskar den, en del hatar den. Jag tillhör den förstnämnda gruppen.

Men även om jag gillar (snudd på älskar) filmen så kan jag (i alla fall delvis) se varför folk kritiserar den. Den har sina problem, men jag tycker å andra sidan att det den gör bra väger upp dem. Att vissa karaktärer beter sig fullständigt idiotiskt och gör den ena korkade saken efter den andra ser inte jag som något större problem när det gäller den här typen av film, men det är å andra sidan något många verkar ha hängt upp sig på – bland annat.

Det jag personligen gillade med filmen var hur högoktanig den var; det rör hela tiden på sig, kropparna staplas snabbt på hög och filmen blir aldrig tråkig eller utdragen, hur idiotiskt än manuset blir stundtals. Den har som sagt sina problem, men tempot är inte ett av dem. Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Halloween Kills inte är. Den är dum, bombastisk och överdriven, men den är inte tråkig.

Kanske borde jag vara mer kritisk till Halloween Kills – kanske inte. Jag hade en kul stund i biosalongen när jag var och såg filmen och det är det enda som räknas för min egen del. Att filmen är bitvis stendum gör mig ingenting, den levererade på alla andra plan så pass att jag kan förlåta de sämre sidorna av filmen. Halloween Kills är God Underhållning och jag ser fram emot att återbesöka den så småningom, samtidigt som jag ser fram emot nästa installation i franchisén; Halloween Ends. Rekommenderas.

No Comments

Candyman (2021) av J

augusti 29th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Målaren Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän Brianna Cartwright (Teyonah Parris) har nyligen flyttat in i en lägenhet i det gentrifierade Cabrini-Green, Chicago. Efter att ha fått nys om Candyman – mannen som dyker upp i spegeln med en stor krok om man säger hans namn fem gånger – väljer Anthony att basera sina nästa verk på den lokala sägnen, ovetandes om att han precis har öppnat en dörr till ett komplext förflutet som kommer att vända upp och ned på hans värld och utlösa en våg av våldsamheter bortom hans kontroll…

Candyman från 1992 är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin har gjorts. Filmen osar av atmosfär och är så här nästan trettio år senare fortfarande en genuint otäck skräckfilm, samtidigt som den har ett av de mest vackra men också kusliga soundtracks någonsin. Den berörde sociala teman om utanförskap och rasism, men det var aldrig någonting som överflödade filmens narrativ eller blev intryckt i nyllet på dess tittare.

Den nya Candyman filmen som släpptes i dagarna är så klart inte i närheten av originalet, men dömer man den utan att ha originalet i åtanke så är det en okej skräckfilm – även om det är extremt uppenbart att manusförfattarna (däribland Jordan Peele, som gjorde Get Out och Us) försöker använda filmen som ett politiskt slagträ. Jag har skrivit förr om vad jag tycker om saken och jag kvarstår på samma punkt; aktivistbudskap har ingenting i skräckfilmer att göra. Att beröra ett politiskt ämne är en sak, att köra ner ett politiskt budskap i halsen på tittaren är en helt annan.

Med det sagt tycker jag ändå att filmen har något. Skådespelarna är bra och även om flera av deras karaktärer är något underutvecklade (filmen hade nog behövt tio, femton minuter längre speltid faktiskt) så får de det att fungera. Jag hade dock inte haft någonting emot om karaktären Anthony hade fått ett större djup än vad han i slutändan fick.

I vanliga fall brukar jag inte tänka på hur en films foto är, men det slog mig när jag satt och tittade på filmen hur snygg den var och att vissa stunder var rent av konstnärliga i hur de filmats (i synnerhet under flera av morden). En annan sak jag gillade riktigt mycket var att bitar ur storyn var berättade genom skuggteater, vilket kompletterade filmens estetik på ett väldigt kreativt sätt. Filmens musik var väl okej, men var samtidigt ingenting jag egentligen satt och tänkte på bortsett från när det plötsligt började spelas hiphop från ingenstans. Hur som helst…

Candyman är okej för vad den är. Likt Get Out (recenserad här) levererar den på ett klumpigt sätt sitt budskap samtidigt som den har en hel del bra saker i sig. Hade de slopat allt politiskt jidder och koncentrerat sig på att göra en spännande och läskig skräckfilm hade den kanske – om än inte troligt – kunnat bli en lika bra film som originalet.

Läs gärna min tretton år (!) gamla recension av Candyman trilogin.

No Comments

Escape Room: Tournament Of Champions av J

augusti 28th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Zoey Davis (Taylor Russell) har svårigheter att komma över minnena från de dödliga lekarna hon och fem andra ofrivilliga deltagare blev indragna i, men tror sig ha hittat den plats där organisationen bakom det hela har sitt huvudkvarter. Tillsammans med sin bästa vän och tillika medöverlevande Ben Miller (Logan Miller) beger hon sig iväg för att sätta dit de ansvariga, varpå de snart finner sig återigen i en rad dödliga riggade rum – den här gången med fyra andra som också har överlevt tidigare lekar.

Escape Room: Tournament Of Champions – eller Escape Room 2: No Way Out, som den heter i Sverige (vilken jag tycker är en bättre titel för övrigt) – levererade ungefär det jag förväntade mig av den; mer av det samma som den första filmen gav, fast lite mer bombastiskt med tanke på den högre budgeten. Likt sin föregångare är det en underhållande popcorn-rulle som har ett högt tempo som inte bromsas upp nämnvärt när filmen väl har kommit i rullning fram till dess slut.

Gillade man den första filmen och vill ha mer av samma så är den här definitivt värd en titt. Rekommenderas.

Min korta recension på den första Escape Room finner du här.

No Comments

F9 av J

juli 29th, 2021 | Postad i Action, Film

Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) har dragit sig tillbaka och lever nu mer på en enslig gård tillsammans med Dom’s son. Deras lugna tillvaro vänds dock upp och ned när deras gamla gäng dyker upp och visar dem en inspelning av ett meddelande Mr. Nobody (Kurt Russell) skickat dem; en nödsignal om att en av hans agenter har bytt sida och att flygplanet han befinner sig på blivit kapat – samma flygplan som hans agentur transporterar superhackern och deras gamla fiende Cipher (Charlize Theron) på. Dom, till skillnad från sitt gamla gäng, tvekar till att blanda sig in i det hela, fram till att han inser vem som ligger bakom det hela; hans egen bror Jacob (John Cena).

Tyckte du att de senaste fem Fast & Furious filmerna var överdrivna och idiotiska filmer? Då kanske du ska låta F9 gå förbi osedd isåfall. F9 kan vara den dummaste blockbuster actionfilmen jag har sett på flera år och den klår samtliga tidigare filmer i serien, med råge. Det är bombastiskt, det är högljutt, det är så jävla dumt att klockorna stannar bitvis och vissa element i filmens handling är rent av dragna ur arslet bara för att få saker och ting att gå ihop – och ja, jag gillar det.. även om jag tappade räkningen på hur många gånger jag utbrast ”Bullshit!” under filmens gång.

F9 var dum som en säck med hammare och överdriven in i absurdum (mer än sina föregångare, som sagt), men vägde å andra sidan upp det med så många absurda och verklighetsfrånvända actionscener att jag inte kunde göra något annat än att skratta och mysa till det spektaklet som pågick på bioduken.

F9 bjuder inte på någonting nytt och har man sett de tidigare filmerna i serien vet man precis vad som väntas här. Är du ett fan av Fast & Furious filmerna kommer du antagligen redan ha bestämt dig för att se filmen, ni andra behöver nog inte ens tänka tanken då filmen kräver att man har sett majoriteten av de föregående filmerna – sort of. Hur som helst; jag gillade den och ger den en rekommendation.

Länkmaffian:
Mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och Hobbs & Shaw spin-offen.
H’s recensioner på 4, 5 och 6.

No Comments

Army Of The Dead av J

maj 23rd, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en militärkonvoj kraschat ute i Nevada’s öken med en topphemlig last bryter ett zombie utbrott ut i Las Vegas och förvandlar staden till en krigszon. En mur av containrar byggs upp runt staden för att hålla smittan inne och efter att en handfull överlevande tagit sig ut bestämmer sig den amerikanska regeringen att platsen ska jämnas med marken med en kärnvapenbestyckad missil.

En av de överlevande, Scott Ward (Dave Bautista), blir kontaktad av affärsmannen Bly Tanaka (Hiroyuki Sanada) som vill anlita honom, och ett team han själv får handplocka, att genomföra århundradets kupp; att hämta ut tvåhundra miljoner dollar ifrån ett kassavalv beläget under The Vegas Bly.

Efter att jag såg trailern för Army Of The Dead för någon månad sedan visste jag att det var en film jag definitivt skulle se. Till skillnad från hur jag i regel brukar göra med nya filmer (om jag inte går och ser dem på bio alltså) är att jag skjuter på det hela i ett par månader.. eller år. I fallet med Zack Snyder’s senaste zombie-actionrykare Army Of The Dead gjorde jag tvärtom och tog tag i saken hyfsat omgående så här två dagar efter dess release.

Army Of The Dead är varken nyskapande eller överraskande, men den är å andra sidan actionpackad, våldsam och underhållande. Praktiska effekter blandas med datorgjorda och det hela ser jävligt bra ut på det stora hela. Det finns en fläskig budget bakom filmen helt enkelt.

Filmens speltid på nära två och en halv timme är kanske en aningen i överkant, men jag hade personligen inga problem med den. Filmen kanske inte hade supermycket att berätta rent handlingsmässigt, men den hade å andra sidan mycket action att visa – vilket jag inte hade några problem med.

Army Of The Dead är definitivt en bra zombie-actionfilm och troligtvis en av de bästa de senaste femton eller så åren och en välkommen återkomst av Zack Snyder till zombiegenren sedan han gjorde Dawn Of The Dead remaken 2004. Två tummar upp, rekommenderas.

Vi verkar ska få en animerad spin-off prequel serie till filmen lite längre fram också under titeln Army Of The Dead: Lost Vegas. När den kommer får vi se…

4 Comments

Willy’s Wonderland av J

april 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En tystlåten lösdrivare (Nicolas Cage) finner sig strandad i Hayesville, Nevada efter att hans bil fått punktering. Han blir lyckligtvis upplockad av den lokala mekanikern Jed Love (Chris Warner), men då han inte har råd att betala för reparationerna går han med på att spendera natten i Willy’s Wonderland, en sedan länge övergiven familjerestaurang, för att städa stället i utbyte mot att dess ägare, Tex Macadoo (Ric Reitz), betalar för reparationerna på hans bil.

Det han inte vet är att det här sagolandet ruvar på en mörk hemlighet som han inom kort kommer bli varse om. Han finner sig snart inlåst i byggnaden och tvingad in i en episk strid med de animatroniska maskotarna som smyger runt i korridorerna i deras sökande efter mänskligt blod…

Om man inte har levt under en sten de senaste sju eller så åren och om man gillar gaming så har jag svårt att tro att man missat point and click skräckspelen i Five Nights At Freddy’s franchisén, där man antar rollen som en nattvakt på en pizzeria där animatronerna lever ett eget liv nattetid och där en jävligt mörk bakgrundsberättelse finns att hitta för den som klarar av att ta sig igenom alla nätterna (och spelen).

Willy’s Wonderland är på sätt och vis de spelen i filmformat – fast omvänt. Istället för att Nic Cage’s karaktär är den underlägsne, så är det han som gör processen kort med animatronerna. Som en av karaktärerna till och med säger i filmen; ”He’s not trapped in here with them… they’re trapped in here with him.” – vilket i sin tur antagligen är en referens till vad någon sa om DOOM rebooten från 2016.

Hur som helst gillade jag Willy’s Wonderland. Det här är God, om än trashig, Underhållning. Filmen är dum som en påse med stenar, men är samtidigt så pass over the top och självmedveten om hur jävla dum den är att det var svårt för mig att inte gilla det jag såg.

Nic Cage passar som handen i handsken som den tyste lösdrivaren utan namn som inte kommer sky några som helst medel för att slutföra den arbetsuppgift han åtagit sig. Övriga skådisar är helt okej, men majoriteten av karaktärerna är samtidigt bokstavligt talat med i filmen enbart för att fylla ut speltiden och för att visa blodiga och over the top mord – vilket jag inte har några som helst problem med. Med det sagt hade filmen antagligen kunnat fungera lika bra även om det bara hade varit Nic Cage mot mördaranimatroner i nittio minuter.

Är man inte en skitnödig ”finsmakare” av film och vill ha en skön, trashig popcornrulle som öser på med dumheter, våld och som har ett skönt soundtrack (jag älskar filmens huvudtema) så är Willy’s Wonderland ett bra val. Rekommenderas varmt.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud