Helt Perfekt Glob

The Conjuring: The Devil Made Me Do It av J

1981. Brookfield, Connecticut. De paranormala utredarna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) medverkar under exorcismen av den åttaårige David Glatzel (Julian Hilliard), tillsammans med hans föräldrar, hans syster Debbie (Sarah Catherine Hook), hennes pojkvän Arne Cheyenne Johnson (Ruairi O’Connor) och prästen Fader Gordon (Steve Coulter). Samtidigt som exorcismen av David verkar ha fungerat får Ed en kraftig hjärtinfarkt, utlöst av demonen som besatt David, och faller in i ett koma.

En tid senare vaknar Ed upp på sjukhuset och säger åt Lorraine att hon måste försöka få tag på Arne, då Ed tror att han kan sväva i fara. Samtidigt har Arne börjat må konstigt. Han ser och upplever skrämmande saker, vilket snart leder till att han hugger sin hyresvärd tjugotvå gånger. Ed och Lorraine bestämmer sig för att ta sig an fallet då de är övertygade om att Arne var besatt av samma demon som besatt David vid mordtillfället, men allt eftersom fallet börjar klarna för dem börjar de inse att det här är något utöver det vanliga. Det är nämligen inte bara Arne’s liv som står på spel, utan deras egna också…

När The Conjuring: The Devil Made Me Do It (som är baserad på mordrättegången mot Arne Cheyenne Johnson i Connecticut, 1981 och The Devil In Connecticut, en bok om rättegången, skriven av Gerald Brittle) släpptes var mitt intresse ganska ljummet. Visst skulle jag se filmen – nån gång – men jag hade absolut ingen brådska med det. Efter ett flertal spin-offs som varierat ganska ordentligt i kvalité var jag i ärlighetens namn ganska trött på den här franchisén.

Nu när jag äntligen har sett filmen så tycker jag nog ändå att den här tredje installationen i franchisén (eller ja, tekniskt sett är det den åttonde) är ganska mycket mellanmjölk och en rätt stor axelryckning. Filmen levererar egentligen ingenting nytt som inte använts tidigare i franchisén och även om de försöker sig på med en ny tvist på konceptet så tyckte jag att det hela föll ganska platt – i synnerhet då jag i ärlighetens namn inte fattade slutet, vilket min kära gamla mor (som jag såg filmen tillsammans med) fick förklara för mig. Det är väl i och för sig inte ett tillkortakommande av filmen egentligen, det handlar mer om att det är jag som är trög, men dess upplösning och förklaring till allt som hände i filmen var väldigt… vag. Att filmen samtidigt inte var nämnvärt läskig (jämfört med dess två föregångare som hade sina stunder), utan förlitade sig (likt flera av spin-off filmerna) på jumpscares som man kunde se komma flera timmar innan de inträffade, gjorde inte saken speciellt mycket bättre.

Nåväl. Filmen är väl egentligen inte dålig, men den känns väldigt platt och generisk trots att de försökt inkludera ett nytt element i konceptet. Den är bättre än flera av spin-off filmerna, men långt ifrån de två första The Conjuring filmerna.

Så där ja. Den enda filmen i franchisén jag har kvar att se just nu är The Nun II, som jag faktiskt hört en del bra om i jämförelse med dess generiska föregångare – huruvida det stämmer eller inte återstår väl att se. Vi får väl se om jag hinner se den innan The Conjuring: Last Rites, som är planerad att släppas nästa år, har släppts…

Länkar till mina tidigare recensioner av filmerna i The Conjuring universumet:
The Conjuring & The Conjuring 2
Annabelle, Annabelle: Creation & Annabelle Comes Home
The Curse Of La Llorona
The Nun

Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms av J

Kort efter att ha förlorat den senaste Mortal Kombat turneringen inleder Outworld’s härskare Shao Kahn (Fred Tatasciore’s röst) en massiv attack mot Earthrealm i ett försök att få åskguden, tillika Earthrealm’s beskyddare, Lord Raiden (Dave B. Mitchell’s röst) att gå med på att ingå i en sista Mortal Kombat turnering – där vinnaren tar allt.

Samtidigt försöker Scorpion (Patrick Seitz’s röst) att hitta Kamidogu, en mystisk relik tillverkad av de Äldre Gudarna, innan Netherrealm guden Shinnok (Robin Atkin Downes’ röst) lyckas använda den för att återuppväcka den mystiske One Being – vars enda syfte är att förinta allting som existerar.

För det första; Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms är en direkt fortsättning på Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge (recenserad här), så har du några som helst planer att se den här filmen borde du titta på den först.

För det andra; den här är nästan lika bra som sin föregångare. Den har ett extremt högt tempo och även om filmen avhandlar på sätt och vis två berättelser samtidigt så fann jag den aldrig rörig. Filmen är spännande, extremt våldsam och över innan man ens hinner reagera – vilket för mig till det enda ”problemet” jag egentligen har med filmen; dess speltid.

Likt sin föregångare är filmen i runda slängar åttio minuter lång och likt den första filmen kände jag att speltiden egentligen var för kort här också. Dels för att det händer betydligt mycket mer här, men också för att vissa partier (bland annat ett par fightingscener) hade egentligen behövt vara något längre än vad de är.

Men med det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms inte bara är en suverän film, utan även en riktigt bra uppföljare – även om jag hade kunnat tycka att den borde varit något längre än vad den är. Rekommenderas.

Spiral: From The Book Of Saw av J

Den tanklöse och uppkäftige kriminalaren Ezekiel ”Zeke” Banks (Chris Rock) jobbar i skuggan av sin far Marcus Banks (Samuel L. Jackson), en väl ansedd poliskommisarie, samtidigt som han är hatad av sina kollegor då han satte dit en korrupt polis tolv år tidigare. Efter att ha blivit ihopparad med nykomlingen William Schenk (Max Minghella) sätts han på att undersöka en rad mord som alla har kusliga likheter med Jigsaw-morden som inträffade år tidigare, varpå han snart finner sig i centrum av mördarens morbida lek…

Jag har alltid gillat Saw filmerna. Även om de senare filmerna spårar ur fullständigt och kvalitén överlag börjar dippa runt fem filmer in så tycker jag ändå serien har hållt en något så när hög nivå när det gäller underhållningsvärdet i dem – hur idiotiskt och urspårat det än blir i de senare uppföljarna. När Spiral: From The Book Of Saw precis hade släppts var jag taggad på att se den, men tappade ganska snabbt intresset och lusten att göra det då i stort sett alla (även personer som jag vet gillar franchisén överlag) sa att den var riktigt dålig och definitivt den sämsta i serien. Jag brukar i regel inte bry mig i vad andra tycker om filmer, men i det här fallet vart det att jag puttade filmen framför mig. Hur som helst, nu när Saw X (som ska utspela sig mellan Saw II och Saw III) ska släppas om någon månad tyckte jag att det äntligen var dags att ta itu med den här filmen.

Nu när jag äntligen har sett filmen så kan jag väl säga att jag inte tycker att filmen var så jävla dålig som många sa att den skulle vara. Visst, det är en ganska svag del i franchisén och den har en del problem, men genomusel? Nej, det tycker jag inte.

Det största problemet med filmen är (utan någon större tvekan) Chris Rock. Det var förvisso kul att han försökte sig på en seriös roll, men han var verkligen inte rätt man att bära en Saw-film – speciellt inte med tanke på att hans gapiga persona sken igenom hans försök till seriöst skådespel titt som tätt. Samuel L. Jackson var kriminellt underanvänd här (som han oftast är), samtidigt som han knappt hade någonting att göra i filmen heller. Övriga skådespelare gjorde i alla fall ett hyfsat jobb, men den stora elefanten i rummet var som sagt Chris Rock.

Något annat som också brast en aning var filmens manus. Jag gillade handlingen förvisso men jag tyckte samtidigt att det var alldeles på tok för uppenbart vart saker och ting var på väg och vem som skulle visa sig vara den som låg bakom allt i slutändan trots manusförfattarnas försök att luras, vilket gjorde att upplösningen kändes något platt men samtidigt tillfredsställande (antagligen för att det knappt finns några karaktärer i den här filmen som man vill vurma för).

Nåja. Jag trodde Spiral: From The Book Of Saw skulle vara betydligt mycket sämre än vad jag i slutändan tyckte att den var. Det är definitivt en svag del i franchisén, men riktigt så usel som många sa att den var är den inte. Nu ska jag vänta på Saw X.

Läs gärna mina och H’s recensioner av de tidigare filmerna också, länkade här nedanför:
Mina; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
H’s; 3, 4, 7 och 1 – 5 på bluray

Last Night In Soho av J

Fixerad vid det svängiga sextiotalet och alla dess moden drömmer den unga Eloise (Thomasin McKenzie) om att bli en mode designer. När hon blivit intagen till London College of Fashion packar hon sina grejer och flyttar från sin lugna tillvaro på landet med sin mormor till den livliga storstaden, ovetandes om att den kan vara mycket ibland. Obekväm med hur studenterna i hennes boende festar bestämmer hon sig för att flytta till ett gammalt hus som ägs av Ms. Collins (Diana Rigg) för att hyra ett rum.

När hon lägger sig för att sova händer något; hon reser på ett mystiskt sätt tillbaka till 60-talet och börjar följa den aspirerande sångerskan Sandie (Anya Taylor-Joy), lurad in i en bländande värld av ljus och skuggor. Men framgångar kommer alltid med ett pris och frågan är, vem vet vad som hände igår kväll i Soho?

Vi har väl alla satt oss för att se en film och haft vissa förväntningar på hur den ska vara. Det kan vara handling, genre, skådespelarinsatser, effekter… och så vidare. Ibland snavar man över en film som man förväntade sig att den skulle vara på ett sätt, men som sedan visade sig vara någonting helt annat när väl sluttexterna börjar rulla. Last Night In Soho är en sån film för mig.

Jag satte mig i soffan med förväntningarna att få se en thriller med ett mordmysterium i centrum, vilket det på sätt och vis var, men allt eftersom började filmen gå mer och mer mot skräckgenren och i slutändan var jag nästan golvad av hur fel jag hade haft. Last Night In Soho gör dessutom ett bra jobb att lura sin tittare och varje gång jag trodde jag visste vart filmen var på väg så drog filmen undan mattan under fötterna på mig och slängde en ny vändning i mitt ansikte.

Filmen är välspelad, snygg och överlag spännande, men jag har dock ett litet problem med den; dess längd. Jag hatar musik- och dansnummer i filmer och det här var inget undantag. Även om de inte var superlånga så tycker jag att de hade kunnat kortats ned likförbannat. Jag fattar att de är viktiga för karaktärsutvecklingen i filmen, men när det känns som att filmen tvärnitar och stannar av för min egen del så får det vara.

Utöver det har jag egentligen ingenting att gnälla över – eller tillägga heller för den delen. Last Night In Soho är (trots dess längd och musik- och dansnummer) en genuint bra skräck-thriller. Rekommenderas.

Silent Night av J

Nell (Keira Knightly), hennes man Simon (Matthew Goode) och deras söner Art (Roman Griffin Davis), Hardy (Hardy Griffin Davis) och Thomas (Gilby Griffin Davis) välkomnar sina vänner och familj till vad de lovar ska bli ett perfekt julfirande. Perfekt, med det lilla undantaget att alla kommer att dö…

Den brittiska filmen Silent Night från 2021 börjar som en gapskrattsrolig komedi, där karaktärerna slänger käft med varandra på bästa brittiska sätt och använder ord som ”piss off”, ”arsehole” och ”cunt”. Jag satte dock skrattet i halsen när jag väl började inse vart filmen var på väg och ju längre den pågick desto mer knöt det sig i magen på mig – åtminstone fram till det löjligt uppenbara (men samtidigt jävligt mörka) slutet som fick mig att utbrista ”Jag fucking visste det!”.

Jag tänker inte gå in speciellt mycket mer än så på filmen. Det är en riktigt bra och skrämmande film om något som vi kanske står inför om saker och ting vill sig riktigt jävla illa med tanke på hur det ser ut där ute i världen just nu…

Rekommenderas.

Don’t Breathe 2 av J

Flera år har gått sedan den ödesdigra natten då en grupp ungdomar bröt sig in hos den blinda ex-Navy SEAL soldaten Norman Nordstrom (Stephen Lang) och han lever nu mer ett stilla liv tillsammans med sin elvaåriga dotter Phoenix (Madelyn Grace) och deras rottweiler Shadow i de fallfärdiga delarna av Detroit. Deras lugna tillvaro tar emellertid ett abrupt slut när en grupp inkräktare plötsligt bryter sig in hos dem för att ta flickan, vilket tvingar Norman att återigen använda sig av sina kunskaper han besitter för att ta itu med de oinbjudna gästerna – och skydda Phoenix…

Don’t Breathe 2 är en av de där filmerna jag har haft en rätt stor förväntan på. Jag älskar originalfilmen och håller den väldigt högt bland skräckfilmer från de senaste tio, femton åren och har givetvis sett om den flertalet gånger sedan jag skrev min recension 2017. Hur som helst så gick jag in i Don’t Breathe 2 med höga förhoppningar och en viss undran hur de egentligen kunnat fortsätta berättelsen om Norman Nordstrom (vars namn aldrig nämns i någon av filmerna).

Jag kan väl så här i efterhand säga att jag tycker nog att Don’t Breathe 2 är minst lika bra som den första filmen, men att den samtidigt inte har en fullt lika becksvart premiss som sin föregångare även om saker och ting även här ser jäkligt bleka ut. Att de inte bara upprepat den första filmens premiss fast med nya karaktärer och att Stephen Lang’s karaktär (som han fortsätter göra så jävla bra här) har en annan typ av roll i handlingen än i föregående film applåderar jag.

Var Don’t Breathe 2 nödvändig? Kanske inte, men jag fann den väldigt underhållande, även om den inte riktigt nådde fram till samma nagelbitande spänning som sin föregångare. Hur som helst, rekommenderas.

Nobody av J

Hutch Mansell (Bob Odendirk) lever ett monotont liv och varenda dag verkar vara en upprepning av den förra. När två inbrottstjuvar plötsligt bryter sig in i hans hus en natt låter han bli att försvara sig själv och hans familj i hopp om att förhindra ytterligare våld. I efterspelet leder den ena händelsen till den andra och han finner sig snart som måltavla för den ryska maffialedaren Yulian Kuznetsov (Aleksey Serebryakov), efter att ha bankat skiten ur hans lillebror. Det Yulian emellertid inte vet är att Hutch inte är vem som helst, utan en man med ett blodigt och våldsamt förflutet som nu har flutit tillbaka upp till ytan…

John Wick 3.5… eh, ursäkta, Nobody från förra året var en av de där filmerna jag hörde en hel del om när den kom och många sa att det troligen var deras favoritfilm från 2021 – och jag kan på sätt och vis se vart de kommer ifrån, även om jag kanske inte håller med dem. Nobody hade lika gärna kunnat hetat John Wick 3.5 då likheterna mellan den franchisén och den här filmen är enorma – vilket kanske inte är så konstigt då manusförfattaren för de tre första filmerna, Derek Kolstad, skrev manuset till Nobody.

Hur som helst bjuder Nobody på bra med slagsmål, action, pang-pangande, explosioner, snabba klipp, mörk humor och God Underhållning. Att se Christopher Lloyd och Michael Ironside (i varsin mindre biroll) igen var riktigt trevligt också, även om bägge dessa herrar har börjat bli till åren nu.

Nobody är i alla fall en underhållande actionfilm som har en lite långsam och trevande start, men som levererar som en snyting när den väl kommer igång. Rekommenderas.

Wrath Of Man av J

Efter att ha nätt och jämnt klarat av kvalifikationstestet får den fåordige och gåtfulle Patrick Hill (Jason Statham) jobb vid Fortico Security, en värdetransportfirma som har specialiserat sig på att vakta och transportera miljoner av dollar i Los Angeles varje vecka. Hans nya kollegor finner honom till en början kall och mystisk, men saker och ting förändras efter att han egenhändigt lyckats stoppa ett rån av bilen han åker med i – med sex rånare döda som resultat. Vem är egentligen Patrick och vart kom han ifrån?

När det kommer till filmer med Jason Statham är det mer regel än undantag att jag personligen gillar de filmerna. Statham är alltid bra i allt han gör, även om filmen i sig kanske inte i vartenda fall är bra. Wrath Of Man – som är en engelsk-amerikansk remake av den franska filmen Le convoyeur (eller Cash Truck, som den hette utanför Frankrike) från 2004 – från förra året är hur som helst en av de filmerna jag gillar. Hur trogen den är det franska källmaterialet har jag ingen aning om då jag inte har sett originalfilmen, men bortser man från den så är Wrath Of Man en förbannat bra action-thriller som – trots sitt lite smått lunkande tempo – bjuder på en våldsam och mörk berättelse.

Det enda problemet jag kan se med filmen är väl att när saker och ting börjar trilla på plats rent handlingsmässigt så är det ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting kommer att ta vägen, men resan dit är å andra sidan så pass stark och intressant då man som tittare egentligen inte har en aning om varför det som händer på skärmen händer.

Hur som helst är Wrath Of Man en bra action-thriller som jag rekommenderar.

Jungle Cruise av J

1916. Botanikern och feministen Dr. Lily Houghton (Emily Blunt) och hennes bror MacGregor (Jack Whitehall) försöker att redogöra för ett forskningssällskap om Lily’s forskning på Månens tårar, vars blomblad ska enligt en legend kunna bota vilken åkomma eller sjukdom som helst. Det de behöver från sällskapet är tillgång till en pilspets som ska vara en sorts ledtråd till var trädet finns. När sällskapet ger dem kalla handen, i tron om att trädet bara är en myt och att en kvinnlig forskare inte är tillräckligt kvalificierad för att gå med i deras organisation, stjäl Lily pilspetsen mitt framför näsan på en annan intressent, den tyska aristokraten prins Joachim (Jesse Plemons).

Syskonparet far till Amazonas, där trädet enligt legenden ska finnas, och slår sig samman med den skämtsamma kaptenen Frank Wolff (Dwayne Johnson), som kan Amazonas utan och innan efter att ha kört runt turister där så länge han kan minnas. Till en början är Frank negativt inställd till uppdraget men när han får se pilspetsen ändrar han sin inställning. Kan de lita på honom eller finns det ett eget intresse? De upptäcker dock snabbt att de inte är ensamma på floden – prins Joachim är inte långt efter dem och han är i sin tur inte ensam om att jaga efter trion heller. Det finns nämligen andra, otrevligare typer, som är väldigt angelägna om att hitta Månens tårar…

Gillar du franchisér som Indiana Jones, The Mummy (Brandon Fraser trilogin) och/eller Pirates Of The Caribbean? Då är Jungle Cruise filmen för dig. Jungle Cruise är inte bara stöpt i samma genre som de filmerna utan känns bitvis som en ren korsning mellan de tre franchisérna – och hade manuset skrivits om en aningen hade den lätt kunnat bli ytterligare en Pirates-film. Det är i och för sig kanske inte så konstigt då både piratfilmerna och Jungle Cruise är baserade på åkatraktioner från Disney’s nöjesparker.

Då jag är ett stort fan av de ovannämnda franchisérna (och matinéfilm överlag, skulle jag nog vilja påstå) så fann jag Jungle Cruise väldigt underhållande och behaglig att titta på. Det händer i stort sett någonting konstant och de två timmarna filmen rullar på under flyger förbi i ett nafs och jag har aldrig tråkigt i soffan. Emily Blunt och Dwayne Johnson fungerar bra ihop, Jesse Plemons gör en kul och lagomt ond skurk och Jack Whitehall är rolig som den mesige brodern som får lite stake mot slutet av filmen – som sig bör.

Jungle Cruise är varken nyskapande eller sofistikerad, men den är å andra sidan både snygg, rapp och underhållande – kort sagt, God Underhållning. Om jag rekommenderar den? Absolut.

Mortal Kombat (2021) av J

MMA fightern Cole Young (Lewis Tan), som är van vid att få stryk i ringen mot pengar, är ovetandes om hans arv – och varför Outworld’s härskare Shang Tsung (Chin Han) har sänt hans bästa krigare, Sub-Zero (Joe Taslim), för att jaga Cole. Oroad över hans familjs säkerhet beger sig Cole iväg för att leta upp Sonya Blade (Jessica McNamee) på uppmaning av Jax (Mehcad Brooks), en Special Forces major som bär samma mystiska drakmärke som Cole föddes med.

Han finner sig snart vid ett tempel tillhörandes Lord Raiden (Tadanobu Asano), en Äldre Gud och beskyddare av Jordriket, som erbjuder en fristad till de som bär drakmärket. Cole börjar träna med de erfarna krigarna Liu Kang (Ludi Lin), Kung Lao (Max Huang) och skitstöveln tillika legosoldaten Kano (Josh Lawson) för att förbereda sig på att stå med Jordens skickligaste kämpar mot fienderna i Outworld i en strid om universumet.

I förberedelse inför att se Mortal Kombat rebooten från förra året satte jag mig och såg om Mortal Kombat från 1995. Jag har alltid tyckt att den filmen är en av de bästa filmatiseringarna av en spelfranchisé och jag vidhåller den åsikten, men så här runt tio år efter att jag såg den sist kan jag medge att den inte åldrats jättebra. CGIn är utdaterad och står ut som en sårig tumme när den väl används. Flertalet av fightingscenerna är inte speciellt bra koreograferade då man kan klart och tydligt se att stuntmännen som ska få en smäll på käften stannar upp i en sekund innan de blir träffade, för att inte tala om de fightingscener där skådespelarna rör sig otroligt klumpigt och långsamt för att spela karaktärer som ska vara experter på att slåss. Men trots alla sina tillkortakommanden så tycker jag ändå filmen håller sig bra ändå – åtminstone om man ska jämföra med de flesta andra spelfilmer som kommit de sista tjugo åren.

Med allt det sagt, hur står sig då Mortal Kombat rebooten från förra året med filmen från 1995? Bra, skulle jag säga. Filmen är betydligt mer grafisk och våldsam än de två tidigare filmerna och fightingscenerna är betydligt bättre koreograferade och genomförda. Att de tagit friheter med källmaterialet (så som att introducera en helt ny karaktär bara för den här filmen) var ingenting som störde mig personligen, även om det verkar vara något fan boys av franchisén har hakat upp sig på. Hur som helst…

Jag gillade Mortal Kombat rebooten. De hade kunnat gjort en handfull saker lite annorlunda mot vad de gjort kan jag tycka, men överlag är det God Underhållning som passar sig fint back-to-back med den första adoptionen från 1995. Det enda vi behöver nu är en uppföljare som tar vid där den här slutade. Rekommenderas.