| Subcribe via RSS

Fear The Walking Dead – Season 2, 3, 4 & 5 av J

maj 1st, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Jag är som vanligt sen till festen och alla har antingen däckat eller gått hem, men jag tänkte ändå skriva något kort om säsong två, tre, fyra och fem av Fear The Walking Dead – även om jag inte tror att någon bryr sig ett dyft i det. Hur som helst…

Efter att nätt och jämnt ha lyckats ta sig ut ur Los Angeles under den pågående apokalypsen stiger Madison Clark (Kim Dickens), Travis (Cliff Curtis), deras barn och några andra överlevande – däribland den mystiske Victor Strand (Colman Domingo) – ombord på lyxjakten Abigail, med kurs mot Mexiko. De inser emellertid ganska snart att det är minst lika farligt till havs som på land och att deras resa kommer bli allt annat än enkel…

I förberedelse inför säsong två såg jag om den sex avsnitt korta första säsongen av Fear The Walking Dead och jag tycker väl ungefär samma sak nu som när jag såg den för första gången; jag gillar den trots dess långsamma tempo. Säsong två växlar upp tempot lite grann och det händer givetvis mer i säsongen, men jag kan känna att vissa delar av säsongen känns som ren utfyllnad för att få ihop en säsong på femton avsnitt. Det är inte lika mycket utfyllnad som exempelvis i säsong två av The Walking Dead, men tillräckligt för att jag ska känna att de hade kunnat kortat ner säsongen med ett avsnitt utan att det hade påverkat speciellt mycket rent handlingsmässigt.

Jag visste sedan tidigare att många övergav serien redan under den här säsongen och jag kan förstå om de gjorde det (serien är ju trots allt bara en cash-in på The Walking Dead namnet), men samtidigt tycker jag personligen att det händer tillräckligt mycket spännande saker för att fängsla mig som tittare och även om vissa karaktärer är rena irritationsmoment så gillar jag överlag de flesta av dem och vill se hur det går för dem – vilket är typ hela poängen med de här serierna, you know. Jag tycker säsong två är en bra fortsättning på serien även om den har sina små problem – likt The Walking Dead – här och där.

Efter att deras tillvaro brakat samman i Mexiko beger sig familjen Clark mot den amerikanska gränsen där de blir upplockade av en grupp militärer som för dem till en depå. När depån blir översvämmad av de vandrande döda beger sig de överlevande till en ransch, som ägs och drivs av Jeremiah Otto (Dayton Callie) och hans två söner Jake (Sam Underwood) och Troy (Daniel Sharman), några mil därifrån. Ranschen verkar vara den perfekta platsen att starta om allting på, men när ett yttre hot gör sig till känna inser snart familjen Clark att allting inte står rätt till på ranschen och att dess ägare ruvar på en mörk hemlighet…

Säsong tre av Fear The Walking Dead börjar riktigt starkt, men tappar sedan luften lite grann och puttrar på igenom ungefär halva säsongen på en betydligt lägre växel innan saker och ting verkligen börjar röra på sig för att sedan avslutas på ett sånt sätt att jag blev extremt taggad för säsong fyra.

Säsongen kunde defintivt ha varit lite mer actionpackad än vad den var, men när det väl händer saker och det rör på sig så är det spännande och underhållande (i synnerhet den andra halvan av säsongen). Rent storymässigt tycker jag nog dock att säsong tre var mer intressant än säsong två.

En specifik scen i den första halvan av säsongen som egentligen inte tillförde något rent storymässigt har förresten etsat sig fast i mitt minne. Scenen jag menar är den då Colman Domingo’s karaktär Victor Strand sitter ensam på lyxjakten från säsong två och får kontakt över komradion med en rysk astronaut, varpå de pratar några minuter. Som sagt, scenen tillför inte storyn någonting egentligen men just det där samtalet har fastnat i mitt minne. Tänk dig själv om du hade suttit på en rymdstation när hela mänskligheten plötsligt går under…

Hur som helst skulle jag väl säga att säsong tre ligger på ungefär samma nivå som säsong två, möjligen lite över, rent underhållningsmässigt. Den hasar sig fram bitvis och kunde som sagt ha varit lite mer actionpackad än vad den är, men den är tillräckligt spännande och underhållande för att åtminstone hålla mig kvar som tittare. Är det en bra fortsättning på serien? Mja, jo, jag skulle väl säga det. On to säsong fyra.

Efter att ha hjälpt Alexandria, Kingdom och Hilltop att störta Saviors och avsluta kriget bestämmer sig Morgan Jones (Lennie James) för att bege sig iväg då han återigen håller på att förlora sig själv. På hans vandring stöter han på revolvermannen John Dorie (Garret Dillahunt) och journalisten Althea (Maggie Grace), som han motvilligt slår följe med. Trion blir ganska snart mot sin vilja indragna i en uppgörelse mellan två grupper när deras vägar korsas med Nick (Frank Dillane) och Alicia Clark (Alycia Debnam-Carey), Victor Strand och Nick’s flickvän Luciana Galvez (Danay Garcia), som är ute efter hämnd mot den grupp som fördärvat deras tillvaro.

Av de fyra första säsongerna av Fear The Walking Dead så är den här fjärde säsongen definitivt den bästa. Det är överlag en spännande säsong och det rör på sig nästan hela tiden, med några riktiga ”What the fuck?”-stunder som gjorde att jag fick lov att plocka upp hakan från golvet. Introduktionen av karaktären Morgan från The Walking Dead och de nya karaktärerna John och Althea är välkomna nya inslag i serien – i synnerhet Morgan, då de äntligen har börjat fläta ihop de bägge serierna samtidigt som en av mina favoritkaraktärer från The Walking Dead blir en av de ledande karaktärerna här.

Även om jag gillar de tre första säsongerna kan jag tycka att de går på tomgång stundtals, medan den här fjärde säsongen blåser på ganska bra och är ett rejält lyft rent händelsemässigt. Är det en bra fortsättning på serien? Definitivt.

Morgan och den grupp med överlevande som han till en början motvilligt blev en del av har börjat försöka hjälpa andra överlevande de stöter på längs vägarna.

Efter att ha fått kontakt med en man som kallar sig Logan över kortvågsradio beger sig gruppen till det lastbilshak han och hans grupp ska sitta fast vid, i ett område som är avskärmat från resten av världen tack vare översvämningar. Morgan och hans grupp lyckas hitta ett fungerande flygplan och beger sig in i området, enbart för att krascha med det. De inser ganska snart att saker och ting inte var som de verkade och att de står inför ett större hot än vad de tidigare har gjort. Som om det inte vore nog blir de snart varse om att det intilliggande kärnkraftverket, vars ena reaktor fick en härdsmälta året innan, är på väg att få en till härdsmälta i dess andra reaktor…

Jag tror jag aldrig varit med om en serie som har förändrats så pass i dess koncept från dess start till några säsonger in i serien som Fear The Walking Dead. Förvisso har saker och ting förändrats över tid i vanliga The Walking Dead också, men inte så pass drastiskt som här.

Förändringarna känns bitvis skitnödiga och känns mest som något som blivit inklämt för att göra huvudkaraktärerna så goda som möjligt och skurkarna så onda som möjligt. Ska man jämföra med vanliga The Walking Dead så, sure, där är skurkarna också onda och huvudkaraktärerna ska väl vara åt det mer goda hållet men de är å andra sidan också beredda på att försvara sig – och döda – om de måste det, vilket är något huvudkaraktärerna i Fear The Walking Dead inte vill göra. Jag förstår varför karaktärerna är som de är, men jag tycker samtidigt att det känns en aningen ologiskt att ingen av dem vill försvara sig med dödligt våld om de hamnar i en situation där det skulle krävas – eller så är det bara jag som tänker för mycket. Hur som helst…

Säsong fem är trots det jag nu har nämnt en bra säsong. Det är en hel del action, spänning och likt den fjärde säsongen blåser säsong fem på ganska ordentligt. Det är bitvis lugnare stunder för karaktärsutvecklingar, som sig bör, men tempot ligger ungefär på samma nivå som den fjärde säsongen. Hur som helst är det en bra fortsättning på serien trots att jag är smått kritisk till hur de förändrat huvudkaraktärerna.

Den obligatoriska sammanfattningen: Fear The Walking Dead är för mig en bra serie överlag. Den är långsammare än den vanliga The Walking Dead serien till en början, men har efter fem säsonger börjat få lite mer fart och energi. Vissa förändringar de gjort sedan seriens start har väl varit lite av huvudkliare för min egen del, men samtidigt är andra förändringar välkomna inslag i serien som gjort den mer sevärd – för att inte tala om mer spännande. Har man gett upp på serien – som många gjorde redan under säsong två som jag har förstått det – så tycker jag att man ska ge den en till chans. Kort sagt ger jag serien en tumme upp och jag ser faktiskt fram emot säsong sex – i synnerhet med tanke på hur säsong fem slutade…

No Comments

The Meg av J

augusti 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan Jonas Taylor (Jason Statham) ledde en räddningsaktion i Marianergravens oupptäckta djup på en ubåt som hade havererat där han bevittnade hur någonting gjorde enorm skada mot ubåtens skrov, vilket gjorde honom tvungen att avbryta uppdraget och lämna kvar medlemmar i sitt team som senare omkom när ubåten exploderade. Men även om incidenten kostade honom jobbet, hans karriär, hans äktenskap och hans heder höll han fast vid vad han trodde kunde ha orsakat alltihop; en över 20 meter lång varelse som tros ha varit utdöd i miljoner år – en Carcharodon megalodon, en förhistorisk haj.

När ett forskningsteam vid undervattensbasen Mana One genomför ett uppdrag för att undersöka en möjlig djupare del av Marianergraven, dolt av ett språngskikt av hydrogen sulfid, blir teamet som åkt ner attackerade av någonting och blir strandsatta på botten av Marianergraven. Jonas blir inkallad för att genomföra räddningsaktionen av teamet och det går snart upp för de andra vid forskningsstationen att Jonas kan ha haft rätt…

Det var meningen att jag skulle gå och se The Meg när den släpptes på bio förra sommaren men av olika anledningar blev det aldrig av. Nu när det är sommar igen så kändes det som att det var läge att faktiskt ta tag i filmen och slutligen se den.

Jag har aldrig varit något större fan av haj-subgenren, antagligen mycket tack vare den explosion av värdelösa skräpfilmer med hajar i alla möjliga (och omöjliga) former som kommit de senaste tio, femton åren. Bortsett från Jaws (Hajen) så har det funnits två haj-filmer jag tyckt har varit bra/hyfsade och de har varit Deep Blue Sea från 1999 och Bait från 2012 (recenserad här) – de är nu tre. The Meg är en underhållande popcorn thrill ride som blåser på med välgjorda CGI-effekter, ett högt tempo och en hel del action. Filmen är förvisso lika förutsägbar som vilken annan sommar-blockbusterfilm, men jag hade aldrig tråkigt under de strax två timmarna filmen rullade på under.

Jag diggade filmen som sagt, men kan nu i efterhand tycka att det var synd att jag faktiskt inte såg den på bio då den antagligen hade varit ännu mer massiv och fläskig än vad den var här hemma på min TV. Hur som helst får den en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Fast & Furious: Presents: Hobbs & Shaw av J

augusti 3rd, 2019 | Postad i Action, Film

Efter att en MI6-agent tros ha mördat sitt team och stulit ett högteknologiskt virus kallat The Snowflake, som i fel händer kan orsaka mänsklighetens undergång, sätts DSS-agenten Luke Hobbs (Dwayne Johnson) på begäran av CIA på att spåra agenten och ta tillbaka viruset. Samtidigt blir den ökände ex-militären tillika legosoldaten Deckard Shaw (Jason Statham) kontaktad av CIA för att genomföra exakt samma uppdrag. Till en början vägrar bägge att samarbeta med den andre, men när det går upp för dem vem MI6-agenten är inser de snabbt att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att de står inför en högteknologisk och mycket dödlig fiende, som vill se mänskligheten bli ”återfödd”.

Gillar du Fast & Furious filmerna? Gillar du de mer orealistiska actionfilmerna som film nummer fyra och framåt är? Gillar du högljudda och orealistiska actionfilmer med Dwayne Johnson och Jason Statham i huvudrollerna? Då, min vän, är Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw filmen för dig! Saker som realism, djup handling och karaktärsbygge får stryka på foten för högljudda actionscener som avlöser den ena efter den andra allt medan Johnson och Statham slänger käft med varandra – och jag fucking älskar det. Filmen är extremt over the top och är en riktigt skön popcorn-rulle som, trots sin speltid på över två timmar, tuffar förbi väldigt fort. Vanessa Kirby är dessutom en riktig babe. Jag har inte så mycket mer att säga om filmen, så; rekommenderas.

Sugen på mer läsning? Läs då gärna mina recensioner av Fast & Furious 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8, samt H’s recensioner på 4, 5 och 6 (som han skrev för DVDKritik) också.

No Comments

Deep Rising av J

november 18th, 2009 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Mitt på det Kinesiska Havet, under ett kraftigt oväder, är en gammal torpedbåt på väg mot okänd destination. Ombord finns ägaren och kaptenen Finnegan och hans besättning, samt den mystiske Hanover och hans våldsbenägna liga av legosoldater. Hanover har planerat att borda och råna Argonautica, världens modernaste lyxkryssare, men när de äntligen når fram är det ett spökskepp de hittar. Spår visar att någon – eller något – har utsatt skeppet för brutala attacker, däcken är täckta av blod och luften är tjock av bedövande tystnad. Och det dröjer inte länge förrän de upptäcker att de inte är ensamma ombord…

Innan Stephen Sommers gjorde The Mummy, The Mummy Returns, Van Helsing och G.I. Joe: The Rise Of Cobra gjorde han Deep Rising – som är en riktigt bra film. Den blandar sci-fi med skräck och action (samt en nypa humor) och påminner smått om Aliens – fast ombord på en båt på jorden, typ.

Treat Williams (The Substitute 2 – 4), Famke Janssen (GoldenEye, X-Men trilogin), Anthony Heald (A Time To Kill), Kevin J. O’Connor (The Mummy, Van Helsing), Wes Studi (Heat), Derrick O’ Connor (End Of Days, Unrest), Jason Flemyng (Lock, Stock And Two Smoking Barrels, Bruiser, From Hell), Cliff Curtis (Live Free Or Die Hard), Clifton Powell (Menace II Society, Next Friday), Trevor Goddard (Men Of War, Mortal Kombat), Djimon Hounsou (Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life), Una Damon (Deep Impact) och Clint Curtis (Pariah) är några av de ansikten vi får se framför kameran – och de gör ett bra jobb.

Effekterna är spektakulära för att vara en B-rulle från 98 – även om det är uppenbara CGI-effekter. Tempot i filmen är lite småtrögt till en början, men tvärvänder ganska snabbt efter att legosoldaterna har anlänt till skeppet och efter det vräker de på med gore, våld, ett jävla tempo och ganska hög spänning resten av filmen.

Jag tror inte jag förvånar någon när jag säger att jag gillar den här filmen starkt och att jag har sett den ett otaliga gånger. Och jag kommer definitivt att se om den ännu fler.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0118956/

No Comments

Live Free Or Die Hard av J

april 24th, 2009 | Postad i Action, Film

Den fjärde och hittils sista filmen i Die Hard serien. Troligtvis mest känd som Die Hard 4.0… i Sverige alltså.

Efter att FBI’s Cyberdivision har blivit hackad beordrar chefen över avdelningen, Bowman, att samtliga hackers som skulle kunna vara kapabla till någonting sånt här ska tas in och förhöras. Men då det är den 4de Juli har många av deras agenter ledigt så han kräver att de lokala polismyndigheterna ska hjälpa till.

John McClane är en av de lokala poliserna som blir tillkallad och skickas iväg för att hämta hackaren Matthew Farrell. Men väl på plats blir de beskjutna och snart dras McClane återigen i en terroristhärva och med hjälp av Farrell beger han sig efter de ansvariga, då McClane är ”den där killen”.

När jag fick höra att en ny Die Hard film var på gång blev jag alldeles till mig och satt spännt och inväntade den. När den väl släppts på bio rusade jag till bion och slog mig ner i biosalongen och tittade på den.

Filmen gav mig det jag hoppats på: action i högsta, om än emellanåt överdrivet otrolig, klass. Storyn och manuset är ganska tunnt, men who gives a shit när Bruce Willis skjuter styggingar till höger och vänster, skjuter ner helikoptrar med bilar och levererar återigen oneliners som får en att skratta högt?

Den fjärde filmen i Die Hard är en mycket bra actionfilm och en mycket bra underhållningsfilm. Realismen, vad är det? Stundtals är filmen ganska (eller rent av löjligt) orealistisk men det jämnar som sagt ut sig med actionsekvenserna och det goda samspelet mellan Willis och Justin Long (Jeepers Creepers). Och Timothy Olyphant (Scream 2) gör en något så när bra skurk, men är långt ifrån Alan Rickman’s skurk i första Die Hard (jag skulle tro att ingen slår honom iofs..).

Den fjärde Die Hard filmen är en bra underhållningsfilm med jävligt mycket action, om än det kan bli orealistiskt emellanåt, och bra skådespelare som väger upp det tunna manuset.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0337978/

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud