| Subcribe via RSS

Sotto il vestito niente av J

september 5th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Skogvaktaren Bob Crane (Tom Schanley) och hans modellsyster Jessica (Nicola Perring) är tvillingar och besitter en telepatisk förmåga emellan varandra. När Bob ser för sitt inre hur Jessica blir mördad av en osedd förövare beger han sig till Milano, Italien för att försöka hitta sin syster. Väl där får han veta att hon har försvunnit spårlöst och kontaktar kommisarien Danesi (Donald Pleasence) för att få hjälp att hitta henne. Danesi är till en början tveksam mot Bob, men efter att flera kroppar efter toppmodeller börjar dyka upp står det klart att en psykotisk galning går lös i Milano.

Sotto il vestito niente – Nothing Underneath utanför Italien och Modellmorden i Sverige – är en giallo från 1985 som känns mer som en amerikansk dussinthriller. Hur som helst så spelar inte det någon roll för jag fucking älskade det här.

Filmen var ganska välspelad för att vara en italiensk produktion (det var lite lustigt att titta på Donald Pleasence som försökte bryta på italienska) och den bjuder på en hel del genuin spänning som jag inte alls var beredd på. När slutet väl kommer slängs så klart all logik ut genom fönstret och de sista minuterna av filmen blir en aningen bonkers i sann slasher- och giallo-anda.

Jag vart lite förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade den här filmen. Den må vara ganska standard i sitt utförande, men det är ingenting jag ser som ett problem. Jag kommer definitivt att återkomma till den här. Rekommenderas.

No Comments

Nude per l’assassino av J

september 5th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en fotomodell dött under en abort börjar någon i en motorcykelhjälm och ställ att förfölja och mörda de som arbetar vid samma agentur som henne. Vem är galningen? Vad är dennes motiv? Kommer någon kunna stoppa mördarens framfart innan alla på agenturen fallit offer för dennes kniv?

Jag må inte vara en expert på giallo filmer, men jag är ganska säker på att Nude per l’assassino – eller Strip Nude For Your Killer – inte hade kunnat göras och släppas idag, år 2020. Filmen är allt annat än politiskt korrekt och är fylld till bredden med sleaze och våld. Den har en mängd fullständigt bonkers scener (däribland en scen där en snubbe kör vårdslöst för att han ”gillar att köra fort”) och den blir fläckvis hyfsat spännande också.

Med det receptet borde jag älska filmen, men det gör jag inte. Filmen är okej för vad den är och har sina stunder, men mitt intresse svajade rejält under filmens gång. Faktiskt till den grad att jag inte ens orkade bry mig i att försöka klura ut vem som var mördaren, vilket är något jag faktiskt försöker göra när jag tittar på whodunnit slashers eller giallo filmer.

Nåväl. Filmen är som sagt okej för vad den är; trashig, bonkers och bitvis charmig i sin uselhet, men inte tillräckligt för att jag ska ha någon större brådska att se om den.

No Comments

La casa con la scala nel buio av J

juni 8th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kompositören Bruno (Andrea Occhipinti) jobbar på soundtracket till en ny skräckfilm och har hyrt in sig i ett hus på landsbygden för att få jobba ostört. Efter en rad underliga händelser – däribland försvinnandet av två kvinnor – börjar Bruno misstänka att en galning går lös.

Om jag skulle använda ett ord för att beskriva La casa con la scala nel buio – eller A Blade In The Dark – så skulle nog det ordet vara ojämn. Filmen bjuder på en riktigt tät atmosfär och de scener som är spännande är riktiga nagelbitare samtidigt som filmen innehar kanske en av de mest brutala mordscenerna från 80-talets skräckfilmer.

Men samtidigt som den har allt det så har även filmen bedrövlig dubbning, ljudsättningar som är helt åt helvete och en speltid som nog hade mått bra av att kortats ned med tjugo minuter. Filmen har ett flertal utfyllnadsscener där de bygger upp inför att något ska hända, men där slutklämmen visade sig inte ge någonting överhuvudtaget.

Usel dubbning och ljudsättningar som är åt helvete är väl en del av de gamla italienska skräckfilmerna och är något man får räkna med (det är till en viss del charmen med den här typen av filmer så klart), men poänglösa scener som bara är där för att fylla ut speltid drar ner betyget i mina ögon oavsett vilken typ av film det är. Jag finner det dock ganska komiskt hur snabbt slutet på filmen är jämfört med dessa utfyllnadsscener.

Jag har lite blandade känslor kring A Blade In The Dark. Den är inte tillräckligt bonkers och over the top för att skratta åt, men den är å andra sidan inte tillräckligt välgjord för att jag ska ha någon större brådska att se om den. Kort sagt; jag gillar filmen, men jag kan samtidigt inte förbise dess problem.

No Comments

Le foto di Gioia av J

augusti 12th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Gloria (Serena Grandi), en ex-modell som nu mer driver herrtidningen Pussycat, står inför ett problem; ett psykotiskt fan med vanföreställningar har ihjäl hennes modeller en efter en och skickar groteska fotografier med deras döda kroppar framför posters av hennes egna avklädda bilder. Allt medan hoten och kropparna staplas på hög måste Gloria klura ut vem galningen är innan hon själv blir den ultimata modellen…

Le foto di Gioia – som antagligen är mer känd som Delirium eller Delirium: Photo of Gioia utanför Italien – är en italiensk giallo från 1987, regisserad av Lamberto Bava och oh boy.. det här var en intressant film. Manuset är fullkomligen bonkers och mördarens psykotiska vanföreställningar – som vi får se flertalet gånger – är utan tvekan filmens highlights, samtidigt som filmen bjuder på en hel del lättklädda damer (däribland den då fagra Serena Grandi), over the top mord och en George Eastman i en mindre roll där han inte spelar en psykotiska galning. Med det sagt; ja, jag gillade den här filmen.

Le foto di Gioia är inte en bra film, men det är å andra sidan en underhållande sådan tack vare hur bonkers och over the top allting i den är. Den får en tumme upp och en rekommendation från mig – åtminstone till fans av sleaziga 80-talsfilmer.

No Comments

Morirai a mezzanotte av J

augusti 12th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Nicola (Leonardo Treviglio) är polis. När hans fru Sara (Barbara Scoppa) hittas brutalt mördad riktas alla blickar och misstankar omgående mot Nicola då han både har problem med spriten och inget alibi för mordtillfället. Anna (Valeria D’Obici), lärare i kriminologi och kriminalpsykolog tillika Nicola’s vän, blir inkallad för att hjälpa till med fallet. Hon är övertygad om att Nicola är oskyldig och försöker övertyga kommisarie Terzi (Paolo Malco) om detta. De alldeles speciella omständigheterna vid mordet tyder på att den ökände seriemördaren Franco Tribbo (Peter Pitsch), även kallad Midnattsmördaren, är förövaren. Det är bara en hake med den teorin; Tribbo dog i en brand på ett mentalsjukhus för närmare tio år sedan…

Morirai a mezzanotte är en italiensk giallo från 1986, regisserad av Lamberto Bava (under pseudonymen John Old Jr.) och är släppt under flertalet olika titlar, så som You’ll Die At Midnight, Midnight Killer, Midnight Ripper, Midnight Horror och Die At Midnight (vilket var den svenska VHS-titeln för filmen).

Jag är ingen expert på giallo’s och jag är definitivt ingen som slukar såna filmer på löpande band, men jag tycker att Morirai a mezzanotte levererade ungefär det jag förväntade mig; blodiga slasher-aktiga mord i italiensk anda, med usel dubbning. Den bjuder knappast på några överraskningar rent genremässigt, men som en film från den andra halvan av 80-talets Italien fungerar den mer än väl. Den har sina problem här och där (så som att den blir långdragen på sina ställen), men överlag är det en okej thriller som rullar förbi utan några större bekymmer. Det är inte en film jag kommer springa benen av mig för att se igen, men det är å andra sidan inte en film jag har någonting emot att se igen.

No Comments

Lo squartatore di New York (aka The New York Ripper) av J

augusti 9th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En psykotisk galning går lös i New York City och lämnar de uppsprättade kvarlevorna av vackra kvinnor bakom sig, allt eftersom denne hånar polisen över telefonsamtal med en Kalle Anka-liknande röst. Den åldrande kriminalaren Fred Williams (Jack Hedley) står handfallen inför fallet trots hjälpen från psykoanalytikern Dr. Paul Davis (Paolo Malco), fram tills det att ett av mördarens tilltänkta offer lyckas undkomma…

Lo squartatore di New York – eller The New York Ripper – är en giallo-slasher hybrid från 1982, regisserad av den italienske skräckmästaren Lucio Fulci. Filmen är extremt våldsam och sleazig och är en av de där filmerna som bara kunde ha spelats in under 70- och 80-talet – och enbart i Italien (eller möjligen någonstans i Asien). Hade filmen gjorts idag (och varit mer kommersiellt inriktad) hade troligtvis varenda feminist och kvinnorättsaktivist satt morgonkaffet i strupen och antagligen försökt att påvisa att filmen uppmuntrar till våld mot kvinnor.

Jag har alltid gillat den här filmen, men det är samtidigt en film i stuk med exempelvis Maniac från 1980 med Joe Spinell; det är inte en film jag orkar sitta igenom jätteofta även om jag tycker att den är bra. Att det är så blir nog extra tydligt då det här var min första omtitt av den på nära femton år, dock för första gången på bluray. Hur som helst så är det som sagt en film jag gillar. Enda problemet jag har med filmen är väl att filmen är som sagt extremt sleazig, så pass till den grad att vissa scener borde ha klippts bort helt ur filmen – eller åtminstone kortats ner avsevärt – då de inte tillför storyn någonting överhuvudtaget, utan är bara där för att göra filmen sleazigare. I alla fall…

Skådespelet varierar en del här, men är samtidigt rätt svårt att bedöma tack vare dubbningen i filmen som i sedvanlig ordning när det gäller Fulci filmer är bitvis gräslig. Effekterna är härligt daterade givetvis, men skiner stundtals upp (som exempelvis bröstvårtsscenen).

I alla fall får den rekommendation av mig till de mer hårdkokta skräckfilmstittarna. Ska du se filmen, se då till att INTE titta på någon av de brittiska utgåvorna av filmen (inte ens Shameless blurayen) då samtliga är klippta. Jag själv såg filmen (den här gången) på Blue Underground’s bluray släpp som är helt oklippt. Quack, quack!

No Comments

I corpi presentano tracce di violenza carnale (aka Torso) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Universitetet i Perugia lamslås efter att kvarlevorna av flera studenter hittats. Polisens enda ledtråd som mördaren har lämnat efter sig är en svart och röd halsduk och för att komma vidare i utredningen ber de eleverna på skolan att kontakta dem om de vet någon som burit en sådan. En av eleverna, Daniela (Tina Aumont), vill minnas att hon sett någon bära just en sådan halsduk och blir snart kontaktad av den besinningslöse mördaren som hotar att ha ihjäl henne om hon inte håller tyst.

Tillsammans med tre vänninor beger hon sig iväg till en öde belägen villa ute på den italienska landsbygden för att komma undan hemskheterna. Den lantliga vistelsens lugn kan dock inte undanröja det faktum att någon iakttar de fyra kvinnorna från skogen…

Jag kan inte påstå att jag är speciellt bevandrad i giallo genren, för det är jag inte. Jag har sett någon enstaka här och där genom åren och ska jag vara ärlig vet jag inte om jag faktiskt har sett en ren giallo (i skrivande stund). Troligen inte. Hur som helst har jag spanat in Sergio Martino’s I corpi presentano tracce di violenza carnale – eller Torso som den heter utanför Italien – från 1973 och jag gillade den.

Men som jag har förstått det på de som är lite mer insatta i subgenren är det inte en fullfjädrad giallo heller, vilket var något jag misstänkte då filmen fick mig att tänka på slashergenren. Filmen är extremt sleazig i sann 70-talsanda med en hel del scener med fagra och lättklädda (och stundtals helt nakna) damer i kombination med taskiga och daterade effekter som sig bör, i en handfull blodiga och våldsamma scener. Det var dessutom ett tag sedan en film fick mig att nästan bita på naglarna av spänning, vilket den här lyckades med i den sista akten.

Så kort och gott; jag gillade filmen och jag har bestämt mig för att försöka fördjupa mig lite grann bland giallos och se vad jag kan finna. Tills vidare tycker jag att du ska spana in den här gobiten från 70-talet. Rekommenderas.

No Comments

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud