Helt Perfekt Glob

Eden Lake av J

Förskolefröken Jenny (Kelly Reilly) och hennes pojkvän Steve (Michael Fassbender) har bestämt sig för att åka iväg för att tillbringa en romantisk helg tillsammans. Steve, som planerar att fria, har hittat en idyllisk plats; en avsides belagd sjö omringad av skog och som tillsynes är övergiven. Deras lugna och sköna helg tar ett abrupt slut när ett gäng irriterande ungar börjar omringa deras campingplats. Genom att roa sig med att provocera paret stjäl gänget deras tillhörigheter och deras bil, vilket lämnar dem helt strandade. När Steve slutligen konfronterar dem tappar han besinningen, vilket leder till oanade konsekvenser…

Eden Lake är en sån där film som undkommit mig i flera år även om jag hört från flera håll att det är en sevärd skräckfilm. Nu när jag slutligen har sett den så är jag halvnöjd med titten. Filmen i sig är välspelad och har några riktigt nagelbitande stunder (för att inte tala om våldsamma), men filmen är ganska förutsägbart och när den börjar närma sig slutet är det extremt uppenbart vart det hela är på väg så den sista chocken filmen försöker leverera faller platt. Jag tycker inte filmen är dålig, men den känns överlag ganska medioker och mest som en axelryckning.

Jag kan ge Eden Lake en svag rekommendation hur som helst. När den väl är bra så är den bra, när den är förutsägbar och medioker så är den väldigt mycket det.

My Little Eye av J

Fem unga hoppfulla får chansen att vara med i en reality show på internet med miljoner av tittare och en vinstpott på 1 miljon dollar. Det enda de behöver göra är att spendera sex månader i ett isolerat hus tillsammans och skulle någon av dem lämna huset tidigare än den utsatta tiden förlorar allihop.

När underliga saker börjar inträffa börjar gruppen att misstänka att någon försöker skrämma dem ur huset. De inser dock snart att sanningen är betydligt mer olycksbådande än så…

Den engelsk-amerikansk-fransk-kanadensiska samproduktionen My Little Eye var en av de där filmerna jag såg i hyllan hos den lokala videobutiken när den precis släppts men som jag aldrig hyrde. Fodralet tilltalade mig helt enkelt inte och det var knappast en speciellt omtalad film heller (i alla fall inte i mina dåvarande umgängeskretsar) så intresset var minst sagt ljummet från min sida. När jag för ett tag sedan lyckades komma över filmen för en löjligt liten slant så köpte jag hem den och har nu således sett den.

Filmen är en ganska typisk slow burn. Det tar ganska lång tid innan det börjar röra på sig och det är inte förrän i den tredje akten av filmen som det verkligen börjar röra på sig. Men även om den är långsam och dess upplösning går att förutse några minuter in så lyfter den tredje akten hela filmen i mitt tycke – mest för att jag gillar hela idéen bakom den. Skådespelarinsatserna är helt okej och vi får bland annat se Bradley Cooper i en av hans första roller.

My Little Eye är knappast perfekt, men tack vare den starka tredje akten får den en marginell rekommendation från mig.

The Woman In Black (2012) av J

London advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) sörjer fortfarande sin älskade hustru Stella’s död vid förlossningen av deras son Joseph (Misha Handley). Hans arbetsgivare ger honom en sista chans att behålla sitt jobb och skickar iväg honom till den lilla byn Crythin Gifford för att gå igenom dokumentationen av Eel Marsh House herrgården som tillhörde den nyligen avlidna Mrs. Drablow då stället ska säljas. Väl framme i Crythin Gifford får Arthur ett väldigt kyligt mottagande av lokalbefolkningen och hans juridiska kontakt, Mr. Jerome (Tim McMullan), försöker schasa iväg honom tillbaka till London varpå han bestämmer sig för att åka ut till den isolerade herrgården som ligger en bit utanför Crythin Gifford. Det dröjer dock inte länge förrän Arthur inser varför lokalbefolkningen inte ville ha honom där och att han har genom att åka dit väckt någonting ondskefullt från dess dvala…

The Woman In Black från 2012 med Harry Pot… eh, Daniel Radcliffe är en betydligt bättre tappning än den stentråkiga TV-adoptionen som kom 1989. Den har förvisso ett ganska långsamt tempo och det börjar egentligen inte röra på sig förrän ungefär halvvägs in i filmen, men det händer betydligt mer här och den är genuint creepy stundtals (varav en sak fick mig att rycka till i fåtöljen). Filmen är välspelad, ser bra ut och passerar utan några större bekymmer egentligen trots att den ligger och småputtrar under den första halvan av speltiden. Jag fick inga direkta wow-känslor för den men jag kände åtminstone inte någon lust att trycka på spolknappen.

Är man ute efter en lättsammare skräckfilm med lite större fokus på berättelsen i sig än att skrämma skiten ur tittaren är den lätt värd en titt. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid, men jag behövde åtminstone inte tanka i mig en kanna kaffe för att orka mig igenom den. Godkänd film skulle jag väl vilja säga.

The Descent: Part 2 av J

Två dagar har gått sedan försvinnandet av de sex kvinnorna i den Appalachiska bergskedjan och den lokala polismyndigheten står handfallna.. fram tills det att Sarah (Shauna Macdonald) plötsligt dyker upp, nerblodad, skrämd till vanvett och utan minne av vad som har hänt. Sheriffen Vaines (Gavan O’Herlihy) misstänker att Sarah har mördat sina kamrater och bestämmer sig för att ta med sig henne, hans biträde Rios (Krysten Cummings) och en grupp grottexperter ner i grottorna där Sarah kom ifrån för att ta reda på vad som egentligen hände. Väl nere i grottorna inträffar något och ett ras stänger in gruppen, vilket lockar fram grottans invånare…

The Descent var en sån där film som egentligen inte hade behövt en uppföljare – slutet kändes lagomt och avslutade filmen på ett sånt sätt att man hade svårt att tro att någon uppföljare skulle komma. Givetvis lyckades de knåpa ihop ett manus för just en uppföljare som egentligen inte hade behövts, men som är seduglig ändå.

Filmens händelseförlopp är mer eller mindre en upprepning av den första filmens, men det hela utvecklar sig lite snabbare och istället för att dra ut på det hela någon avsevärt lång stund börjar det hela röra på sig hyfsat snabbt. Speciellt spännande eller läskigt blir det emellertid aldrig, utan man förlitar sig på de hederligt klichéefyllda chock-sekvenserna som den inbitne mest suckar trött åt. För den blodtörstige finns en okej halt av blod och gore involverad i filmen.. typ som den första filmen, kanske lite mer.

The Descent: Part 2 är en okej uppföljare som följer i sin företrädares fotspår till punkt och pricka, med några få förändringar. Kort sagt; har du sett den första filmen har du egentligen sett den andra med, även om den andra är snabbare i vändningarna. Och med tanke på slutet är det inte helt uteslutet att en tredje del dyker upp, men den som lever får se..

http://www.imdb.com/title/tt1073105/