Helt Perfekt Glob

South Park: Bigger, Longer & Uncut (Blu-Ray) av H

När South Park-filmen kom 1999 så var vi lyckliga. TV-serien hade blott gått i två säsonger, och enda sättet att se serien var att tanka hem usla RealVideo-versioner, men vi såg det ändå, om och om igen. Vi trodde aldrig att filmen ens skulle visas i Sverige, och när vi lyckades tanka hem en screener var lyckan fulländad och vi såg filmen, om och om igen. När filmen ändå kom på bio gick vi på premiären och sjöng med i alla låtarna, till de andra tre besökarnas förtret. Sen såg vi filmen igen på bio någon dag senare. Fast vi hade filmen hemma alltså.

När jag sen köpte filmen på DVD så hade jag väl sett den 10-15 gånger redan. Man kan säga att jag sett sönder filmen. Jag började tappa intresset för filmen ungefär 15 minuter in, där Mr Mackey börjar sjunga It’s Easy, Mmmkay?. Jag såg första kvarten några gånger till, men jag har inte sett ens på det de senaste 6-7 åren.

Nyss släpptes filmen på Blu-Ray, nu med ett nytt kommentarsspår med Matt Stone och Trey Parker, och det lät ju intressant så den köpte jag. Jag gick direkt på kommentarsspåret utan att passera Gå. De öppnar med att säga ”det är tio år sen vi gjorde filmen, vi har gjort 150 tv-avsnitt sedan dess, och vi minns faktiskt nästan ingenting”. Det är ju en bra början.

Runt en halvtimme in så medger de att de kommer på nåt mer att säga, så de börjar ta in diverse folk som befinner sig i huset som var med och gjorde filmen, men det sägs ändå inte så värst mycket. Totalt sett får man lite intressant information, men för det mesta är det inget man inte kan läsa på t.ex. IMDb. Censurspektaklet man hörde så mycket om runt filmen verkar vara helt begränsat till sheisse-scenen och att originaltiteln ”All hell breaks loose” stoppades för att ordet ”hell” inte får vara med i titeln på en tecknad film.

Kvalitetsmässigt är blurayen helt okej. Bilden är ren och fin, men på grund av den enklare tekniken de använde då är den långt ifrån lika skarp som t.ex. säsong 12 var i HD. Man kan också se en lätt telecine-wobble ibland. Ljudet är finfint, och den Kanada-franska och spanska dubben har – till skillnad från den Europa-franska dubben – även sångerna översatta. Lite underhållande att lyssna på.

Det övriga extramaterialet är som på den gamla DVD:n, dvs videon till What Would Brian Boitano Do? med DVDA (i 480i) och tre trailers (i HD). Jag finner bluray-utgåvan av South Park-filmen sålunda vara godkänd, men inte vad den kunde varit med ett mycket mer intressant kommentarsspår. Omslaget är rätt fult också.

Monty Python’s Flying Circus av H

När första avsnittet av Monty Python’s Flying Circus sändes i England den femte oktober 1969 så var det en helt annan typ av humor som gällde. Enkla, tydliga och familjevänliga sketcher med en början, en mitt och ett slut. Klassiska upplägg enligt tradition från revyer och radio. Publiken, bestående av gamla tanter, mötte inte helt oväntat inspelningen av första avsnittet med nästan total tystnad.

Sen gick det lite bättre. Alla har hört talas om Monty Python, och de flesta tycker att åtminstone någon av de klassiska inslagen är roliga – men få har nog faktiskt sett hela serien. Jag köpte DVD-boxen (som är SKITFUL) och plöjde.

Säsong ett är förstås den bästa, och innehåller de flesta klassiker. Dock är bildkvalitén inte den bästa, det är grynigt och tydligt att ingen som helst restaurering skett av varken bild eller ljud. Att man pressat in sju avsnitt på varje skiva hjälper inte heller nämnvärt. Allt eftersom säsongerna rullar på ökar dock kvalitén på inspelningarna – troligen i takt med budgeten.

Säsong två är nog den svagaste i boxen. Det känns lite som att de inte riktigt var beredda att göra fler avsnitt och bara kastade fram ”mer av samma”. Man känner tydligt av upprepningar och utfyllnadsbabbel som inte underhåller. Dock finns det några guldkorn här, t.ex. ”silly walks” och ”spanish inquisition”.

Säsong tre rullar på makligt, men höjer sig ungefär halvvägs med några inspirerade avsnitt där man håller en story rakt genom hela programmet. Säsong fyra är den kortaste med bara sex avsnitt, och gjordes efter att John Cleese hoppat av. Hans frånvaro är tydlig, men man lyckas ändå få till flera lyckade avsnitt.

Inflytandet Monty Python haft på humor är odiskutabelt stort. Även om serien är full med klassiker är det svårt att rekommendera hela serien till ”vanligt folk”. Jag har inte sett de Personal Best-samlingar som getts ut så jag vet inte om det är ett bättre tips, men det krävs nog ett visst intresse för att orka med att se allt det mindre roliga i serien.

Fans bör också kolla in The Pythons’ Autobiography By The Pythons som är en mycket extensiv, intressant, oförfalskad och avslöjande storformatsbok. Är man ännu mer fan kanske man vill ge sig på Michael Palin Diaries 1969-1979: The Python Years.