House Of Wax av J
Professor Henry Jarrod (Vincent Price) är en sann konstnär som gör skulpturer av vax som är väldigt naturtrogna och har specialiserat sig på historiska personligheter, så som Marie Antoinette och Jeanne D’arc. Affärerna går dock inget vidare och hans affärspartner, Matthew Burke (Roy Roberts), vill ha avkastning på sina investeringar och då Jarrod har hittat en ny investerare i Sidney Wallace (Paul Cavanagh) verkar han ska få det också, men först om tre månader. Burke har inte råd att vänta så pass länge och sätter eld på Jarrod’s studio i hopp om att kunna få ut pengar på försäkringen.
Jarrod tros ha omkommit i branden men dyker plötsligt upp ett och ett halvt år senare när han öppnar en ny utställning. Den här gången har han börjat fokusera på det makabra, men har fortfarande inte hunnit återskapa sitt mest omhuldade verk, Marie Antoinette. Men efter att han har mött sin nya assistents vackra vän, Sue Allen (Phyllis Kirk), vet han att han har hittat den perfekta modellen. Det ingen vet är att Jarrod har ett väldigt speciellt sätt att skapa sina vaxfigurer…
Jag tror inte House Of Wax behöver någon närmare introduktion egentligen. Många håller den som en klassiker och en av de bästa 3D-filmerna som gjorts (eller åtminstone den bästa som gjordes under 50-talet), vilket jag kan förstå med tanke på hur många saker som kommer flygande mot kameran. Tittar man på en 2D-print av filmen får alla kastade saker istället en nästan komisk effekt då flera scener dedikeras nästintill helt saker som slängs mot kamerans lins, men som tillför absolut ingenting rent handlingsmässigt.
Filmen är hur som helst en okej uppdatering av Mystery Of The Wax Museum. Premissen är i mångt och mycket den samma men med en del ändringar här och där, samtidigt som den har tagit scener (och repliker) direkt från originalfilmen. Den största ändringen är väl att det inte riktigt finns någon karaktär som ska vara sarkastiskt komisk här, vilket antagligen inte hade passat in heller när jag tänker efter. Något jag gillade riktigt mycket med House Of Wax som egentligen inte fanns med i dess förlaga var att den hade grava proto-slasher vibbar i sig. Den går inte riktigt hela vägen, men den är samtidigt inte långt ifrån att beträda den marken.
Vincent Price är bra i sin roll och är väl i mångt och mycket det stora dragplåstret här. Karln kunde i alla fall skådespela, det är ett som är säkert. Även en hyfsat ung Charles Bronson dyker upp i en mindre roll som en av Price’s assistener – vilket jag inte förstod förrän efter att jag hade sett klart filmen då jag inte kände igen honom alls.
House Of Wax är hur som helst en okej film. Det är, likt originalfilmen från ’33, en imponerande film i många avseenden och även om jag har svårt att tro att jag kommer se om den inom någon närmare framtid (om ens överhuvudtaget) så är jag ändå glad att jag äntligen har sett den. Gillar man skräckfilmer och har något som helst intresse för filmhistoria så tycker jag definitivt att man ska se den.
No Comments