Helt Perfekt Glob

North Sea Hijack av H

Jag kallar Roger Moores ”North Sea Hijack” för ”en trevlig liten 70-talsthriller” i min recension på DVDKritik.se som du ska läsa nu.

Psycho IV: The Beginning av J

Under sändingen av radioprogrammet Fran Ambrose Show på radiostationen KTK tar de upp ämnet modermord och intervjuar flera personer som varit i kontakt med ämnet. Folk får ringa in och ställa frågor och ge med sig av sina egna funderingar som i vilket annat program som helst. Men den här kvällen blir annorlunda då de får ett telefonsamtal från en person som vill bli kallad för Ed – som påstår sig ha mördat sin mor och ett flertalet andra människor efter det – och vill berätta sin historia. När de på radiostationen börjar lägga ihop ett och ett begriper de att de har med Norman Bates (Anthony Perkins) att göra… och hans historia är inte slut än…

Fjärde och sista delen i Psycho serien blev producerad för TV och även om det var en av Perkins sista filmer så gör han ändå bra ifrån sig trots sin sjukdom – men filmen i helhet är ganska onödig. Delvis utspelar den sig efter första Psycho, men samtidigt före och den verkar skita fullkomligen i Psycho III’s avslutning av någon anledning. Det som gör den onödig är att vi som tittare redan VET vad som hände innan Psycho, då personerna i de tre första filmerna redan tuggat om det flertalet gånger, plus att den här fjärde delen är sjukt seg och faktiskt ganska långtråkig även om det inträffar en del grejer i den. Det är inte förens i slutsekvenserna jag vaknar till och faktiskt blir riktigt intresserad av vad som inträffar i filmen. Och slutet är sisådär. Den lämnar dörren vidöppen för ytterligare en uppföljare som vi aldrig kommer få se och det hela är ganska klichée.

Psycho IV: The Beginning är hur som haver en svag del och lyckligtvis den sista i en hyfsad serie rysare/thrillers med inslag av drama. Har man sett de tidigare filmerna i serien duger den nog att kika på, i annat fall kan man lika gärna avstå den.

Psycho III av J

Det har gått en månad sedan den senaste massakern vid Bates Motel och Norman Bates (Anthony Perkins) driver fortfarande sitt motell ensam – fram tills det att gitarristen Duane Duke (Jeff Fahey) dyker upp och ber om en kortare anställning hos Norman. I samma veva dyker den nedbrutna och f.d nunnan Maureen Coyle (Diana Scarwid) – som liknar Marion Crane – upp vid motellet och ber om ett rum. Samtidigt börjar en journalist vid namn Tracy Venable (Roberta Maxwell) snoka kring Norman’s förflutna då hon skriver en artikel om seriemördare som blivit utsläppta på gatan igen.

Det dröjer inte länge förens Norman och Maureen inleder en romantisk relation och allt verkar ha ordnat sig en gång för alla för Norman… fram tills det att någon börjar klä ut sig till Moder och mördar folk kring motellet, en efter en. Har Norman börjat ta order ifrån Moder igen? Eller är det någonting annat än det självklara?

Den tredje delen i serien är hyfsad. Perkins (som både spelade huvudrollen och regisserade) gör givetvis ett fenomenalt framträdande och de flesta av de andra skådisarna är även de sevärda. Diana Scarwid är emellertid skitirriterande när hon springer runt och snackar om gud, hallelujah, änglar och tycker synd om sig själv för att slutligen försöka ta livet av sig – som hon givetvis misslyckas med tack vare den värdelösa människan hon är (karaktären hon spelar, dvs). Stämningen finns till en viss del kvar från de två tidigare filmerna, men spänningen är som bortblåst den första halvan av filmen. När det är ungefär en halvtimme kvar av filmen slänger filmen emellertid i en högre växel och den brummar på i ett ganska högt och spännande tempo fram till sluttwisten och sluttexterna. Den tredje filmens sluttwist är lite mer intensiv än de två tidigare filmernas sluttwistar, men är ungefär som i tvåan; kort och snabbt överstökad.

Psycho III’s avslutning är som sådan att egentligen stängde de igen alla dörrar för en till uppföljare, men givetvis lyckades de trycka ur sig två filmer till i form av en fristående film – Bates Motel – som kom året efter Psycho III och Psycho IV: The Beginning som blev en sorts uppföljare/prequel – båda producerade för TV. Bates Motel skulle egentligen vara en pilot för en möjlig TV-serie, men tack vare usla betyg och lite intresse från publiken bestämde sig producenterna för att skrota hela idéen.

Slutligen då; Psycho III är en okej rulle tack vare den andra halvan, den första halvan är till större delen bara tråkig. Dessutom måste man ha sett både Psycho och Psycho II för att hänga med i vad som har hänt under den första halvan.

Psycho II av J

Psycho II går hand i hand med Psycho och storymässigt är det mer eller mindre omöjligt att INTE spoila den första filmens slut – sååå… vill du inte ha några spoilers så skit i storybeskrivningen och fortsätt läs nedanför den.

Det har gått 22 år sedan Norman Bates (Anthony Perkins) blev gripen efter att ha mördat flera personer utklädd till sin döda moder och har nu blivit friskförklarad av sin psykiatriker Dr. Bill Raymond (Robert Loggia) och släppt från institutionen han var inlåst på. Marion Crane’s syster Lila Loomis (Vera Miles) protesterar starkt emot hans frigivande och menar på att Norman fortfarande är en mördare och att domstolens beslut är felaktigt jämtemot offrena och deras anhöriga. Norman beger sig hur som helst hem till sitt motell och stora hus där hans problem började och börjar jobba på en restaurang och träffar där den unga kvinnan Mary (Meg Tilly). Norman verkar ha fixat upp sitt liv en gång för alla när han plötsligt får underliga medelanden och telefonsamtal från någon som utger sig för att vara hans mor…

23 år efter Psycho släpptes och 3 år efter Alfred Hitchcock’s död släpptes uppföljaren till den framgångsrika filmen. Författaren till Psycho, Robert Bloch, släppte en uppföljare (som inte den här uppföljaren är baserad på) till sin egen roman (som den första filmen var baserad på) efter Hitchcock’s död, men innan filmen gjordes. Anledningen till att filmen inte blev baserad på boken var att Bloch’s roman drev med slashergenren och Universal bestämde sig för att göra en egen version av Psycho II. Mannen som fick skriva manus var ingen mindre än Tom Holland (som medverkat i flera välkända filmproduktioner).

Nåväl. Hur är filmen då? Ärligt talat så… gillar jag faktiskt Psycho II mer än Psycho. Psycho II är mer skruvad, konstig och bisarr än den första filmen och Perkins gjorde visserligen bra ifrån sig i den första filmen, men gör ett betydligt mer lysande framträdande i den första uppföljaren. Man kan bokstavligt talat se hur hans karaktär bryts ner allt eftersom filmen går tack vare hans insats och bara det är en av filmens starka sidor. Spänningen och stämningen från den första filmen hänger kvar, men det är fåtalet gånger jag faktiskt börjar tappa intresset av vad som inträffar i filmen pga utdragna och halvsega scener. Och precis som i den första filmen avslutas det hela med en twist. Skillnaden är att i ettan får vi en längre förklaring till vad som inträffat, medans i tvåan får vi en väldigt kort förklaring som mest känns som något de slängt in för att de måste förklara vem som står bakom allting. Men… det fungerar och jag gillar det som inträffar precis efter twisten.

Jag föredrar hur som helst Psycho II före Psycho (även om man faktiskt måste ha sett Psycho för att hänga med i vad som har hänt i storyn) och rekommenderar den.

Psycho av J

Phoenix-kontoristen Marion Crane (Janet Leigh) har det inte lätt. Hon får lov att träffa sin älskare Sam (John Gavin) på sina lunchraster och de kan inte gifta sig då större delen av Sam’s pengar går åt till skulder och underhåll. En fredag får Marion ett förtroendeuppdrag av sin chef; hon ska lämna in 40 000 dollar på banken, då chefen inte vill ha pengarna liggandes på kontoret. Marion ser detta som en chans till att starta ett nytt liv, tar pengarna och beger sig iväg mot Sam’s affär i Kalifornien. Trött efter en lång körning och fast mitt i en storm svänger hon av från huvudleden och checkar in på Bates Motel, vars ägare är en tystlåten och tillbaka dragen ung man vid namn Norman Bates (Anthony Perkins) – som verkar ha en väldigt sträng moder…

Det är många som säger att Psycho är en av Alfred Hitchcock’s bästa filmer och att det är ett mästerverk, och givetvis också en av de bästa rysare/thrillers som gjorts någonsin. Att det är en bra film kan jag inte förneka, men ett mästerverk…? Njae. Där går faktiskt gränsen. Filmen är både bra och välspelad och innehar till en viss del spänning och en tung stämning över sig, men vissa scener blir otroligt utdragna och man sitter mest bara och väntar på att de ska ta slut utan att någonting relevant eller intressant inträffar. 1960 var Psycho säkerligen en bomb i biosalongerna och den skrämde säkerligen skiten ur biobesökarna, men 50 år senare känns filmen till större delen som en stor axelryckning och ett ”Det var väl inte så farligt?”.

Men även om filmen känns ganska tam och utdragen idag så har den sina stunder då och då. Exempelvis är slutet klockrent (och var säkerligen riktigt chockerande för biobesökarna för 50 år sedan) och förklaringen man får är ganska intressant, även om det bara är en gubbe som står och babblar på i ett par minuter.

Nåväl. Psycho är – i min mening – inte ett mästerverk, men en god film som iaf lyckades hålla mitt intresse uppe filmen igenom.