Helt Perfekt Glob

Holidays av J

I Holidays blir vi presenterade åtta korta berättelser involverande ond bråd död som utspelar sig kring högtider, som är följande; Alla Hjärtans Dag, Saint Patrick’s Day, Påsk, Mors Dag, Fars Dag, Halloween, Jul och Nyår.

I Alla Hjärtans Dag får vi följa en ung tjej som är kär i sin idrottslärare och som är villig att gå till oanade längder för att vinna hans hjärta.

I Saint Patrick’s Day får vi följa en lärarinna som efter en kontakt med en ny elev blir hastigt gravid – enda problemet är att fostret inte är mänskligt.

I Påsk får vi beskåda en ung flickas möte med Påskharen och de oanade konsekvenser detta medför.

I Mors Dag får vi följa en kvinna som alltid blir gravid efter att hon har haft sex och i ett försök att motverka det hela vänder hon sig till en kvinna vars läkekonster inte är av den vanliga sorten.

I Fars Dag får vi följa en kvinna som mottar ett paket som innehåller den sista inspelningen av hennes sedan länge försvunne far, vars instruktioner på bandet ska leda henne till honom.

I Halloween får vi se hur en snubbe som driver en webbcam sida får lära sig den hårda vägen att man inte kör med sina anställda.

I Jul får vi se hur en man i en trasslig familjerelation lyckas komma över ett par glasögon åt sin son som visar inspelningar av hemskheter man själv har gjort – och vad andra har gjort om de inte har loggat ut från sitt konto.

I Nyår får vi se hur en psykotisk man stämmer träff med en kvinna som inte verkar kunna hitta sin drömprins, vilket snabbt visar sig vara ett stort misstag.

Det jag hade hört om Holidays var att det var en ganska medioker anthology film, vars berättelser hade kunnat varit överlag bättre. Vart folk har fått det ifrån vet jag inte riktigt då jag tyckte att majoriteten av berättelserna faktiskt var väldigt underhållande – bortsett från tre av dem då (Saint Patrick’s Day, Mors Dag och Fars Dag), som kändes mer som att de var konstiga bara för att vara konstiga utan att ha någon direkt payoff i slutet (eller åtminstone en väldigt svag sådan). Favoriterna, för mig, i filmen var i alla fall berättelserna som utspelade sig kring Halloween, Jul och Nyår (i synnerhet Nyår).

Jag tycker Holidays är smått underskattad faktiskt och gillar man den här typen av film ska man absolut se den. Jag ger filmen en försiktig rekommendation, med en viss reservation för de berättelser jag inte gillade – de går ju alltid att spola förbi…

The Green Inferno av J

Collegestudenten Justine (Lorenza Izzo) åker med en aktivistgrupp till Amazonas för att protestera mot regnskogsskövlingen som pågår där. De har stora planer om att kunna rädda de folkslag som riskerar att förlora sina hem. Men efter en lyckad aktion kraschar deras plan mitt i djungeln, där de snabbt får stifta bekantskap med urbefolkningen – vilket snabbt grusar deras fredliga föreställningar. De hälsas inte som frälsare utan tas om hand som jakttroféer… som byten… som stammens nästa festmåltid…

Som vanligt är jag sen till festen. Den amerikansk-chilensk-kanadensiska samproduktionen The Green Inferno var på tapeten förra året och jag såg att många skrev om den bland annat på Facebook. En del hyllade den, en del avskydde den. Filmen (som blev inspelad redan 2013 men fick ingen release förrän 2015) är ett kärleksbrev till 70- och 80-talets våg av kannibalfilmer (som även nämns i filmens sluttexter) och det märks väldigt väl att regissören Eli Roth har en viss kärlek till den subgenren av filmer. Själv tycker jag att The Green Inferno är bra, men att den samtidigt har vissa brister.

För det första tar det lång tid innan det faktiskt börjar hända något och för det andra är många av karaktärerna så stendumma (eller rövhåliga) att det är svårt att hålla på dem. Men filmen bjuder samtidigt på blod och gore med en del snygga praktiska effekter (även om några av dem slängs ut genom fönstret tack vare skakig kamera), vilket lyfter filmen – i alla fall för mig. Jag satte mig för att se en blodig kannibalfilm och jag fick en blodig kannibalfilm. Förväntar man sig att få någonting annat lär filmen sjunka ganska snabbt i värde för den tittaren.

Skådespelarinsatserna är bra och flera av de som står framför kameran var även med i Eli Roth-samproduktionen Aftershock (recenserad här). Dessa var Ariel Levy, Nicolás Martínez, Matías López, Ramón Llao, Lorenza Izzo och Ignacia Allamand (varav de två sistnämnda även var med i Eli Roth’s Knock Knock – recenserad här).

Hur som helst gillade jag The Green Inferno. Det är inget mästerverk men den gjorde det den hade utlovat och jag är nöjd över min titt. Gillar man kannibalfilmerna från 70- och 80-talet tycker jag att man absolut ska ta sig en titt. Annars inte. Rekommenderas hur som helst.

Knock Knock av J

Familjemannen Evan (Keanu Reeves) är en fyrtiotreårig arkitekt som är lyckligt gift med två barn. När hans fru, Karen (Ignacia Allamand), och deras barn sticker iväg till deras hus vid stranden över helgen stannar Evan hemma då han har fullt upp med sitt arbete. Samma kväll knackar det på dörren och utanför står två unga kvinnor som ber om hjälp då de inte vet riktigt vart de ska. Evan bjuder in dem då det spöregnar och beställer en taxi åt dem. De börjar samtala och det dröjer inte länge innan de två kvinnorna, Genesis (Lorenza Izzo) och Bel (Ana de Armas), förför honom. Det ena leder till det andra och de har sex. Morgonen därpå finner Evan att de två kvinnorna fortfarande är kvar i huset, vilket bara är början på hans värsta mardröm.

Den amerikansk-chilenska filmen Knock Knock är en remake av 1977 års Death Game och är den andra remaken på den filmen. Den första remaken var den spanska filmen Viciosas al desnudo (eller Vicious And Nude som den också är känd som) från 1980. Hur som helst skrevs Knock Knock av Eli Roth (som också både producerade och regisserade filmen), Nicolás López och Guillermo Amoedo. Dessa tre herrar jobbade tillsammans på den röriga Aftershock från 2012 (recenserad här).

Med allt det sagt; Knock Knock är inte en bra film. Det tar nära timmen innan det faktiskt börjar röra på sig och det blir inte nämnvärt spännande därifrån heller. Keanu Reeves’ karaktär känns otroligt mesig och vid flera tillfällen i filmen gör han saker som gör att jag kliar mig i huvudet. Det är inte förrän mot slutet han faktiskt verkar försöka ta sig ur situationen han sitter i, men då på ett så klumpigt sätt att jag bara blir matt av att titta på det. Lorenza Izzo’s och Ana de Armas’ karaktärer irriterar även de. Jag begriper att de ska vara någon form av skurkar i filmen, men de beter sig som riktiga rövhål och med tanke på hur filmen slutar irriterar det mig bara ännu mer hur de agerar. Slutet är dessutom fullständigt värdelöst och bortkastat.

Knock Knock är inte en bra film och gör mig inte speciellt sugen på att se originalet eller föregående remake av den. Skippa.

Aftershock av J

De tre vännerna Gringo (Eli Roth), Ariel (Ariel Levy) och Pollo (Nicolás Martínez) är i Chile på semester för att festa och ha kul tillsammans och då Pollo’s far råkar vara en välkänd miljardär kan de göra precis vad de vill och de kommer in överallt. De bestämmer sig för att bege sig iväg till Valparaiso, där en exklusiv fest på en underground klubb ska äga rum, i sällskap av halvsystrarna Monica (Andrea Osvárt) och Kylie (Lorenza Izzo) och deras vän Irina (Natasha Yarovenko). Festandet tar emellertid ett abrupt slut när en plötslig jordbävning inträffar. När de väl tagit sig ut ur klubben inser de att deras problem bara har börjat; ett närliggande fängelse har kollapsat tack vare jordbävningen och fångarna som överlevde skalvet har lyckats rymma, samtidigt som en tsunami är på väg rakt mot Valparaiso…

Jag undrar om inte manusförfattarna till den amerikansk-chilenska filmen Aftershock (däribland Eli Roth) ville göra varsin film, men istället för att göra det gjorde de alla filmerna till en enda film. Aftershock är en av de rörigaste filmerna jag har sett på bra länge. Samtidigt som den försöker vara en katastroffilm försöker den att vara en skräckfilm med en nypa action inslängt i mixen. Filmen i sig är inte dålig, men det hela blir bara jävligt rörigt när filmen drar igång ordentligt (vilket är kring 34½ minuter in) och jag sitter nu och undrar hur de egentligen tänkte när de skrev manuset. Filmen försöker lite för mycket och hade de istället koncentrerat sig på en sak istället för tjugo och gjort den längre än strax under 90 minuter hade filmen troligtvis blivit bättre än vad den blev.