Helt Perfekt Glob

After Porn Ends 3 av J

Jag är en expert på att skjuta på att se saker. Filmer, serier, dokumentärer.. you name it, jag skjuter på det. After Porn Ends 3 är inget undantag. Jag har haft dokumentären liggandes ända sedan den släpptes 2018 och då jag inte mindes speciellt mycket av de två första dokumentärerna tittade jag även om dem inför min första titt av den här.

Jag såg och skrev recensioner på de två första dokumentärerna 2017 (recenserad här och här) och fann dem då väldigt intressanta och i mångt och mycket viktiga. Dels för att få bort den ruttna människosynen många har på de som involverat sig i sexarbete på ett eller annat sätt (att bara för att man valt att gå den vägen här i livet betyder det inte att man är mindre värd för det), men också för att ge en annan bild av industrin än den som många har. After Porn Ends 3 fortsätter hur som helst i samma stuk som de två tidigare dokumentärerna och bjuder egentligen inte på några större överraskningar.

Det jag märkte nu när jag såg alla tre dokumentärerna (i stort sett back-to-back) var att även om de är hyfsat intressanta så blir de en aningen slätstrukna då majoriteten av dem som blir intervjuade talar nästan bara gott om industrin (antagligen mest för att de tillhör den procenten av de som lyckats ta sig någonstans). Förvisso är det någon enstaka här och där som haft dåliga erfarenheter av att bli en porrstjärna (både medan de jobbade men också efter de slutade), men överlag verkar de som blir intevjuade väldigt nöjda med att de gav sig in i porrindustrin. Jag säger inte att det är något fel i att vara nöjd med valet att medverka i porrfilmer och hela den industrin, men jag tror å andra sidan att dokumentärerna inte hade känts lika slätstrukna om de hade fått tag i fler som haft dåliga erfarenheter av att ge sig in i den – så det hade blivit lite mer 50/50, så att vi som tittare hade fått bägge sidorna av samma mynt.

Men även om jag tycker att alla tre dokumentärerna är något slätstrukna så tycker jag ändå de är värda en titt. Det hade givetvis varit mer intressant att höra lika många skräckhistorier om porrindustrin som de mer glorifierande berättelserna som ges, men det är åtminstone tillräckligt intressant för en titt – i alla fall om man är intresserad av en annan bild än den som ges i debatten som brukar blossa upp emellanåt kring industrin.

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist av J

Runt klockan 14.30 den 28 Augusti, 2003 kliver det fyrtiosexåriga pizzabudet Brian Wells in på PNC Bank i Erie, Pennsylvania. Han räcker över ett papper till en av kassörskorna där det står att han ska ha tvåhundrafemtiotusen dollar inom femton minuter – annars kommer den bomb som sitter fast runt hans hals att detonera. Detta är upptakten till ett av de mest bisarra true crime fallen i modern tid, som senare skulle bli omnämnt som ”Collar Bomb” eller ”The Pizza Bomber” i pressen.

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist är en miniserie som jag hade planerat att se ända sedan den släpptes 2018 men som jag – som med allt annat jag planerar att se – har skjutit framför mig. Trots att jag gillar true crime och har en hyfsad koll på mycket inom genren så var ”The Pizza Bomber” fallet något som hade passerat mig obemärkt och jag är lite förvånad över att jag inte snavat över fallet i någon av alla de true crime poddar jag lyssnar på nästan dagligen. Nåja…

De första två episoderna av fyra höll mig i ett hårt grepp rakt igenom, mycket tack vare mystiken kring det här minst sagt bisarra fallet. När väl upplösningen började veckla ut sig i de två sista episoderna försvann magin – eller vad man nu ska kalla det – lite grann. Förstå mig rätt; serien är intressant och välgjord, men jag tror att jag fastnade mer för mystiken kring fallet än hur de olika polisinstanserna lyckades lösa det (även om man nog kan ifrågasätta deras insatser också) och efterdyningarna mot de som tros ligga bakom det hela.

Hur som helst är det hyfsat välspenderad tid, i alla fall om man gillar true crime. Jag rekommenderar den här miniserien, även om jag tycker att den andra halvan tappar lite grann av den första halvans momentum.

Nightmares In Red, White And Blue: The Evolution Of The American Horror Film av J

Nightmares in Red, White and Blue: The Evolution of the American Horror Film är en dokumentär från 2009 om just det titeln säger; den amerikanska skräckfilmens evolution, från 1930-talet fram till slutet på 2000-talet.

Flera betydande namn inom skräckgenren intervjuas här och det pratas kort om skräckfilmens olika perioder sedan 1930-talet och tack vare dokumentärens speltid på runt nittio minuter är det knappast några djupdykningar de gör här. Det är väldigt ihoptryckt och dokumentären överlag känns mest för de som egentligen inte har någon större koll på genren i sig.

Är man hyfsat insatt i genren har man inte speciellt mycket att hämta här egentligen. Är man mindre insatt och vill börja någonstans för att lära sig mer utan att behöva sitta och läsa i timtal duger den här dokumentären åtminstone som en fot in i det träsk som är skräckfilmsgenren.

Champion av J

Champion är en dokumentär från 2005 om Danny Trejo, där han berättar om sin uppväxt, hans drogmissbruk, hans kriminella bana och hur han tog sig ur allt – och hur han blev skådespelare.

Jag har alltid gillat Danny Trejo som skådespelare och jag gillar honom knappast mindre efter att ha sett Champion. Nu är förvisso dokumentären femton år gammal, men av att döma av intervjuerna som görs med Danny här så verkar han vara en genuin good guy – trots hans hårda förflutna. Hans berättelse är intressant och fängslande, samtidigt som den vid en närmare eftertanke är ganska tragisk även om den i slutändan gjorde honom till (eller åtminstone ledde honom till att bli) en filmstjärna.

Dokumentären i sig är egentligen inget märkvärdigt. Majoriteten av den består av att Danny intervjuas om sitt liv blandat med intervjuer från bland annat Dennis Hopper och Robert Rodriguez samtidigt som allt varvas med gamla fotografier. Redigeringen är hur som helst rätt risig och det hattas mellan tre (eller om det var fyra?) olika intervjuer med Danny samtidigt som det hela tiden skiftar mellan färg och svart/vitt av någon underlig anledning – vilket säkert kan irritera en del tittare.

Hur som så var dokumentären helt okej, även om jag högst troligen inte kommer ha någon större brådska att se om den.

Slice And Dice: The Slasher Film Forever av J

Slice And Dice: The Slasher Film Forever är en cirka sjuttiofem minuter lång dokumentär där personer som varit involverade i subgenren slasherfilm på ett eller annat sätt blir intervjuade. För ett slasherfilmsfan som mig själv fanns det inte jättemycket här att hämta då det mestadels var det gamla vanliga tugget, men det var ändå kul att höra lite mer om vad folk som varit inblandade i den här typen av filmer har för tankar om genren.

Efter att jag hade sett klart dokumentären beslutade jag mig för att ta mig igenom allt extramaterial som följde med på de bägge diskarna som följde med i 88 Films utgåva av dokumentären. Först ut var kommentarspåret för dokumentären med dess regissör, Calum Waddell, och Justin Kerswell från The Hysteria Continues (som även producerat den här dokumentären), vilket troligtvis var det mest intressanta med den första skivan. Waddell, som tillsammans med sin partner spelar in extramaterial för filmbolaget Arrow, hade en del intressanta saker att berätta om och då jag är en riktigt stor fanboy av The Hysteria Continues var det kul att även höra herr Kerswell diskutera och prata med Waddell.

Utöver dokumentären följde det även med en handfull ”outtakes” med några av dem de intervjuat. Dessa ”outtakes” hade jag hellre sett att de inkluderat i den faktiska dokumentären då en del av det som det pratas om var intressant – däribland en förlängd intervju med Kevin Tenney, där han pratar kort om Night Of The Demons filmerna.

Vidare följer det med tre korta klipp från introduktionerna vid tre premiärvisningar av den här dokumentären och ett lite längre klipp med en Q&A med James Moran och Norman J. Warren vid Glasgow Film Theatre, 24 Mars 2013. Alla dessa klipp var föga intressanta. En musikvideo av The Acid Fascists till deras låt All Kinds Of Twisted (Theme From Slice & Dice) och tio stycken trailers följer även med på den första skivan.

Skiva nummer två innehåller en trettiosju minuter lång bonusdokumentär – Don’t Go In The Backwoods. Här pratas det om en av de mest återkommande miljöerna i slasherfilmer; skogen och landsbygden. Det är ungefär samma upplägg som Slice And Dice dokumentären med folk som varit involverade på ett eller annat sätt i subgenren där de pratar kort om deras tankar om slasherfilmer överlag och så. Återigen; inte speciellt givande för ett slasherfilmsfan, men ändå kul att höra vad folk som varit på plats när filmerna spelades in har att säga om dem.

Det sista i den här dubbeldisken som följer med är en ”trailer park” med slasherfilmstitlar från 1960 till 1988 med en totalspeltid på cirka fyrtiofem minuter, som man kan välja att titta på med eller utan kommentarspår av Waddell och Kerswell. Personligen såg jag dem med kommentarspår, because fanboy.

Är man ute efter att lära sig mer och fördjupa sig i slasherfilmsgenren så finns det inte så mycket att hämta här egentligen, men är man inbiten och bara vill ha något att slötitta på utan att behöva använda huvudet så är Slice And Dice en okej dokumentär att spana in, som jag personligen tycker blev bättre med kommentarspåret av Waddell och Kerswell.

The Red Pill av J

The Red Pill är en dokumentär av den amerikanska dokumentärfilmaren – och tidigare skådespelerskan – Cassie Jaye från 2016, där hon gjort en djupdykning in i den amerikanska rörelsen MRM (Men’s Right Movement) och deras arbete. Dokumentären har blivit en succé över världen och blivit kallad ”the movie feminists doesn’t want you to see” – vilket jag kan förstå.

Dokumentären målar upp en helt annan verklighet än den som media dagligen försöker att mata oss med. Några exempel är att män också kan bli utsatta för sexism, att mäns liv anses vara mindre värda än kvinnors och att män kan offras i exempelvis krig eller katastrofer, att män begår självmord i betydligt större utsträckning än kvinnor och att män oftare förlorar vårdnaden av barn i en vårdnadstvist just på grund av sitt kön. Samtidigt gapar feminister om jämställdhet och allas lika rättigheter och värden, men så fort en man öppnar truten och börjar prata om hur han har blivit diskriminerad på grund av sitt kön – eller om han påtalar problem män kan ha – så anses han bara gnälla – för han har ju privilegier tack vare att han föddes som man. Feminism handlar inte om jämställdhet och har aldrig gjort det. Det det handlar om är könssegregation – i alla fall när det kommer till högt uppsatta poster i exempelvis kommuner, styrelser eller ledningar för företag. Jag menar, när var det sist du hörde en feminist gnälla över att det inte finns tillräckligt många kvinnor inom gruvbranschen? Eller att inte tillräckligt många kvinnor arbetar som sophämtare?

Hur som helst så finner jag den här dokumentären både upplysande och intressant då den inte bara berör mig personligen som man, utan även för att den visar den andra sidan av myntet när det kommer till det könskrig som pågått de senaste åren mellan urballade feminister som ser sexism och rasism precis i allting och vanligt, hederligt folk som vägrar bli tystade av gapande idioter som beter sig som babianer så fort de inte får sin vilja igenom. Dokumentären kan säkerligen vara en ögonöppnare för många personer där ute skulle jag tro.

Det finns betydligt mycket mer att säga om den här dokumentären och dess innehåll (för att inte tala om den hysteri den skapade i Australien vid dess premiär då en handfull feminister – troligtvis med landets media i ryggen – lyckades få den borttagen både från streamingtjänster och biografer), men om du finner något som helst intresse i den här sakfrågan tror jag att det är bättre om du ser dokumentären med egna ögon än att sitta och läsa en sketen text jag har skrivit. Se den. Rekommenderas.

After Porn Ends 2 av J

After Porn Ends 2 är i stort sett samma dokumentär som sin föregångare, fast med andra ex-porrstjärnor som intervjuas så klart. Jag skulle dock säga att den här andra dokumentären faktiskt är snäppet mer intressant, mycket tack vare de tragiska livsödena flera av de intervjuade har genomgått till skillnad från dem i föregående dokumentär.

Det finns inte så där jättemycket mer att tillägga egentligen… eller, möjligen att Brittany Andrews troligen var den som var mest underhållande att höra och se i dokumentären då hon spontant började garva mitt i meningar och verkar faktiskt överlag vara en skön äldre dam – no pun intended. Om jag skulle rekommendera någon av de här dokumentärerna blir det utan tvekan den här. Även om jag kan känna att det är fel att gotta ner sig i tragiska livsöden så är det sådana som är intressanta att höra om – tyvärr. Så, jag ger i alla fall den här dokumentären en tumme upp och en liten försiktig rekommendation.

After Porn Ends av J

After Porn Ends är en dokumentär där en handfull ex-porrstjärnor och personer involverade i porrbranschen blir intervjuade där de berättar hur de tog sig in i branschen, hur de upplevde den, hur de tog sig ur den och vart de stod när dokumentären spelades in.

Jag skulle säga att det här är en ganska intressant dokumentär. Det är intressant att höra vad de som varit involverade i branschen har att säga och personligen kan jag tycka att såna här dokumentärer skulle behövas uppmärksammas mer. Anledningen till att jag tycker så är för att det är väldigt, väldigt många som har en riktigt vidrig människosyn gentemot dem som involverar sig i porrbranschen. Det bästa exemplet var nog när Bree Olson talade ut i pressen om hennes liv efter porren, hur hon blev nekad jobb och frystes ut på grund av hennes val att medverka i pornografi. Intervjun laddades upp på youtube och många andra sidor och väldigt många av kommentarerna som jag orkade läsa mig igenom bestod av ”Så går det när man ger sig in i porren, jävla hora” och ”Man kan inte ha respekt för någon som knullat på film, hon kommer få jobba hårt för att tjäna tillbaka sin respekt” och liknande vidriga kommentarer. Jag vet att det troligtvis var många troll som skrev, men å andra sidan var det många trådar där man klart och tydligt kunde utläsa att den som argumenterade för att Bree fick skylla sig själv för hur samhället behandlade henne verkligen menade det denne skrev. Personligen begriper jag inte hur fan man kan ha en sådan syn på en människa.

Hur som helst tycker jag att det var intressant att höra vad dessa ex-porraktörer hade att säga om branschen och hur de har gått vidare, för att inte tala om hur deras liv har påverkats av att de medverkat i pornografiska verk. Det är den här typen av intervjuer och dokumentärer som hade behövts uppmärksammas mer i debatten om porr då den påvisar hur verkligheten ser – eller har sett – ut för vissa människor.

Dreams Of A Life av J

Vem var Joyce Vincent? Antagligen ställde sig den brittiska filmskaparen Carol Morley sig den frågan då hon spårade upp och intervjuade ex-pojkvänner, ex-kollegor och vänner till Joyce för att försöka kartlägga och pussla ihop hennes liv fram till hennes död i December 2003. I Dreams Of A Life är det just intervjuerna och dramaturgiska ”rekonstruktioner” av händelser i Vincent’s liv vi får beskåda.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag slog igång den här dokumentären. Jag tror jag hade hoppats på att det skulle pratas mer om hennes död och efterföljderna (exempelvis utredningen om hennes död) än om hennes liv och vem hon var. Hur som helst väckte inte dokumentären något större intresse hos mig. Det är inte en dålig dokumentär, det är bara det att jag finner hennes död betydligt mer intressant (och kuslig) än hennes liv. Varför? Jo, det som gör fallet med Joyce Vincent så speciellt är det faktum att hennes kvarlevor inte hittades förrän den 25 Januari, 2006 – med TVn fortfarande påslagen och med inslagna julklappar spridda runt henne…

Man brukar ju säga att det alltid finns anhöriga som bryr sig om en person – jag skulle säga att Joyce Vincent är ett bevis på motsatsen, oavsett om det var medvetet eller ej.

Vill du läsa mer om Joyce Vincent kan du klicka här.

The Nightmare av J

Sömnparalys. För en del betyder nog inte det ordet speciellt mycket men för andra innebär det ett tillstånd av ren och skär skräck. För dig som inte vet vad det är för något innebär sömnparalys ett tillstånd man kan hamna i medan man ligger och sover. Du vaknar upp och är vid fullt medvetande men du kan inte röra dig – ungefär som om du blivit förlamad i hela kroppen och kan enbart röra dina ögon. Samtidigt i det här tillståndet är det vanligt att du börjar höra saker.. se saker.. allt från skuggor till detaljerade figurer, människor, kanske till och med varelser.

Jag personligen har aldrig varit med om sömnparalys, troligtvis mest för att jag sover som en död gris när jag väl har somnat (och håller ofta min omgivning uppe tack vare snarkningar som får gardinerna att fladdra). Men jag har å andra sidan fått saker återberättade för mig av personer som lider av eller som har varit med om sömnparalys, samtidigt som jag hört om det i diverse poddar och läst om det efter diverse googlingar. Det är helt enkelt ett ämne jag finner väldigt intressant och spännande, men önskar knappast att få gå igenom det själv.

Vad har allt det här dravlet med 2015 års dokumentär The Nightmare att göra? Jo.. The Nightmare är en dokumentär om just sömnparalys där vi får se rekonstruktioner och höra berättelser av åtta personer från världen över som under många år (i vissa fall under hela deras liv) lidit av just sömnparalys och verklighetstrogna mardrömmar. Bara det här eldade på mitt intresse för att se dokumentären, varför tror jag att ni förstår.

Tyvärr visade det sig vara Rodney Ascher som stod för regin av den här dokumentären. Vem fan är det, kanske du undrar? Rodney Ascher är mannen bakom Room 237 – draveldokumentären om Stanley Kubrick’s The Shining – som jag recenserade förra året i Augusti, vilken jag totalsågade. Han har inte gjort ett bättre jobb med The Nightmare kan jag säga. Här ges ingen information av forskare eller experter på ämnet, den lilla informationen vi som tittare får är felaktigt dravel av individer som tror att de vet mer än vad de egentligen gör och som enbart lägger fram deras egna – felaktiga – teorier. Exempelvis menar en av de som blir intervjuade att hon under sin sömnparalys såg ”demoner” varpå hon tvingade sig själv att säga ”Jesus” flertalet gånger, vilket i sin tur gjorde att de försvann för gott – vilket har resulterat i att hon har blivit kristen och menar på att de vetenskapliga förklaringarna till vad sömnparalys är är felaktiga. Att det egentligen är ett ondskefullt väsen som kommer om nätterna för att festa på de utsattas kroppar och själar. Till att börja med kan det inte ha varit en sömnparalys då man är, som ordet klart och tydligt beskriver, paralyserad i hela kroppen. För det andra, vem med ett vetenskapligt sinne tror på resten av dravlet hon kläckte ur sig?

Även andra konstigheter i dokumentären nämns, så som att en person har klara och tydliga minnen från det att denne var ett och ett halvt år och att en annan berättade om sina nattliga åkommor för en vän för att dagen efter få hatsms där denne säger sig ha börjat bli utsatt för samma saker. Han påstår rätt och slätt att sömnparalys och den nattliga terror han utger sig för att vara med om är som en STD – det vill säga en sexuellt överförbar sjukdom. Give me a fucking break.

Dokumentären The Nightmare erbjuder inga konkreta bevis eller sakliga förklaringar till vad sömnparalys är, utan det är bara åtta individer som sitter och dravlar en massa LSD-inspirerad skit. En del av det de berättar är så långsökt att inte ens de mest konspiratoriska idioterna som finns där ute borde kunna nappa på det – även om jag misstänker att det finns de som gör det tyvärr.

Men precis allting är inte skit med den här dokumentären. Rekonstruktionerna av vad de intervjuade berättar är faktiskt ganska creepy och dokumentären har några riktigt schyssta jumpscares som fick mig att nästan flyga ur fotöljen jag satt i. Hade Rodney Ascher valt att göra en mockumentär – alltså en fejkad dokumentär – med inriktning på just sömnparalys där vi som tittare är fullt medvetna om att det är skriptat och där idéen bakom den enbart är skapad för att skrämma tittaren utan att försöka pracka på denne en massa lösryckta teorier om demoner och gastar hade nog The Nightmare kanske kunnat fungera bättre. Eller ännu bättre; de hade kunnat intervjuat experter på ämnet blandat med intervjuer av individer som lider av sömnparalys och rekonstruktionerna av deras berättelser. Dokumentären hade troligtvis blivit längre men samtidigt betydligt mer upplysande och saklig istället för att vara nittio minuter lal-lal.

Slutligen; skippa det här skräpet och sätt dig och läs på internet om vad sömnparalys är istället. Det de berättar i den här dokumentären är överlag mest absurt istället för sakligt och samtidigt skrämmande.