Helt Perfekt Glob

Bad Santa 2 av J

Tretton år har gått sedan det kroniskt deprimerade och misantropiska vraket Willie T. Soke (Billy Bob Thornton) lyckades med sina senaste bedrifter och lyckas nu mer nätt och jämnt att hålla sig ovanför vattenytan. Fortfarande beroende av alkohol och på god väg att ta livet av sig accepterar Willie motvilligt hans före detta kompanjon, tillika dvärg, Marcus’ (Tony Cox) erbjudande om vapenvila och att medverka i hans nya plan; att sno alla pengar vid en välgörenhetstillställning på Julafton i Chicago.

Det dröjer dock inte länge innan Willie inser till sin stora besvikelse att ytterligare en kompanjon är ivrig att hänga med på tillslaget; hans pengakåta mor, Sunny (Kathy Bates) – som Willie hatar. Kan Willie ta sig förbi hans mamma-problem, speciellt nu när det närmsta en familj för honom, Thurman (Brett Kelly), har följt efter honom till Chicago?

Tretton år efter att Bad Santa släpptes kom alltså dess första – och hittills enda – uppföljare och.. ja.. den är kul, men inte lika kul som den första. Bad Santa 2 är mer vulgär, mer snuskig och mer högljudd än sin föregångare, men känns samtidigt som en upprepning av den första filmen. Den bjuder inte på speciellt många överraskningar och vändningar de försöker sig på i slutet är extremt förutsägbara (förutom sista gaget som jag inte riktigt var beredd på).

Med det sagt så tycker jag givetvis inte att Bad Santa 2 är en dålig film – tvärtom. Den är rolig och levererar en hel del sköna gapskratt. Att de inte försökt att forcera speltiden och göra filmen längre än föregångaren uppskattas från min sida också då den här typen av film gör sig bäst kring nittio minuter, vilket bägge filmerna ligger kring.

Nå, Bad Santa 2 är inte lika bra som den första men den underhåller i alla fall gott. Gillar man den första (som man lär ha sett för att se den här) så uppskattar man troligtvis, likt mig, även den här filmen. Jag rekommenderar den här filmen hur som helst även om den inte når upp till sin föregångare.

Bad Santa av J

En gång om året rycker det kroniskt deprimerade, misantropiska och alkoholiserade vraket Willie T. Soke (Billy Bob Thornton) sig upp för att slå sig samman med sin kompanjon, tillika dvärg, Marcus (Tony Cox). Deras plan är enkel men genialisk: Willie, som en varuhustomte, och Marcus, som hans anförtrodda alv-hjälpreda, använder den här täckmanteln för att bryta sig in i varuhusens kassaskåp för att sno deras julkassor, vilket har fungerat perfekt i nära åtta år.

Den här gången har dock deras plan börjat krackelera tack vare Willie’s professionella inkompetens i kombination med att den hökögde säkerhetschefen för varuhuset de valt ut som sitt nästa mål kan riskera att förstöra deras täckmantel – och ovanpå allt det har Willie lyckats finna tiden att skapa en form av vänskap med den ensamme och mobbade pojken Thurman (Brett Kelly), som tror att Willie är den riktiga Jultomten. Kommer Willie och Marcus att klara sig undan till nästa Jul? Eller är det här det året då den dynamiska duon åker fast?

Jag minns så väl när Bad Santa släpptes i Sverige. ALLA hade sett den och hade de inte sett den så skulle de till att se den. Ja, alla förutom jag så klart. Jag har nämnt det i några tidigare recensioner att jag väldigt ofta är sen till festen när det kommer till populära filmer och Bad Santa är verkligen inget undantag. Det här var min första titt av filmen och hade jag ärligt talat kunnat sparka mig själv i häcken hade jag antagligen gjort det för att jag inte har sett filmen tidigare, då det här är den typen av komedi som träffar helt rätt hos mig.

Bad Santa är vulgär, högljudd, snuskig och allmänt galen. Skådespelarna är suveräna (och Lauren Graham, som bartendern som går igång på karlar i jultomtedräkt, är fantastiskt snygg här). Thornton’s prestation snor givetvis hela showen och även om hans karaktär är en riktig jävla gris så ser man allt eftersom hur han, om än motvilligt, faktiskt har ett stort hjärta trots att hans syn på livet är allt annat än positiv. Även om karaktärsutvecklingen är rätt förutsägbar så fungerar den väldigt bra här, helt enkelt.

Bad Santa är nittio välvärda minuter för oss vuxna tittare med lite grövre humor. Rekommenderas.

Armageddon av J

Det är en vanlig dag vid National Aeronautics and Space Administration (NASA). Några astronauter håller på att reparera en satellit när en plötslig skur av asteroider kraschar in i skytteln och förstör den. Asteroiderna fortsätter ner mot Jorden och ödelägger flera delar av New York. Kort därpå upptäcker NASA att en asteroid i ungefär samma storlek som Texas är på väg rakt mot Jorden och om den träffar Jorden kommer både planeten och dess invånare att utplånas, vilket kommer ske om 18 dagar. Tillsammans med amerikansk militär och forskare formar NASA en plan; de ska spränga asteroiden inifrån. Enda problemet är att det finns bara en grupp som kan slutföra uppdraget och det är Harry Stamper (Bruce Willis) och hans grupp med oljeborrare.

Jag såg Armageddon för en så där 15 år sedan när den kom ut på VHS och tyckte att det var en bra film. Nu när jag har sett om den för första gången på 15 år tycker jag faktiskt samma sak fortfarande, även om det är en blockbuster rulle som troligtvis alla redan har glömt för flera år sedan. Skådespelarna är bra och effekterna ser fortfarande jävligt bra ut samtidigt som storyn har sina gripande stunder har den några komiska inslag också (exempelvis Peter Stormare’s karaktär). Hur som helst, har man inte sett Armageddon tycker jag att man kan ta och spana in den.

Chrome Hearts (aka Chopper Chicks In Zombie Town) av J

Bikergänget Cycle Sluts, ledda av flatan Rox (Catherine Carlen), rullar in i den lilla ökenhålan Zariah för att tanka, ta sig ett par järn och få sig ett skjut eller två innan de ska vidare. Det dröjer emellertid inte länge förrän de får lokalbefolkningen emot sig och som om det inte vore nog har den galne vetenskapsmannen Ralph Willum (Don Calfa) haft för sig experiment på de döda, vilket har förvandlat dem till zombies – för att sedan använda dem att hämta ut radioaktiva och värdefulla ämnen ur gruvan åt honom. Dessvärre lyckas zombierna ta sig ut ur gruvan och det verkar som att Cycle Sluts är Zariah’s enda hopp…

Den här filmen är vad man kan vänta sig av en Troma release från sent 80-tal; sunkiga effekter, halvtaskigt skådespeleri, en del cheesiga skämt, småtöntig dialog då fruntimmrena i filmen försöker verka stenhårda och en stank av B-film över hela produktionen. Händelseförloppet i filmen är sisådär – det tar ett tag innan det händer något och när det väl börjar hända något så är det inte fruktansvärt intressant heller.

De som agerar zombies ser inte speciellt övertygande ut (varken makeup mässigt eller deras agerande) och ser mer ut som en bunt fyllskallar efter en hård fredagkväll än något annat. Tjejerna som spelar bikers är väl rätt hyfsade, men det hela blir bara ytterst cheesigt när de försöker agera stenhårda bikerbrudar. Den mest sevärda (vad jag tycker iaf) är Calfa – även om hans karaktär ska vara filmens bad guy så är han så goofball och fular mest runt (hans ansiktsuttryck emellanåt är helt oslagbart komiskt). En till sak som bör nämnas med den här filmen är att Billy Bob Thornton (ni vet han i Bandits och Bad Santa?) hade en tidig roll i den här filmen – även om den var rätt liten.

Effekterna är som sagt sunkiga och ser allt för ofta plastiga ut. Blodet ser väldigt vattnigt ut och är inte övertygande någonstans – fast detta bidrar lite till den komiska aspekten med filmen också. Makeupen ser (som jag nämnde här ovanför) inte övertygande ut överhuvudtaget och personligen tycker jag att ”zombierna” ser väldigt tama ut. Det är dessutom lite intressant att samma zombie dör runt 4 – 5 gånger under filmens gång (ungefär som i House Of The Dead) – hur nu detta kan inträffa.

Mja. Jag sätter punkt där. Chrome Hearts (eller Chopper Chicks In Zombie Town som den troligtvis är mest känd som) är inte direkt en bra film, men den har ett par ljuspunkter (t ex Calfa) här och där – men det är absolut inte en film man måste se, även om man är en zombiefilmstittare.