Helt Perfekt Glob

An American Werewolf In London av J

De två amerikanska college studenterna David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) är på genomresa i Storbritannien och befinner sig ute på den brittiska landsbygden när de plötsligt blir attackerade av en vargliknande varelse. Jack blir dödad i attacken medan David lyckas undkomma med några rivsår efter att lokalbefolkningen kommit till deras undsättning och dödat deras anfallare.

Tre veckor senare vaknar David upp på ett sjukhus i London och det dröjer inte länge innan han börjar lida av underliga och skrämmande drömmar och hallucinationer av sin döde vän Jack. Efter en fullmåne hittas flera sönderslitna kroppar runt om i London och David inser ganska snart vad han har blivit…

Jag har hört en hel del bra om An American Werewolf In London. Att många ser den som en av de bästa varulvsfilmerna som någonsin har gjorts och att det är en rakt igenom klassiker.

Jag kan se vart folk kommer ifrån som tycker allt det där. Filmen är snygg, välspelad och effekterna är överlag ruskigt välgjorda och står sig än idag – nästan fyrtio år senare – riktigt bra. Men fy fan vad jag hade tråkigt under stora delar av filmen. Uppbyggnad i en skräckfilm är bra, men när majoriteten av speltiden går till att bygga upp till filmens klimax utan att speciellt mycket intressant inträffar på vägen har jag väldigt svårt att hålla koncentrationen på vad som faktiskt händer i den. Det händer så klart saker under filmens gång, men det är långt mellan dem och majoriteten av dem leder egentligen ingenstans och används till större delen bara som den tidigare nämnda uppbyggnaden.

Jag tycker att An American Werewolf In London är okej för vad den är, men det är inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om – om alls. Personligen tycker jag att det finns bättre varulvsfilmer än den här, även om transformationsscenerna här kan vara något av det bästa som gjorts på film i dess slag.

Filmen fick en uppföljare sexton år efter dess release i form av An American Werewolf In Paris, vilket är en film jag kanske kommer återkomma till senare. Vi får se.

Beverly Hills Cop III av J

Under ett tillslag mot en bilslakt blir Axel Foley’s (Eddie Murphy) chef, inspektör Douglas Todd (Gilbert R. Hill), skjuten till döds. Gärningsmännen kommer undan, men lämnar spår efter sig som leder Axel till nöjesparken Wonder World i Los Angeles. Väl där dröjer det inte länge förrän Axel upptäcker att någonting skumt finns under den glada nöjesparkens yta.

Beverly Hills Cop III är den del som troligtvis de flesta avskyr. Varför förstår jag inte riktigt. Visserligen är det den svagaste delen i trilogin, men den är ändå väldigt underhållande. Till skillnad från de två första filmerna känns den tredje mer som en regelrätt actionfilm än en action/komedi, även om humorn finns till en viss del kvar. Det känns helt enkelt som att manusförfattaren/manusförfattarna har lagt mer krut på actiondelen än humordelen. Ja, ni fattar.

Karaktärerna är fortfarande kul att titta på, men skurkarna känns rätt stereotypiska och plottwisten känns inte lika genomtänkt som i de två första filmerna – även om vissa saker var rätt uppenbara även där. Skådespelarna är fortfarande bra, men Eddie ser ganska trött ut och iaf jag får intrycket att han bara vill ha filmen överstökad för att ge sig på nästa projekt. Hans karaktär, Axel, är inte alls lika uppkäftig och slängd i truten som i de två tidigare filmerna, vilket var en del av det komiska med BHC-filmerna. Judge Reinhold har dock några roliga scener även om han inte har så fruktansvärt mycket speltid.

Tempot i filmen är lite högre än de två tidigare filmerna och filmen känns, som sagt, mer koncentrerad på snabb och spännande action än humor och slutsekvenserna (ni vet när Eddie spöar skurkarna) är betydligt längre än slutsekvenserna i de två första filmerna.

Nåja. Beverly Hills Cop III är helt klart den svagaste delen i trilogin, men är samtidigt en underhållande actionfilm om man kan ta att den skiljer sig smått ifrån de två första filmerna. Men om den tredje filmen förblir den sista filmen får vi se, då det ryktas om i ett par år nu att de har funderingar på att göra en fjärde film i serien. Huruvida det kommer gå återstår att se. Iaf jag hade älskat att se Eddie och gänget i full fart igen i en ny film om Axel Foley.

The Blues Brothers av J

Efter att ha suttit på kåken i tre år blir Jake Blues (John Belushi) äntligen frisläppt tack vare gott uppförande. Tillsammans med sin bror Elwood (Dan Aykroyd) beger de sig iväg till barnhemmet där de växte upp för att träffa nunnan Syster Mary Stigmata (Kathleen Freeman) – eller Pingvinen som de kallar henne. Väl där får de veta att barnhemmet har dragit på sig en skatteskuld på 5000 dollar och bröderna bestämmer sig för att skramla ihop pengarna genom att samla ihop deras gamla band och spela live som The Blues Brothers. Frågan är dock om de kommer hinna i tid då de lyckas få fler och fler fiender allt eftersom de utför sitt ”uppdrag från Gud”.

Jag såg The Blues Brothers för runt 12 år sedan efter att ha spelat in den från TV. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte eller så, men troligtvis fnös jag rätt ordentligt åt filmen då den innehåller en del sång- och musiknummer igenom. Nu, när jag blivit lite äldre, så tycker jag att det är en bra och skojig film – till större delen. Personligen tycker jag att den är fläckvis seg, med onödiga och ”påklistrade” sång- och musiknummer (så som H skrev i sin recension av 25 Anniversary / Director’s Cut versionen av filmen, här), samtidigt som den väger upp med lite action och en hel del sköna gapskratt (som kommer allra speciellt under biljakterna som fick mig stundtals att gapskratta). Det enda sång- och musiknumret jag egentligen gillade riktigt mycket var Blues Brothers covern av Frankie Laines gamla tema-dänga Rawhide, till den gamla Clint Eastwood western serien med samma titel. Ärligt talat kan jag se den scenen hur många gånger som helst. Aykroyd är helt suverän i den låten och det är utan tvekan (i min mening) den bästa låten i filmen.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i musik-filmer, oavsett om det är en film med lite sång- och musiknummer eller en ren musikal, men The Blues Brothers väger upp just de partierna ganska bra med allt annat som pågår filmen igenom och gör den klart sevärd. Men att jag tycker att de kunde ha saxat ner vissa av sångscenerna eller bara tagit bort dem helt är ju en annan femma. Klart godkänd film och rekommenderas till de som gillar musikfilmer och som vill garva lite grann.

Burke and Hare av H

John Landis gör en välkommen återkomst till långfilmsvärlden, inte mindre än tolv år efter ”Susan’s Plan”. Detta gör han alltså då med en ny version av den sanna berättelsen om herrarna Burke och Hare. De levde i Edinburgh på 1800-talet, och började tjäna pengar på att leverera lik till forskande läkare på stadens medicinskola. När det blev slut på färska kroppar på kyrkogården, då blev det kanske till att ordna fram döingar på annat sätt…

Ja, det är inte utan att man har lite förväntningar när Landis som sagt kommer tillbaka. Visserligen är ramstoryn utan överraskningar, men det funkar som okej underhållning i 90 minuter. Inte gapflabbrolig, inte nämnvärt spännande, bara okej. Kul att se Simon Pegg och Jessica Hynes (ex-Stephenson) ihop igen, nåt vi inte sett sedan Shaun of the Dead, och Andy Serkis är även han finfin i ensemblen. Som sagt, svår att rekommendera, men inte en dålig film alls.