Helt Perfekt Glob

Walk The Line av H

Filmen om hur Johnny Cash skriver några låtar medan han är i flygvapnet, spelar in en skiva, blir kändis, knarkar, obsessar över June Carter, slutar knarka och slutligen gifter sig med henne innan han spelar in en liveskiva i ett fängelse.

Menlöst filmmanus som snabbspolar genom Cashs liv. Som vanligt med såna här filmer så får man veta väldigt lite om musikern Cash, fokus ligger förstås på hans relationer till familjen och så vidare vilket är totalt ointressant. Då kan filmen lika gärna handla om vem som helst. Visst är det bra musik i filmen, men det är ju bara att spela en skiva om du vill höra den. Reese Witherspoon är inte lika jävla irriterande och usel och förhatlig som i alla andra hennes filmer, men så har hon bara en personlighetslös kartongkaraktär att spela så nåt annat var väl inte att vänta.

Ni får faktiskt förlåta, men jag är helt ointresserad av verklighetsbaserade filmer om människoöden. Folk som växer upp i stökiga hem, knarkar och sabbar sitt eget och andras liv, och så slutar filmen lite vagt med att ”livet gick vidare för våra kära karaktärer”. SNAAARK. Nej, jag får nog leta upp en vanlig dokumentär om Cash istället. Det blir nog långt mer intressant.

Stjärnornas Krig – Och Fred av H

1979, när jag var fem år gammal, gick Stjärnornas Krig – eller nåt – på tv. Förstås låter det helt orimligt att en av världens största filmer skulle gå på svensk tv redan två år efter biopremiären, men här är min berättelse.

Jag, min mor och troligen min syster befann oss hos någon bekant. Jag ber om ursäkt ifall jag är lite vag på vissa detaljer, men jag var som sagt fem år gammal. Bäst som vi sitter där på kvällskvisten börjar man visa Stjärnornas Krig på tv. Jag blir förstås helt mållös och tittar intresserat. Wow, rymdfilm på tv!

Jag hade förstås inte sett den riktiga filmen, men det hette Stjärnornas Krig. Man räddade en prinsessa ur skurkarnas våld och det hela var helt fantastiskt.

Mitt i filmen deklarerar mor att det är dags att åka hem. Mina förmodligen ljudliga protester gick ohörda och vi åkte. Jag hoppades att vi skulle komma hem snabbt så jag kunde se slutet, men det var tydligen dags att äta nånting för vi åkte till Ståkäka. Just precis, Ståkäka i Västhaga, de som hade en figur liknande Helgonets streckgubbe som symbol. Detta tog en evighet i mitt hyperaktiva femåriga sinne.

När vi kom hem var det förstås slut, och sängdags. Dagen efter pratade jag om det på dagis: Jag lovar, de körde Stjärnornas Krig på tv igår! Ingen trodde förstås på mig, det var inga av de andra femåringarna som hade varit uppe så sent och kollade på tv. Tiden gick vidare, men av någon anledning fastnade datumet hos mig: den sista maj.

Allt eftersom åren gått har jag försökt lösa gåtan. Vad var det jag såg egentligen? Jag har aldrig sprungit på det igen. Ingen jag har pratat med minns det eller vet vad jag pratar om. Har jag i själva verket inbillat mig att hela händelsen ägt rum? Nåt jag fantiserat ihop som unge, och sen blivit till ett falskt minne i huvet? Men jag har alltid kommit ihåg datumet.

Idag slog jag slag i saken. Nu får det vara nog. This is it, end of the line, let’s go motherfucker! Jag gick till biblioteket, och ner till tidningsarkivet. Upp med Nerikes Allehanda, 31:a maj 1979. There it is: ”Nu har bio-succén blivit TV-film”.

Det är sant! TV 2 har visat ”en bearbetning för TV av den stora biografsuccén”!

Wait, what? Sång, dans och underhållning? Öhhh…

Och här går det upp ett ljus. Ett ljus som borde gått upp för länge sen. Men jag slänger in Örebro-Kurirens motsvarande artiklar först:

För er som inte lurat ut det än: Japp, det är Star Wars Holiday Special! Universiellt hatad av alla, inklusive George Lucas själv som sagt att han skulle slå sönder varje kopia med en slägga om han kunde!

Varsågod: Här är hela programmet, inklusive reklamfilmerna från dess originalvisning i USA, med en speltid av nästan två timmar. Hör av dig med åsikter…

Phantom of the Paradise av H

Swan är en demonproducent vars like världen aldrig sett. Han har till och med uppfunnit hela musikgenrer. När den eccentriske mannen håller en audition för att hitta premiärlåten till sin nya klubb Paradise, finner han den hos artisten/kompositören Winslow Leach. Swan lurar av Leach hans noter, men när Leach avslöjar planen blir han jagad och svårt deformerad i flykten. Han återvänder bakom en mask, och de båda skriver ett demoniskt kontrakt. Leach skriver en kantat baserad på Faust till sångerskan Phoenix’ vackra röst, medan Swan i hemlighet gör om det hela till en rockopera.

Om jag inte visste det från början skulle jag aldrig i mitt liv kunnat gissa att Brian De Palma gjort Phantom of the Paradise. Det är mer som en återhållsam John Waters-film, kanske korsat med lite Terry Gilliam och lite 70-tals David Bowie. Det är smått psykedeliskt, men absolut en sevärd och underlig liten film.

Dhoom 2 av H

Herregud, vilken dynga. Efter 15 minuter av överdrivna mängder slowmotion-klipp, extremt ospännande och amatörmässig action, och ett utdraget, astråkigt sång-och-dans-nummer under introtexterna så stängde jag av Dhoom 2. Ljusår från ettan som åtminstone var dugligt underhållande, läs min recension av den här.

Men nu kan man kommentera utan att behöva registrera sig (förlitar mig på ett fint litet spamscript) så kanske nån orkar kommentera nåt nån gång. Nånsin.

Miami Connection av H

”Miami Connection är en underbar actionfilm […] med blodiga slagsmål, synthtrummor, fula kläder, mysko handling och ännu mera slagsmål. Jag tycker denna film är extremt underhållande […] Gilllar du ninjor, B-action, 80-tal och raffel så slå till.”
”…när det gäller actionscenerna så är den väldigt välgjord, och slutfighten påminner om American ninja fast blodigare.”
”…klassiker – Så sjukt bra.”

Ett gäng ninjor dyker upp mitt i en knarkaffär, mördar alla och tar både pengar och kokain. Sen… öhhh… börjar filmen handla om att ett rockband börjar spela på en klubb. Långa låtar. Flera stycken. Sen dyker klubbens tidigare band upp och är arga på att Dragon Sound, som de heter, börjat spela på deras klubb. Men Dragon Sound kan tae-kwan-do och spöar det andra gänget. Sen håller de på sådär, fram och tillbaka. Dragon Sound består dessutom endast av föräldralösa killar, och vill viga sitt liv åt att turnera världen runt och sprida budskapet om tae-kwan-do. I slutet kallar den gamla gruppen in ninjorna, som får spö av Dragon Sound. Och en kille i bandet återförenas med sin okände far.

Det här är en fruktansvärd film. Missförstå mig inte, jag gillar B-action. Jag gillar meningslösa ninjafilmer. Jag gillar att se totalt talanglösa människor försöka skådespela. Tyvärr misslyckas man fullkomligt med precis allting i filmen, och det blir inte ens roligt-dåligt. Musiken är gräslig, och det är på tok för mycket av den. Ingen i filmen verkar kunna fightas, utom huvudroll/manusförfattar/regissören, som förstås inte har nån vettig att slåss mot, och knappt kan tala engelska så man förstår. Långa onödiga klipp drar ner tempot rejält, och ungefär halva filmen skulle med lätthet kunna klippas bort.

Storyn är förbluffande konstig. Ninjorna i början av filmen spenderar större delen av filmen med att vara ett motorcykelgäng (utan ninjadräkter alltså, de ser ut som bikers) och åker vid ett tillfälle till en bikerfest och hänger med andra bikers utan någon som helst relation till resten av filmen. Bråket mellan rockbanden är helt meningslöst och poängteras till och med i själva filmen i en dialog som går ungefär såhär:
Skurk: ”Ni spelar på vår klubb!”
Hjälte: ”Det visste vi inte. Vi har bara blivit inhyrda av ägaren, vi gör bara vårt jobb. Tala med honom istället.”
Skurk: ”Ni ska dö!”

Citaten överst kommer från en diskussion på dvdforum.nu som jag läste. Jag vill inte ha med de där personerna att göra längre. Jag vill se om Ninja – The Final Duel för att rensa bort Miami Connection ur skallen.

Happy Feet av H

Mumble (Elijah Wood) är en pingvin som inte är som de andra i flocken. Det viktigaste som finns för en pingvin är ju att kunna sjunga, och att hitta sin egen sång. När man hittar den pingvin vars sång passar med sin egen, då har man hittat sin rätta. Mumble kan inte sjunga – han vill bara steppa med fötterna, och nåt sånt har man ju aldrig hört talas om!

Happy Feet är en superhärlig musikfylld familjefilm som jag kan rekommendera villkorslöst. Den är rolig och lagom dramatisk, och vore det inte för den onödigt läskiga sälscenen så hade det varit full poäng. Sen är ju Robin Williams med i tre roller. Go see. Jetzt.

R. Kelly – Trapped In The Closet av H

Min favoritlåt på Weird Al Yankovics senaste skiva (Straight Outta Lynwood) heter Trapped In The Drive Thru och är en 11-minutersberättelse om en man, hans fru och deras vedermödor kring att skaffa sig nåt att äta på kvällskvisten. Nån person utan moraliska betänkligheter har lagt upp låten på YouTube, så varför inte klicka dit och lyssna på den innan du läser vidare? Jag väntar här.

Vad jag fick reda på först efteråt var att låten är en parodi på rnb-sångaren R. Kellys fortgående drama Trapped In The Closet. Hittills har han gjort 12 kapitel, där han precis som i Weird Als version berättar om händelserna kring en ökande komplicerad historia där alla är otrogna med varandra. Han gör dessutom videos till alla kapitel, och även om jag tror det skulle varit förskräckligt redan innan så är det efter ”…Drive Thru” ohyggligt underhållande.

The Blues Brothers: 25th Anniversary Edition / Director’s Cut av H

Min pappa hade Blues Brothers på video. Jag kan ha sett den första halvtimman ett tiotal gånger. Jag tror att jag någon gång såg hela filmen, men mestadels somnade jag när det blev för mycket musik. Så hur går det när jag ser Director’s Cut som är en kvart längre – med mestadels musik?

Jake Blues (John Belushi) kommer ut efter att ha suttit i fängelse i tre år. Hans bror Elwood (Dan Aykroyd) tar honom med att hälsa på Pingvinen, en nunna i barnhemmet där de växt upp. Barnhemmet har dragit på sig en skatteskuld på 5,000 dollar, och bröderna bestämmer sig för att samla ihop pengarna genom att återförena alla gamla vänner och spela live med The Blues Brothers. Under resans gång möter de argsinta nazister, en mordisk ex-fästmö, och krossar ett hundratal polisbilar och ett köpcentrum.

Vi bjuds också på en räcka musik från bland andra Ray Charles, Aretha Franklin, John Lee Hooker, James Brown och Cab Calloway – men även från själva Blues Brothers. De var faktiskt ett riktigt band, och turnerar än idag och spelar för fullsatta hus i USA.

Director’s Cut således. Jag läser mig till att det mest är mindre klipp, repliker och sådant som småtrimmades bort till bioversionen, och i stort sett varje musiknummer är förlängt och komplett. Med andra ord, tycker ni att musiken kommer i vägen för storyn så är det bäst ni håller er till originalet. Denna DVD-utgåva innehåller båda versionerna, dock har bara den långa versionen fått ett 5.1-spår. Man bjuds också på en ordentlig räcka extramaterial, totalt 79 minuter om filmen och en extra 10-minuters snutt där man talar sig varm om den avlidne John Belushi. Vi får se både nya och gamla intervjuer med folk framför och bakom kameran och en hel del intressanta fakta om inspelningen. På det hela taget en mycket bra utgåva för de som gillar filmen.

Gillar jag filmen? Tja, jag gör väl det. Den har sina problem, mestadels i filmens tempo. Ibland känns musiken lite påklistrad och onödig. De såg tydligen filmen själva som en musikal, nåt jag inte riktigt håller med om – det är för lite musik. Jag skulle inte heller placera Dancer In The Dark i musikalfacket av samma anledning, det tar ju runt 40 minuter innan den första sången kommer där. (För övrigt en fantastisk film som ni bör ha sett.)

Men om man bortser från musiken och de lite svagare bitarna så har vi en hyfsat rolig film med en lagom mängd action i. Akta dig om du är lite sömnig dock.

Kolla in trailern här.

Dave Chapelle’s Block Party av H

Komikern Dave Chappelle vill ha en stor gratisfest mitt i Brooklyn. Den här filmen följer hans arbete med att sätta ihop det hela och blandas med liveuppträdanden av artisterna på festen.

Dave Chappelle är dragplåstret för den här filmen, men om ni väntar er standup-komik så blir ni nog besvikna, då det inte är många minuter Dave står och säger roliga saker. Liveartisterna är mestadels riktigt bra, utom bottennappet Jill Scott som vräker ur sig vardagspoesi av typen ”jag gick upp i morse och drack kaffe, sen gick jag till jobbet” medelst standard stor-svart-kvinna-sjunger-soul-stil. Alltihop är filmat och regisserat av Michel Gondry, mannen bakom Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, men vänta er absolut inget annat än en helt vanlig konsertdokumentär. Om någon av artisterna intresserar dig kan det vara kul att se, annars är det här ytterst försumbart.

Gorillaz: Demon Days (Live in Manchester) av H

Blev lite besviken på denna live-DVD, man använder sig inte alls av den animerade gruppen på scen eller i videoprojiceringar men alla (utom MF Doom och Dennis Hopper) uppträder live på scenen. Dåliga framföranden av framförallt Shaun Ryder, men också barnkören, Roots Manuva och Bootie Brown drar ner betyget. Ibland blir ljudet lite rörigt och sången känns ofta alltför låg. Men det är bra bild och resten av musiken framförs felfritt. Obefintligt extramaterial (förutom att kunna se bara videoprojiceringen) är skandalöst.