Helt Perfekt Glob

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

Scream 3 av J

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson’s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

Stjärnornas Krig – Och Fred av H

1979, när jag var fem år gammal, gick Stjärnornas Krig – eller nåt – på tv. Förstås låter det helt orimligt att en av världens största filmer skulle gå på svensk tv redan två år efter biopremiären, men här är min berättelse.

Jag, min mor och troligen min syster befann oss hos någon bekant. Jag ber om ursäkt ifall jag är lite vag på vissa detaljer, men jag var som sagt fem år gammal. Bäst som vi sitter där på kvällskvisten börjar man visa Stjärnornas Krig på tv. Jag blir förstås helt mållös och tittar intresserat. Wow, rymdfilm på tv!

Jag hade förstås inte sett den riktiga filmen, men det hette Stjärnornas Krig. Man räddade en prinsessa ur skurkarnas våld och det hela var helt fantastiskt.

Mitt i filmen deklarerar mor att det är dags att åka hem. Mina förmodligen ljudliga protester gick ohörda och vi åkte. Jag hoppades att vi skulle komma hem snabbt så jag kunde se slutet, men det var tydligen dags att äta nånting för vi åkte till Ståkäka. Just precis, Ståkäka i Västhaga, de som hade en figur liknande Helgonets streckgubbe som symbol. Detta tog en evighet i mitt hyperaktiva femåriga sinne.

När vi kom hem var det förstås slut, och sängdags. Dagen efter pratade jag om det på dagis: Jag lovar, de körde Stjärnornas Krig på tv igår! Ingen trodde förstås på mig, det var inga av de andra femåringarna som hade varit uppe så sent och kollade på tv. Tiden gick vidare, men av någon anledning fastnade datumet hos mig: den sista maj.

Allt eftersom åren gått har jag försökt lösa gåtan. Vad var det jag såg egentligen? Jag har aldrig sprungit på det igen. Ingen jag har pratat med minns det eller vet vad jag pratar om. Har jag i själva verket inbillat mig att hela händelsen ägt rum? Nåt jag fantiserat ihop som unge, och sen blivit till ett falskt minne i huvet? Men jag har alltid kommit ihåg datumet.

Idag slog jag slag i saken. Nu får det vara nog. This is it, end of the line, let’s go motherfucker! Jag gick till biblioteket, och ner till tidningsarkivet. Upp med Nerikes Allehanda, 31:a maj 1979. There it is: ”Nu har bio-succén blivit TV-film”.

Det är sant! TV 2 har visat ”en bearbetning för TV av den stora biografsuccén”!

Wait, what? Sång, dans och underhållning? Öhhh…

Och här går det upp ett ljus. Ett ljus som borde gått upp för länge sen. Men jag slänger in Örebro-Kurirens motsvarande artiklar först:

För er som inte lurat ut det än: Japp, det är Star Wars Holiday Special! Universiellt hatad av alla, inklusive George Lucas själv som sagt att han skulle slå sönder varje kopia med en slägga om han kunde!

Varsågod: Här är hela programmet, inklusive reklamfilmerna från dess originalvisning i USA, med en speltid av nästan två timmar. Hör av dig med åsikter…

En Kille I Rött av H

Det är alltid spännande att se om en såndär film som man såg typ en gång på 80-talet och inte minns nåt speciellt av, mer än att den var bra. En Kille I Rött hyrde jag ihop med mamma back in da dayz, och vi skrattade gott åt den. Nu gick den på Canal+, så jag tog och såg den igen.

Filmen i fråga är en av Tom Hanks första filmer, från året efter genombrottet med Splash – det vill säga 1985. 1984. Jag kan inte räkna ut syftningen där. Splash är från 1984, En Kille I Rött är från 1985. Så.

Ett maktspel på CIA leder till att en slumpvis utvald person pekas ut som spion i ett villospår. Tom Hanks är violinisten som råkar ha olikfärgade skor på sig, och dras in i en härva av förvecklingar där han inte förstår någonting, samtidigt som han försöker sluta vänstra med sin bästa kompis fru (Jim Belushi/Carrie Fisher). Jodå, det är inga större fel på den här filmen. Det är väl inga super-gags direkt, men 80-talstempot känns alldeles lagom. Soundtracket verkar mest bestå av två olika låtar; en powerballad och en pianohouselåt som spelas om vartannat filmen genom. Inte är det någon klassiker direkt, men en hygglig söndagseftermiddag kan det ju vara.