| Subcribe via RSS

Scream av J

mars 23rd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag minns än idag när jag satt och bläddrade igenom Aftonbladet och fick syn på postern för skräckfilmen Scream. Jag minns än idag hur mitt unga jag började fantisera om vad filmen skulle vara för något och vad den skulle handla om. Jag minns än idag hur jag och min far åkte till den nu mer nedlagda lokala videobutiken på releasedagen av den svenska VHS utgåvan av Scream och hur jag var den förste som hyrde filmen då ägaren av butiken hade ställt ut filmen två minuter innan vi klev in genom ytterdörren. Detta var över tjugo år sedan och även om inte Scream var den första slasherfilmen jag såg så hade den definitivt en betydande roll för utvecklandet av min kärlek till skräckfilmer och i synnerhet slasherfilmer – även om jag vid den här tidpunkten inte hade en susning om att denna subgenre hade ett namn. Scream var dock den första filmen där jag fick min första riktiga film-crush, som var Neve Campbell – som jag för övrigt än idag är knäsvag för.

Jag har hur som helst skrivit recensioner i över tio års tid nu och ända sedan jag började skriva har jag haft planer att se om Scream filmerna och lägga upp recensioner på dem, vilket är något som aldrig blivit av – inte ens när den fjärde filmen kom och gick. Jag har vid otaliga gånger refererat till Scream; nämnt filmen i förbigående i andra recensioner, påtalat hur filmen lyckades återuppliva slashergenren och se till att en ny våg av slasherfilmer med större budgetar rasade in under några år. Så, med den tredje säsongen av TV-serien som är baserad på Scream filmerna är på ingång tycker jag att det är dags att ta en återblick på en av de mest inflytelserika skräckfilmer (och dess uppföljare) som gjordes under 90-talet…

Highschool tjejen Sidney Prescott (Neve Campbell) brottas fortfarande med sorgen och saknaden av sin mor som hittades våldtagen och mördad ett år tidigare i den sömniga lilla småstaden Woodsboro. Trots att en gärningsman blivit utpekad och dömd för det bestialiska mordet verkar historien upprepa sig då en maskerad psykopat med en snedvriden förkärlek till skräckfilmer plötsligt slår till och som verkar ha satt siktet på just Sidney – och alla andra som kommer i dennes väg…

Att det tagit mig kring femton år att se om Scream och närmare tio att äntligen recensera den (och dess uppföljare) beror på den enkla anledningen att jag mindes de här filmerna som otroligt överhypade. Jag ville av någon anledning minnas att Scream inte var så där värst bra egentligen och att folk som slaviskt gett den bra betyg var fulla med skit då jag – trots att jag inte sett den på väldigt, väldigt många år – fortfarande mindes alla nyckelscener, alla mordscener och filmens slut klart och tydligt i mitt huvud (vilket bör vara föga förvånande då jag såg filmen minst fyra gånger när jag hyrde den för första gången och att den gick om och om igen när jag väl lyckades köpa den på VHS). Det visade sig nu, under min omtitt av filmen, att det var jag som var full med skit och att jag borde sluta lita så pass slaviskt som jag gör – och gjort – på min skepsis gentemot (en del) filmer. Scream är en förbannat bra film, men det antar jag att du redan vet om. Jag menar, har du inte sett Scream av någon anledning har du antagligen bott i en grotta de senaste tjugo åren och kunde troligtvis inte brytt dig mindre om skräckgenren heller.

Så vad finns det egentligen att säga om Scream som inte redan sagts en miljon gånger tidigare? Inte speciellt mycket, antar jag. Att påpeka hur Scream’s karaktärer är självmedvetna; att filmen refererar till tonvis av gamla skräckfilmer (Halloween, Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, The Town That Dreaded Sundown, Prom Night och så vidare); att samtidigt som den skojar med klyschorna och reglerna för slasherfilmer (i synnerhet) så hyllar den dem också; att den svarta humorn avvägs bra (nästan perfekt) med de ganska våldsamma dödsscenerna och att Wes Craven och Kevin Williamson här har skapat skräckfilmshistoria vore att återupprepa det som alla andra sagt tidigare. Uh.. ops.. det jag menar är att Scream kan liknas vid filmer så som Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street; alla har pratat om dem till döds och att komma med någonting nytt om dem utan att återupprepa något någon annan redan har sagt vore fullkomligen omöjligt.

Så för att summera: Scream är en bra, välspelad, kul och underhållande slasherfilm som förtjänar all den hyllning den fått. Även om den inte levererade speciellt mycket nytt till genren så gav den en ordentlig kickstart åt den och satte slashergenren på kartan för en andra gång – och fick dessutom upp mina ögon för en genre som jag tjugo år senare skulle gräva ner mig i fullkomligen. Om du mot förmodan har missat Scream, varför sitter du här och läser? Iväg med dig och se den. Rekommenderas.

No Comments

Poison Ivy av J

juli 14th, 2012 | Postad i Drama, Film, Thriller

Rikemansdottern Sylvie Cooper (Sara Gilbert) lever ett väldigt ensamt liv med ytterst få – om ens några – vänner och hennes föräldrar håller henne hårt. Men hela hennes livssituation förändras när hon träffar den sexiga och smått ”crazy” Ivy (Drew Barrymore), som inte bara blir hennes bästa vän utan blir också som en i familjen. Vilket kommer visa sig vara ett stort misstag…

Ärligt talat har jag väldigt lite att skriva om Poison Ivy, mest tack vare att det faktiskt inte finns så mycket att skriva om den. Det är ett trögt och inte speciellt intressant ”erotiskt” thriller-drama som gjorde mig mer sömnig än intresserad. Skådespelarna är suveräna och gör väldigt bra ifrån sig, men händelseförloppet är så jävla tråkigt att det blir nästintill olidligt. Filmens highlight var nog upplösningen (typ de sista fyra, fem minutrarna eller nåt) – som tack och lov inte hade en 3 timmar lång förklaring, utan en fin liten avrundning i form av en fryst bild av Barrymore och några repliker av Gilbert.

För att vara den första filmen i en serie om fyra filmer (hittils iaf) så är det här en väldigt svag och snarkig rulle. Rekommenderas verkligen inte. Nästa.

No Comments

Everybody’s Fine av H

april 23rd, 2012 | Postad i Drama, Film

Pensionären och nyblivna änklingen Robert de Niro städar i huset och gör fint i trädgården. Han köper hem ordentligt med mat och en ny grill, för de fyra barnen ska komma och hälsa på över helgen. En efter en ringer de dock och lämnar återbud. Robban packar en väska och åker för att hälsa på barnen själv. Under resans gång får han lära sig sanningen om sina barn.

Ett fint drama om familjer, och de små lögner vi kör med för att hålla skenet uppe. Alla mår bra, som titeln säger. Inte direkt en feelgood-film (som postern försöker få dig att tro), men lite tänkvärt och inte så tragiskt som man kan vara rädd för att det blir. En remake av en italiensk film från 1990

No Comments

Music And Lyrics av H

september 9th, 2011 | Postad i Film, Komedi

Romantisk komedi med Drew Barrymore och Hugh Grant som ger en hel del sköna gapflabb (Drew är guld som total virrpanna) och som ganska lätt smiter genom den klassiska tredje akten där paret bråkar, går isär, Växer Som Människor och blir ihop igen. Funkar.

No Comments

Dumpa Honom! (He’s Just Not That Into You) av H

mars 22nd, 2010 | Postad i Drama, Film, Komedi

Denna relationsdramedi detaljerar med o-Hollywoodsk klarhet skillnaderna mellan killar och tjejer när det kommer till kommunikation mellan könen. Vi får följa ett antal sammankopplade individer och se hur de hanterar sina relationer, och både män och kvinnor får sig tankeställare och näsbrännor angående sina invanda beteenden och oförmågor att läsa och hantera det motsatta könet. Det blev oväntat få kontroverser oss emellan hemma i tv-soffan, och det är väl bra antar jag. Filmen känns lite för lång på över 2 timmar (baserad på en bok) men den var helt okej. Uppföljare kommer under 2010.

No Comments

Eldfödd av H

februari 1st, 2006 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

FirestarterDen senaste delen i min serie ”Läs en Stephen King-bok och sen se filmen” heter Eldfödd (Firestarter). Det finns en gemensam nämnare hos alla Stephen King-bokfilmer, och det är att det känns som man snabbspolar genom boken. Man hoppar över det, förenklar det, lägger ihop det och det osv. I Jurtjyrkogården tar man bort Jeds fru, i Köplust går hela storyn i en hysterisk hastighet – men där läste jag att filmen någonstans ska finnas i en tretimmarsversion som bibehåller lite mer av bokens innehåll.

1980 gavs Eldfödd ut som bok, ungefär Kings nionde beroende på hur man räknar, och 1984 släpptes succéfilmen (och det syns), regisserad av Mark L. Lester som året efter skulle göra Commando! Drew Barrymore är nio år, två år efter E.T. och David Keith (en sån där man känner igen från 100 filmer men inte kan nämna en enda) spelar hennes pappa. Martin Sheen rullar vidare, George C. Scott är lagom vidrig och Heather Locklear tittar in lite snabbt innan hon blir mördad.

På det hela taget är det en okej film, men jag blir inte kvitt känslan av att man borde göra en nyinspelning, en mini-serie med moderna specialeffekter. Kings fantasifulla beskrivningar av eldens beteende låter långt mer spännande än filmens eldbollar-som-åker-på-lina. Blir nog svårt att hitta en liten tjej som passar lika bra som Drew i den rollen dock.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud