Helt Perfekt Glob

Scream (2022) av J

Tara Carpenter (Jenna Ortega) är ensam hemma när landlinjen plötsligt börjar ringa. I den andra änden är någon som hotar att mörda hennes bästa vän om inte Tara går med på att spela ett spel, bara för att själv bli attackerad av någon i en Ghostface mask. Efter att nätt och jämnt ha överlevt attacken kommer hennes fem år äldre syster, Sam (Melissa Barrera), som lämnade henne och deras mor när hon var 18 tack vare psykiska problem, hem igen till Woodsboro tillsammans med Sam’s pojkvän Richie (Jack Quaid).

Efter att fler personer har råkat ut för attacker från Ghostface kontaktar Sam Dewey Riley (David Arquette), en av de som överlevde massakern som inträffade för tjugofem år sedan, för att få hjälp. Han går med på att hjälpa till och kontaktar även sin gamla flamma Gale Weathers (Courteney Cox) och Sidney Prescott (Neve Campbell) för att varna dem att någon återigen har tagit upp Ghostface masken för att ”regissera” sin egna uppföljare…

I förberedelse för att se Scream (som är den femte delen i serien, men vars titel gör sig rolig på det faktum att det har blivit någon form av trend att använda originalfilmers titel på en uppföljare eller prequel) så satte jag mig och tittade om de fyra första filmerna. Tidigare har jag konstaterat att trean är den svagaste filmen av de fyra första och att de två första filmerna i franchisén var de bästa. Nu när jag har sett om dem på nytt så tror jag att min åsikt har förändrats en gnutta. Originalet är så klart fortfarande den bästa av dem, men tvåan och trean ligger på ungefär samma plats för min del medan fyran har blivit lite sämre – även om jag fortfarande gillar den. Varför trean har ökat lite grann för mig personligen vet jag inte riktigt, men jag hade betydligt roligare under min titt nu än när jag skrev min recension för fyra år sedan.

Hur som helst så var det en skön uppvärmning inför den nya Scream filmen, som var ungefär så som jag trodde att den skulle vara bortsett från att originalkaraktärerna inte står i fokus här, likt i Halloween (recenserad här), Halloween Kills (recenserad här) och Jurassic World Dominion (recenserad här). Jag har inget emot de nya karaktärerna, men jag förväntade mig å andra sidan att originalkaraktärerna skulle få betydligt mer tid framför kameran än vad de fick. Hur som helst…

Jag gillade den här senaste installationen i Scream serien. Även om den återanvänder gamla klyschor och fortsätter på samma spår som sina föregångare (exempelvis referenser till andra skräckfilmer) så är det en underhållande modern slasherfilm och även om jag inte fick precis det jag förväntade mig så var det ändå en sevärd uppföljare och uppdatering av franchisén – likt de senaste två Halloween filmerna gjorde för sin franchisé.

Gillar man slasherfilmer tycker jag att det här är ett bra val som lördagsfilm. Rekommenderas. Nu är det bara att vänta på nästa installation i franchisén…

Läs gärna mina recensioner på Scream 1, 2, 3 och 4 samt de två första säsongerna av Scream TV-serien.

Charlie’s Angels: Full Throttle av J

Agenterna Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) har fått i uppdrag att leta reda på två försvunna ringar, som var för sig inte är någonting speciellt men som tillsammans innehåller krypterad information om de nya identiteterna för alla personer som ingår i FBI’s vittnesskyddsprogram. Efter att flera vittnen har hittats döda börjar tjejerna att inse att hotet är betydligt närmare än vad de någonsin hade kunnat ana.

Charlie’s Angels: Full Throttle från 2003 är uppföljaren till filmen från 2000. Likt sin föregångare har även den här filmen toköverdriven action, en massa flamsig humor och fullständigt orealistiska sekvenser ackompanjerade till ett nästan lika grymt soundtrack som första filmen hade. Exempelvis spelas The Prodigy’s Breathe och Firestarter under två actionsekvenser här och jag personligen fick bara lov att höja volymen lite extra när jag hörde vad det var som skulle spelas i bakgrunden. Bra skit helt enkelt. I övrigt är väl filmen ungefär lika bra som den första, skulle jag säga.

Är man ute efter en seriös och realistisk actionfilm får man leta vidare då den här uppföljaren tar det den första filmen var och vrider upp vredet några snäpp till. Jag menar, i några scener av filmen började jag klia mig i huvudet och sa högt ”Hur fan överlevde de det där…?”. Charlie’s Angels: Full Throttle är popcorn-underhållning utan någon större hjärna och en del av skämten fungerade alldeles utmärkt (två av dem fick mig att ligga och nästan grina av asgarv), medan andra blev mest cringe och gjorde att jag var nära inpå att börja gnissla tänder.

Hur som helst; en underhållande uppföljare och jag tycker det är lite synd att det aldrig kom en tredje film av samma team. Rekommenderas.

Charlie’s Angels av J

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

Cat’s Eye av J

Tre berättelser om skräck och spänning involverande en mystisk kringdrivande katt som försöker att hitta en liten flicka som är i trubbel. I ”Quitters Inc.” blir katten upplockad av en medhjälpare till den skumme New York City doktorn Vinny Donatti (Alan King), vars metoder att få folk att sluta röka är minst sagt annorlunda. Hans senaste klient, Dick Morrison (James Woods), kommer ganska snart till insikt med vilka fruktansvärda konsekvenser han kommer att få utstå om han fuskar med sin avvänjning från cigaretter. I ”The Ledge” blir katten upplockad av Cressner (Kenneth McMillan), en skum Atlantic City miljonär som tvingar hans frus älskare tennisproffset Johnny Norris (Robert Hays) att gå gå runt på utsidan av hans takvåning i ett höghus. I ”General” anländer katten slutligen till Wilmington, North Carolina, där den blir hittad av Amanda (Drew Barrymore) – den unga flickan som behöver kattens hjälp. Det hon behöver skydd från är ett litet ondskefullt troll som bosatt sig bakom golvlisten i hennes rum.

Cat’s Eye är – för dig som inte förstått det redan – en anthology skräck-komedi från 1985, regisserad av Lewis Teague (som två år tidigare regisserade filmadoptionen av Stephen King’s Cujo) och skriven av Stephen King. Två av berättelserna – Quitters Inc. och The Ledge – är baserade på noveller King skrev under 70-talet. The Ledge publicerades för första gången i Juli, 1976 i Penthouse medan Quitters Inc. publicerades för första gången i King’s samlingsroman Night Shift – med bland annat Graveyard Shift, Children Of The Corn, The Mangler och Sometimes They Come Back. Berättelsen General är skriven unikt för filmen. Så, med allt det sagt, hur är filmen?

Cat’s Eye är en film jag sett om några gånger genom åren och ska jag vara ärlig var jag stensäker på att jag hade skrivit en recension på den – men icke. Hur som helst så är det en film jag alltid har gillat, även om anledningarna till att jag gillat filmen skiftat genom åren.

När jag var yngre tyckte jag att den tredje och sista berättelsen var den bästa – det var ju trots allt ett monster i den – medan jag nu i en äldre ålder tycker de två första berättelserna är bättre och mer underhållande. Att filmen går från att vara baserad i verkligheten (typ) i en timme för att sedan plötsligt styra ut i lala-land fungerar inte riktigt för mig nu. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sista berättelsen, vilket jag faktiskt gör, men jag tycker å andra sidan att det är den svagaste delen i filmen.

Jag gillar Cat’s Eye och har alltid gjort det. Att ha en katt som den röda tråden igenom berättelserna är ett intressant koncept och det håller under större delen av speltiden. Filmen är inte i samma liga som exempelvis Creepshow filmerna, men det är överlag en underhållande och ganska kul anthology film. Rekommenderas.

Scream av J

Jag minns än idag när jag satt och bläddrade igenom Aftonbladet och fick syn på postern för skräckfilmen Scream. Jag minns än idag hur mitt unga jag började fantisera om vad filmen skulle vara för något och vad den skulle handla om. Jag minns än idag hur jag och min far åkte till den nu mer nedlagda lokala videobutiken på releasedagen av den svenska VHS utgåvan av Scream och hur jag var den förste som hyrde filmen då ägaren av butiken hade ställt ut filmen två minuter innan vi klev in genom ytterdörren. Detta var över tjugo år sedan och även om inte Scream var den första slasherfilmen jag såg så hade den definitivt en betydande roll för utvecklandet av min kärlek till skräckfilmer och i synnerhet slasherfilmer – även om jag vid den här tidpunkten inte hade en susning om att denna subgenre hade ett namn. Scream var dock den första filmen där jag fick min första riktiga film-crush, som var Neve Campbell – som jag för övrigt än idag är knäsvag för.

Jag har hur som helst skrivit recensioner i över tio års tid nu och ända sedan jag började skriva har jag haft planer att se om Scream filmerna och lägga upp recensioner på dem, vilket är något som aldrig blivit av – inte ens när den fjärde filmen kom och gick. Jag har vid otaliga gånger refererat till Scream; nämnt filmen i förbigående i andra recensioner, påtalat hur filmen lyckades återuppliva slashergenren och se till att en ny våg av slasherfilmer med större budgetar rasade in under några år. Så, med den tredje säsongen av TV-serien som är baserad på Scream filmerna är på ingång tycker jag att det är dags att ta en återblick på en av de mest inflytelserika skräckfilmer (och dess uppföljare) som gjordes under 90-talet…

Highschool tjejen Sidney Prescott (Neve Campbell) brottas fortfarande med sorgen och saknaden av sin mor som hittades våldtagen och mördad ett år tidigare i den sömniga lilla småstaden Woodsboro. Trots att en gärningsman blivit utpekad och dömd för det bestialiska mordet verkar historien upprepa sig då en maskerad psykopat med en snedvriden förkärlek till skräckfilmer plötsligt slår till och som verkar ha satt siktet på just Sidney – och alla andra som kommer i dennes väg…

Att det tagit mig kring femton år att se om Scream och närmare tio att äntligen recensera den (och dess uppföljare) beror på den enkla anledningen att jag mindes de här filmerna som otroligt överhypade. Jag ville av någon anledning minnas att Scream inte var så där värst bra egentligen och att folk som slaviskt gett den bra betyg var fulla med skit då jag – trots att jag inte sett den på väldigt, väldigt många år – fortfarande mindes alla nyckelscener, alla mordscener och filmens slut klart och tydligt i mitt huvud (vilket bör vara föga förvånande då jag såg filmen minst fyra gånger när jag hyrde den för första gången och att den gick om och om igen när jag väl lyckades köpa den på VHS). Det visade sig nu, under min omtitt av filmen, att det var jag som var full med skit och att jag borde sluta lita så pass slaviskt som jag gör – och gjort – på min skepsis gentemot (en del) filmer. Scream är en förbannat bra film, men det antar jag att du redan vet om. Jag menar, har du inte sett Scream av någon anledning har du antagligen bott i en grotta de senaste tjugo åren och kunde troligtvis inte brytt dig mindre om skräckgenren heller.

Så vad finns det egentligen att säga om Scream som inte redan sagts en miljon gånger tidigare? Inte speciellt mycket, antar jag. Att påpeka hur Scream’s karaktärer är självmedvetna; att filmen refererar till tonvis av gamla skräckfilmer (Halloween, Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, The Town That Dreaded Sundown, Prom Night och så vidare); att samtidigt som den skojar med klyschorna och reglerna för slasherfilmer (i synnerhet) så hyllar den dem också; att den svarta humorn avvägs bra (nästan perfekt) med de ganska våldsamma dödsscenerna och att Wes Craven och Kevin Williamson här har skapat skräckfilmshistoria vore att återupprepa det som alla andra sagt tidigare. Uh.. ops.. det jag menar är att Scream kan liknas vid filmer så som Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street; alla har pratat om dem till döds och att komma med någonting nytt om dem utan att återupprepa något någon annan redan har sagt vore fullkomligen omöjligt.

Så för att summera: Scream är en bra, välspelad, kul och underhållande slasherfilm som förtjänar all den hyllning den fått. Även om den inte levererade speciellt mycket nytt till genren så gav den en ordentlig kickstart åt den och satte slashergenren på kartan för en andra gång – och fick dessutom upp mina ögon för en genre som jag tjugo år senare skulle gräva ner mig i fullkomligen. Om du mot förmodan har missat Scream, varför sitter du här och läser? Iväg med dig och se den. Rekommenderas.

Poison Ivy av J

Rikemansdottern Sylvie Cooper (Sara Gilbert) lever ett väldigt ensamt liv med ytterst få – om ens några – vänner och hennes föräldrar håller henne hårt. Men hela hennes livssituation förändras när hon träffar den sexiga och smått ”crazy” Ivy (Drew Barrymore), som inte bara blir hennes bästa vän utan blir också som en i familjen. Vilket kommer visa sig vara ett stort misstag…

Ärligt talat har jag väldigt lite att skriva om Poison Ivy, mest tack vare att det faktiskt inte finns så mycket att skriva om den. Det är ett trögt och inte speciellt intressant ”erotiskt” thriller-drama som gjorde mig mer sömnig än intresserad. Skådespelarna är suveräna och gör väldigt bra ifrån sig, men händelseförloppet är så jävla tråkigt att det blir nästintill olidligt. Filmens highlight var nog upplösningen (typ de sista fyra, fem minutrarna eller nåt) – som tack och lov inte hade en 3 timmar lång förklaring, utan en fin liten avrundning i form av en fryst bild av Barrymore och några repliker av Gilbert.

För att vara den första filmen i en serie om fyra filmer (hittils iaf) så är det här en väldigt svag och snarkig rulle. Rekommenderas verkligen inte. Nästa.

Everybody’s Fine av H

Pensionären och nyblivna änklingen Robert de Niro städar i huset och gör fint i trädgården. Han köper hem ordentligt med mat och en ny grill, för de fyra barnen ska komma och hälsa på över helgen. En efter en ringer de dock och lämnar återbud. Robban packar en väska och åker för att hälsa på barnen själv. Under resans gång får han lära sig sanningen om sina barn.

Ett fint drama om familjer, och de små lögner vi kör med för att hålla skenet uppe. Alla mår bra, som titeln säger. Inte direkt en feelgood-film (som postern försöker få dig att tro), men lite tänkvärt och inte så tragiskt som man kan vara rädd för att det blir. En remake av en italiensk film från 1990

Music And Lyrics av H

Romantisk komedi med Drew Barrymore och Hugh Grant som ger en hel del sköna gapflabb (Drew är guld som total virrpanna) och som ganska lätt smiter genom den klassiska tredje akten där paret bråkar, går isär, Växer Som Människor och blir ihop igen. Funkar.

Dumpa Honom! (He’s Just Not That Into You) av H

Denna relationsdramedi detaljerar med o-Hollywoodsk klarhet skillnaderna mellan killar och tjejer när det kommer till kommunikation mellan könen. Vi får följa ett antal sammankopplade individer och se hur de hanterar sina relationer, och både män och kvinnor får sig tankeställare och näsbrännor angående sina invanda beteenden och oförmågor att läsa och hantera det motsatta könet. Det blev oväntat få kontroverser oss emellan hemma i tv-soffan, och det är väl bra antar jag. Filmen känns lite för lång på över 2 timmar (baserad på en bok) men den var helt okej. Uppföljare kommer under 2010.

Eldfödd av H

Den senaste delen i min serie ”Läs en Stephen King-bok och sen se filmen” heter Eldfödd (Firestarter). Det finns en gemensam nämnare hos alla Stephen King-bokfilmer, och det är att det känns som man snabbspolar genom boken. Man hoppar över det, förenklar det, lägger ihop det och det osv. I Jurtjyrkogården tar man bort Jeds fru, i Köplust går hela storyn i en hysterisk hastighet – men där läste jag att filmen någonstans ska finnas i en tretimmarsversion som bibehåller lite mer av bokens innehåll.

1980 gavs Eldfödd ut som bok, ungefär Kings nionde beroende på hur man räknar, och 1984 släpptes succéfilmen (och det syns), regisserad av Mark L. Lester som året efter skulle göra Commando! Drew Barrymore är nio år, två år efter E.T. och David Keith (en sån där man känner igen från 100 filmer men inte kan nämna en enda) spelar hennes pappa. Martin Sheen rullar vidare, George C. Scott är lagom vidrig och Heather Locklear tittar in lite snabbt innan hon blir mördad.

På det hela taget är det en okej film, men jag blir inte kvitt känslan av att man borde göra en nyinspelning, en mini-serie med moderna specialeffekter. Kings fantasifulla beskrivningar av eldens beteende låter långt mer spännande än filmens eldbollar-som-åker-på-lina. Blir nog svårt att hitta en liten tjej som passar lika bra som Drew i den rollen dock.