Helt Perfekt Glob

Charlie’s Angels av J

Natalie (Cameron Diaz), Dylan (Drew Barrymore) och Alex (Lucy Liu) är tre snygga och tuffa agenter, ledda av den hemlighetsfulle miljardären Charlie som bara kommunicerar med dem via radio. Deras senaste uppdrag blir att hitta den kidnappade affärsmannen Eric Knox (Sam Rockwell), chefen för datorföretaget Knox Technologies. Spåren pekar mot hans konkurrent och rival, Roger Corwin (Tim Curry). Tjejerna inser emellertid snart att de är brickor i ett invecklat spel, där de och deras chef Charlie är levande måltavlor.

Det var länge sedan jag såg något så urflamsigt, over-the-top och fullständigt verklighetsfrånvarande som Charlie’s Angels rebooten från 2000. All action är uppskruvad till max och allt vad som heter realism har slängts ut genom fönstret. Det är fullt ös nästan hela tiden och humorn går mellan att vara flamsig till att vara ren cringe (även om en del skämt fick mig att gapskratta).

Det är ganska imponerande över hur många stora skådespelare som medverkade i filmen, även om flera av dem bara är med i en scen eller två. Effekterna är emellertid inte fullt lika imponerande längre – i synnerhet inte de green screens och den förlegade CGIn som användes. Det är hur som helst ingenting som direkt stör då jag hade en ganska kul stund i soffan. Filmens soundtrack är nog en av filmens starkaste sidor skulle jag säga, med klassiker så som The Prodigy’s Smack My Bitch Up, Blur’s Song 2 och Fatboy Slim’s Ya Mama som brölar på i bakgrunden under flera actionscener.

Charlie’s Angels från 2000 är stendum men är ändå rolig popcorn-underhållning som blåser förbi väldigt fort. Rekommenderas.

Wild Things av J

Skolvägledaren Sam Lombardo (Matt Dillon) är riktigt omtyckt på gymnasiet där han jobbar och han kommer bra överens med eleverna på skolan.. till den dagen då rikemansdottern Kelly Van Ryan (Denise Richards) och trailertrash tjejen Suzie Toller (Neve Campbell) anklagar honom för att ha våldtagit dem. Polisen Ray Duquette (Kevin Bacon) fattar misstankar om att det hela egentligen bara är en konspiration och börjar rota i det hela och finner snart att allting inte är vad det verkar vara.

Jag såg Wild Things på VHS för en herrans massa år sedan och tyckte det var en riktig skitfilm. Jag minns inte vad jag förväntade mig att det skulle vara, men det var verkligen inte en film som föll mig i smaken då. Nu när jag har sett om den kan jag tycka att jag dömde den lite väl hårt. Wild Things är en hygglig thriller som följer mallarna för den här typen av film och har man sett filmer med twistar i så överraskar den knappast, men den är så pass intressant att man åtminstone inte tappar tålamodet.

Wild Things är inget mästerverk direkt, men med en hyfsat fängslande thriller-berättelse och några tunga namn framför kameran så fängslar filmen till större delen (den har sina stunder då den står och trampar utan att komma någon vart, men vad fan). Klart sevärd film – och en lite försiktig rekommendation är väl kanske på sin plats.

Space Jam av J

Swackhammer (Danny DeVito’s röst), ägaren av nöjesparkplaneten Moron Mountain är desperat efter nya attraktioner och bestämmer sig för att Looney Tunes karaktärerna skulle vara perfekta för det ändamålet. Han sänder sina små hantlangare Nerdlucks för att hämta dem, oavsett om Bugs Bunny (Billy West’s röst) och gänget vill eller inte. För sin storlek är Nerdlucks tungt beväpnade, vilket tvingar Bugs att lura dem att ingå i en tävling för att bestämma deras öden.

Väl medvetna om sina motståndares små, knubbiga och korta kroppar bestämmer sig Looney Tunes gänget för att utmana dem i basket för en säker vinst. Nerdlucks vänder dock på det hela och snor tallangerna ifrån några ledande professionella basketstjärnor för att bli gigantiska basketvidunder kända som Monstars. Som en sista utväg vänder sig Bugs och gänget till den nu f.d basketspelaren Michael Jordan (som sig själv) för att ha en chans att vinna deras frihet.

Space Jam är, för mig, en ren nostalgitripp. Även om det är över 10 år sedan jag såg den sist så minns jag den som igår – och den är fortfarande sjukt underhållande. Animationerna är snygga och typiska för Looney Tunes bortsett ifrån några helt fantastiskt utdaterade CGI-effekter som får en att dra på smilbanden. Skådisarna är bra och ett par stycken stora namn så som Bill Murray och Wayne Knight dyker upp i biroller utöver redan nämda personer. Skämten i filmen är rätt skojiga till och från och filmen är så klart barnvänlig, även för de yngre. Och så har vi soundtracket som är awesomesauce. Bortser vi ifrån R. Kelly skräpet så är soundtracket helt suveränt med t ex en non vocal edit av Technotronic – Pump Up The Jam som dunkar igång ungefär halvvägs in i filmen.

Nåja. Space Jam kanske inte är en film för alla, men de som fortfarande har lite kvar av barnasinnet kan nog gilla den här filmen – som jag gör. Rekommenderas.

The Limits Of Control av H

Recension nr 18 på DVDKritik: The Limits Of Control. ”Inte konstnärligt, utan bara skittråkigt.”

Zombieland av H

När jag såg trailern för Zombieland så stängde jag av före halva hade gått. Det var helt enkelt för bra, jag ville inte se för mycket i förväg. Trevligt nog hade filmen Sverigepremiär bara en vecka efter USA, så vi tog en svängom till biografen.

”Columbus” (folk tilltalas med staden de är på väg mot för att inte bli för vänskapliga) lyckas undvika alla zombies som tagit över jorden på grund av ett antal regler han satt upp och strikt lever efter. Regel #1: Flås – du måste ha kondition. Regel #2: Dubbelskott – är du osäker så skjut den jäveln en gång till. Och så vidare. På sin resa stöter han på ”Tallahassee”, en halvgalen cowboy som mest av allt vill ha en Twinkie-kaka.

Ja, det är inte mycket till story faktiskt, och mitten-tredjedelen är oerhört klyschig och står nästan helt still. Dock är början jävligt kul och cool (introtexternas super-slowmotion är grym som fan) och slutet ger hyfsat bra action.

Problemet är just trailern, som jag såg igen direkt efter vi kom ut från salongen – den visar precis ALLT som är bra i hela filmen. Zombieland är kul och ett helt okej tidsfördriv, men på grund av den sega mittenbiten vill jag nog inte se filmen igen. Det räcker att se om trailern.

Lost In Translation av H

Såg om Lost In Translation. En bra film där Bill Murray spelar en skådespelarföredetting som åker till Japan för att tjäna pengar på en whiskeyreklamfilm, och för att komma ifrån sin fru ett tag. Han gör sitt bästa men känner sig avskärmad från japanerna och deras sätt. Han kan inte sova och spenderar sin tid mestadels på hotellet, där han möter Scarlett Johansson som delar hans känslor. Hennes man är konstant iväg och jobbar, och hon försöker fördriva tiden så gott hon kan. De två börjar umgås och utvecklar en speciell vänskap.

Den här filmen är klockren. Soundtracket är suveränt, Bill Murray är underbar och ingen annan skulle klarat av att leverera hans dialog så perfekt avvägt mellan humor och uppgivenhet. Manuset lyckas mestadels hålla sig på rätt sida om klyschor, och samtidigt ha hög igenkänningsfaktor.

Murray fick väl blodad tand av den här typen av film gentemot hans tidigare komedifilmer, och gick vidare med rullar som The Life Aquatic With Steve Zissou (rekommenderas) och Broken Flowers (rekommenderas inte).

Lumparkompisar: Extended Cut av H

En ”extended cut”. Inte att förväxlas med en ”director’s cut”. Det ena behöver inte alls vara liktydigt med det andra. Jag känner till ett flertal DC som faktiskt är kortare än originalversionen, t.ex. Alien och Braindead. Det ges ut mer film än någonsin i och med DVD, inte bara nya filmer ska ut utan äldre filmer återutges. För att en 25 år gammal film ska kunna synas måste man drämma till med nåt extra, och varför då inte skrika ”förlängd version!!!!” på omslaget? Kom och se! Nyligen nämnda Blues Brothers och Lumparkompisar är knappast ensamma. Det är nästan så ingen film kan ges ut på DVD längre utan att vara ”unrated”, ”uncut” eller på något sätt förbättrad – säger dom.

Ivan Reitman regisserade 1981 Lumparkompisar, som är Bill Murrays andra film (efter Klantskallarna/Meatballs), John Candys första amerikanska film och Harold Ramis och Judge Reinholds första film. Murray förlorar jobb, bil, flickvän och lägenhet i ett slag och övertalar sin kompis Ramis att hänga med in i armén. Väl där börjar de förstås ragga Lottor och leva rövare. Intressant nog blir dom faktiskt aldrig några bra soldater i slutet, ni vet sådär som det brukar bli. Det omöjliga hockeylaget som vinner finalmatchen mot alla odds, m.fl. Disney-slut. Visst räddar de dagen i slutet, men mer genom tur än några faktiska armékunskaper.

Det hela är hyfsat underhållande, om än något 80-taligt manschauvinistiskt vid några tillfällen, men som Reitman själv säger: det var perfekt humor för den tiden. Kanske inget jag skulle rekommendera vem som helst som letar efter en komedi, men kanske värd tiden för nån som jag som gillar lite äldre filmer också.

Helt ok extramaterial, en timmas intervjuer och tillbakablickar med en hel del intressanta anekdoter, men också en hel del ryggklappande. Bild och ljud duger gott.

Jaha, det förlängda då? Ja, jag märkte då inget.

Speja trailer hära.