Helt Perfekt Glob

The Super Mario Bros. Movie av J

De italiensk-amerikanska bröderna Mario (Chris Pratt’s röst) och Luigi (Charlie Day’s röst) har nyligen öppnat en rörmokarfirma i Brooklyn och efter att ha noterat en signifikant vattenläcka på nyheterna beger sig de två bröderna ner i kloakerna för att fixa den. Men väl där nere blir de insugna i ett mystiskt rör och blir separerade från varandra.

Mario landar i Svampriket, som styrs av Prinsessan Peach (Anya Taylor-Joy’s röst), medan Luigi landar i Mörkerlandet, som styrs av den onde Koopa kungen Bowser (Jack Black’s röst). Bowser är förälskad i Peach och har för avsikt att gifta sig med henne och han kommer förstöra Svampriket med en Superstjärna om hon vägrar. Tillsammans med en av Svampriket’s invånare, Toad (Keegan-Michael Key’s röst) och prinsessan Peach beger sig Mario iväg på ett episkt äventyr för att stoppa Bowser’s planer och återförenas med sin bror.

Efter succéerna med Sonic The Hedgehog filmerna (recenserade här och här) så var det ju bara en tidsfråga innan Super Mario också skulle få en (i det här fallet ny) filmatisering. Jag ville faktiskt gå och se den när den gick upp på bio, men då alla biografer som ligger en resonabel bit ifrån där jag bor visade den mestadels med svenskt tal och med engelskt tal enbart på tider och dagar då jag absolut inte kunde tack vare att jag jobbade då så fick det vara. Fast, med det sagt har jag ju å andra sidan inte direkt haft någon brådska att se filmen när den släpptes på hemmavideo heller. Nåväl…

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att jag tycker att den var bra – inget mer, inget mindre. Den hade en föredömligt lagom längd på speltiden, ett konstant och bra driv, mycket humor, en hel del referenser och noddar till tidigare Mario-relaterade produktioner som inte varit spel (så som TV-serierna från slutet på 80- och början på 90-talet) och massor av fan-service till fans (så klart). Filmen är ju dock så pass förutsägbar som den bara kan bli och det är inte särskilt svårt för oss i vuxen ålder att räkna ut vart saker och ting ska ta vägen, men det är samtidigt egentligen inget problem. Det är en kul, underhållande och fartfylld äventyrsfilm med Mario och många, många karaktärer från det universumet.

Nu har jag inte sett Super Mario Bros. från 1993 sedan jag var åtta, nio år så jag minns ärligt talat knappt någonting ifrån den filmen, så jag tänker inte jämföra de bägge filmerna. Men, någonting jag tror de i alla fall gjorde rätt med den här filmen var att göra den helt animerad istället för att försöka sig på ytterligare en live action version då konceptet med Super Mario Bros. kanske inte riktigt är lämpad för den typen av film…

Nåja, The Super Mario Bros. Movie är definitivt sevärd, både för barn och vuxna i mitt tycke. Rekommenderas varmt.

Madagascar 3 av H

Snabbrecension av ”Madagascar 3”: Ganska rolig uppföljare där gänget går med i en cirkus för att kunna åka med dem tillbaka till New York. Mest underhållande är den franska poliskvinnan förstås. Ungefär lika bra som tvåan, inte alls lika bra som ettan.

Cats & Dogs 2: The Revenge of Kitty Galore av H

”Cats & Dogs” var en familjefilm som var roligare än väntat, och jag tyckte att tvåan kunde vara nåt att se. Den var helt okej men nådde inte upp till ettans nivå. Läs en mer extensiv recension av J här.

Lånaren Arrietty av H

Ghiblis senaste, som jag tidigare kort recenserat här på bloggen, har jag nu recenserat ordentligt för DVDKritik.se här. Läs den.

Mästerkatten av H

Egentligen en prequel till Shrek, där vi får veta vad som hände Mästerkatten I Stövlar (Antonio Banderas) tidigare i livet. Det visar sig att hans bästa vän Humpty Dumpty (Zach Galifianakis) och katten Kitty Softpaws (Salma Hayek) lurat med honom på jakt efter en gås som lägger guldägg i slottet ovan molnen över de magiska bönornas klängranka. Är ni med? Bra.

”Mästerkatten” är en kul film – som förmodligen är ännu bättre i 3D – med humor och fartfyllda äventyr. Inget som går till historien, men helt okej för dig som gillar den här typen av film.

Lady och Lufsen av H

Lite besviken över att den nya blurayen inte har den klassiska julaftonsdubben.. ja, och sen var ju inte själva filmen så värst heller. Sången ”Två små rara siameser” var rolig. Typ så.

Tintins Äventyr: Enhörningens Hemlighet (3D) av H

Mjah. Snyggt givetvis, och några hisnande actionsekvenser, men det berättas ömsom jäktat och ömsom övertydligt. Det blir faktiskt lite långdraget ibland. Eftersom det var min första 3D-film så spenderar jag mest tid på att titta på själva 3D:n. Inget att springa benen av sig för, möjligen för den jättelika actionsekvensen mot slutet, men jag skulle vänta på blurayen. PS. De har till och med gett Haddock näshår.

Kung Fu Panda 2 av H

Jack Black återvänder som pandan Po i en hygglig och actionfylld historia som lyckligtvis tonat ner på snubbelskämten och Blacks värdelösa improviserade ”skämt”. Det blir kul ibland och fighterna är bra koreograferade med lagom mycket dunder och brak. Helt okej.

Recension av ettan hittar ni här.

Rango av H

En kameleont med aktiv fantasi lever ut sina skådespelardrömmar i sitt terrarium, när detta plötsligt ramlar ur bilen det färdas i. Rango (röst av Johnny Depp) finner sig nu mitt ute i öknens ödemark där han snart finner sig i en klassisk westernsituation: han anses vara räddaren i en by som hotas av vattenbrist. Den klumpige och ganska dumma Rango tar tillfället i akt att spela sheriff. Ganska underhållande med många kul referenser, funkar bra en lördagkväll både för vuxna och barn.

Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 2 av J

Följande recension är skriven ur en synvinkel av en 3D-biografupplevelse – så jag har ingen aning om hur den här filmen kommer bli hemma i TV-soffan när den väl släpps på video.

För att friska upp minnet vad som hände i del 1 satte jag mig, tillsammans med familj, och tittade på den tidigare idag. Ett par timmar senare blåste vi iväg till bion där vi skulle kika på den nyaste/sista Harry Potter filmen. Lite mer än 2 timmar efter att vi entrade biografen vinglade jag ut ur biosalongen, smått yr i skallen tack vare 3D-brillorna vi blev påprackade vid entrén – och jag har nu hunnit reflektera och fundera lite över filmen.

Sista Harry Potter filmen tar hur som helst vid precis där del 1 tog slut; Harry (Daniel Radcliffe), Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) fortsätter sin jakt på de återstående horrocruxerna, för att en gång för alla förinta Voldemort (Ralph Fiennes). Men allt eftersom de mystiska dödsrelikerna börjar blottas, och när Voldemort blir varse om deras uppdrag, påbörjas den största och slutliga striden – vilket kommer förändra allt…

Om man tyckte att del 1 av The Deathly Hallows var seg, tråkig och trög så lär man gilla del 2 betydligt bättre. Det är inte speciellt ofta det är ren dödtid utan att det händer någonting och jag måste faktiskt säga att jag blev imponerad av 3D-upplevelsen, även om filmen inte är packad till bredden med 3D-grejer…

Filmen i sig är förbannat bra också och hade faktiskt kunnat klarat sig lika bra utan 3D-grejerna som med. Filmens manus är riktigt bra och skådisarna levererar det de ska, även om händelseförloppet emellanåt blir på snudden till förutsägbart (slutet var ganska självklart, hrm). De har inte sparat på effekter heller i den här avslutande delen, utan vräker på effekt efter effekt och det hela blir en ren kavalkad av effekter som slängs (emellanåt) rakt i ansiktet på tittaren.

Ska jag vara ärlig gillar jag faktiskt Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 2 – och jag tycker att det är en väldigt värdig avslutning på en ganska varierande filmserie. Del 1 av Deathly Hallows känns som en ren introduktion till del 2 – nu efter att jag har sett del 2, that is. Gillar man de tidigare Harry Potter filmerna lär man inte bli besviken på den här iaf. Rekommenderas.