Helt Perfekt Glob

Dressed To Kill av J

Under tiden hon tar en dusch har Kate Miller (Angie Dickinson), en medelålders, sexuellt frustrerad New York hemmafru, en våldtäktsfantasi medan hennes man står och rakar sig. Senare samma dag, efter att hon tagit upp saken med sin psykolog, Dr. Robert Elliott (Michael Caine), och om hur hon är missnöjd med sin mans prestationer i sängen, möter hon en mystisk man vid ett museum och följer med honom hem där de fortsätter med det intima de började med i taxin.

På väg därifrån inser Kate att hon har glömt kvar sin vigselring och tar hissen tillbaka upp till hans lägenhet. När dörrarna öppnas blir hon överfallen och brutalt mördad av en lång, blond kvinna med svarta solglasögon. Liz Blake (Nancy Allen), en lyxprostituerad, blir det enda vittnet till mordet och hon finner sig snart inte bara som den huvudmisstänkta, utan också som mördarens nästa måltavla…

Brian De Palma har gett oss flertalet klassiker genom åren som regissör, det är någonting som inte går att ta ifrån karln, men hur någon kan ställa hans Dressed To Kill – eller I Nattens Mörker som den hette i Sverige – från 1980 till den skaran av filmer övergår mitt förstånd. Filmen tickar in på runt 105 minuter, men kunde lätt ha avhandlats på 90. Herre min skapare vilka utdragna jävla scener det är här bitvis. Det märktes att De Palma har här försökt göra en film i samma anda som Hitchcock (fast snuskigare), men bara för att man drar ut på scener i tusen miljarder år (som förvisso leder någonstans i slutändan) så betyder inte det att blir mer spännande utan bara att filmen blir längre och jävligt tråkig stundtals. Spänning bygger man inte upp genom att bara göra en scen längre än vad den behöver vara.

Men med det sagt så finns det en handfull ganska spännande scener som (märkligt nog) inte pågår i tusen miljarder år också. Det var under dessa stunder då jag faktiskt vaknade till medan jag tittade på filmen och tog bort fingret från snabbspolningsknappen som låg i riskzonen att bli använd. Dessa scener, i kombination med en handfull riktigt bra skådespelare (främst Michael Caine, Nancy Allen och Dennis Franz), var väl egentligen filmens räddning från både snabbspolningar och en eventuell avstängning (vilket jag i regel aldrig gör, men i det här fallet var den lösningen inte långt borta).

Något som dessutom slog mig medan jag tittade på Dressed To Kill var hur mycket ramaskri det hade blivit kring den om den hade släppts idag med tanke på hur de målar upp transexuella i den…

Trots bra skådespelare och en handfull spännande scener så tycker jag inte Dressed To Kill är en speciellt bra film. Även om den doppar tårna i (eller i alla fall flirtar med) slashergenren och går (klumpigt, vill jag tillägga) i Hitchcock’s fotspår så ursäktar inte det tristessen jag kände medan jag satt och tittade på den. När en film hade kunnat varit femton minuter kortare utan att det hade påverkat handlingen nämnvärt så är det för mig ett underkänt betyg.

Miss Congeniality av J

Efter att ha knäckt den senaste koden de fått från terroristen The Citizen, som indikerar på att hans nästa mål är Miss United States skönhetstävlingen, bestämmer sig FBI för att de måste få in en agent under täckmantel som en av de tävlande. Den enda agenten som är i närheten av att kunna genomföra uppdraget är Gracie Hart (Sandra Bullock); en sluskig kvinnlig agent som är skönhetstävlingars motpol och som ser skönhetstävlingar som något hjärndöda bimbos medverkar i. Hennes uppdrag blir att försöka ta reda på vem som är The Citizen och gripa honom innan han detonerar en bomb på tävlingen – vilket blir lättare sagt än gjort.

Jag såg Miss Congeniality (eller Miss Secret Agent som den hette i Sverige) för över 10 år sedan på TV1000 och mindes bara enstaka scener ifrån den nu när jag satte mig och tittade på den på nytt. Jag tycker filmen håller sig bra än idag, 15 år efter sitt produktionsår. Jag satt och gapskrattade större delen av filmen och även om filmen har många, många fel (som egentligen inte stör filmen i sig) så är det ändå en förbannat rolig film. Många tycker tydligen att den här filmen är pinsam och usel, jag tycker den är skitrolig och bra. En klar rekommendation ifrån min sida.

The Actors av H

Michael Caine och Dylan Moran (”Shaun of the Dead”, ”Black Books”) är två skådespelare som jobbar på den sämsta teatern nånsin. De vill tjäna pengar och dessutom skådespela bättre, så Caine kläcker en plan. Han har hört att en gubbe på den lokala puben är skyldig pengar till en maffiasnubbe som han aldrig träffat personligen. Moran får i uppdrag att klä ut sig och gå dit och inkassera pengarna. Givetvis blir allt lite mer invecklat än väntat.

Ganska rolig typiskt brittisk komedi med en stabil Moran och en busig Caine samt Lena Headey (”Sarah Connor Chronicles”). Bra myskomedi för en söndagseftermiddag.

The Dark Knight av H

De fem maffiafamiljerna i Gotham får problem då psykopaten Jokern dyker upp och börjar råna bankerna där de förvarar sina pengar. Jokern föreslår dock ett samarbete där de får tillbaka hälften av sina pengar mot att Batman dödas. Samtidigt brottas Bruce Wayne med ett dilemma. Hans käresta Rachel har lovat att de kan vara ihop om han slutar att vara Batman, något som Bruce inte kan låta bli eftersom någon måste hålla ordning på alla skurkar. Dock ser han lösningen i åklagaren Harvey Dent, som på laglig väg kämpar mot brottsligheten. Det finns dock ett problem – Rachel och Harvey är ihop…

Batman Begins var en kass rulle, helt enkelt därför att Christopher Nolan är totalt oförmögen att göra actionscener. Det är tur att det var ljudeffekter i scenen där Batman spöar ett gäng ninjor, annars hade jag aldrig vetat att någon faktiskt slog någon annan. Vild kameraföring, desorienterande snabba klipp från olika vinklar och allt för tighta närbilder gjorde det fullständigt omöjligt att avgöra vad som hände i alla actionscener. Detta hänger tyvärr med till The Dark Knight.

The Dark Knight lider också av att vara 150 minuter lång, med en story som skulle behövt minst 4 timmar. Det är hårt komprimerade händelser – som Spider-Man 3 fast ännu värre – och man vill helt enkelt ha med mycket mer än vad som behövs. Det är inte en dålig story, den är bara uselt framförd och större delen av filmen består av små koncentrerade snuttar handling som aldrig ger dig tid att komma in i storyn, bara tid att hänga med i den. När Batman står och väser fram sina repliker låter han dessutom bara töntig, och när han vänder sin jävla moped mot en husvägg suckar jag djupt.

Förstås måste jag ju tala om Heath Ledger. Hans porträtt av Jokern har hyllats enhälligt världen över, och jag hänger med på det. Hade den här karaktären inte varit med i filmen hade jag sågat den extremt hårt och kastat den i soptunnan, men nu måste jag ändå säga: Se Dark Knight, njut av Jokerns scener och gnissla tänderna mellan dem.

The Prestige av H

Det är lurigt att berätta handlingen i The Prestige. Å ena sidan kan man göra som de flesta andra och förenkla det hela till en bitter strid mellan två rivaliserande illusionister och tillika ex-vänner, men det är inte rättvist. Det här är ju faktiskt en Christopher Nolan-film, och då (med undantag för axelryckaren Batman Begins) är ordinär linjär berättarstil något högst oväsentligt.

Filmen börjar i mitten av berättelsen. Den Store Danton (Hugh Jackman) drunknar under ett scenframträdande, och hans rival, Alfred Borden (Christian Bale) blir satt i fängelse för mord. I väntan på rättegången läser han Dantons dagbok, och vi går tillbaka till början av berättelsen. De båda jobbar som medhjälpare till en äldre illusionist, och under ett framträdande drunknar magikerns assistent – och tillika Dantons fru – varpå Danton och Borden går skilda vägar. Borden uppfinner tricket The Transported Man, och Danton blir besatt av att ta reda på hemligheten bakom tricket. Han lyckas stjäla Bordens dagbok – och vi börjar på en tredje tidslinje i filmen…

Skådespelarprestationerna är fantastiska, man tror nästan på att Scarlett Johansson är brittisk, men Michael Caine gör som vanligt ett standardframträdande. Filmen är egentligen bra, men den känns oerhört lång på nåt sätt. Sluttwisten är inte direkt fantastisk, men jag gillar vägen dit. Inte alls lika underhållande som Nolans tidigare Memento, men den duger allt att se på.

Little Voice av H

Lyckades se klart Little Voice också (tog bara runt en månad) och Jane Horrocks är så jävla bra! Synd bara att filmen i sig var lite sådär i storyn, och Michael Caine har jag aldrig gillat. Sa jag att Jane Horrocks är så jävla bra? Jane Horrocks är så jävla bra!