Helt Perfekt Glob

A Nightmare On Elm Street (2010) av J

En grupp med vänner har våldsamma mardrömmar som alla innehåller ett gemensamt element; en kraftigt sönderbränd man med en handske med knivar på sin högra hand. När flera i gruppen börjar att dö i sömnen inser två av vännerna, Nancy (Rooney Mara) och Quentin (Kyle Gallner), att de måste hålla sig vakna och försöka ta reda på sanningen kring mannen i drömmarna – innan de somnar för gott…

A Nightmare On Elm Street remaken var från början menad att bli designad som Platinum Dunes’ andra remake (Friday The 13th remaken), där författarna tog de bästa elementen ifrån originalfilmerna och skapade en story av dem. De beslutade emellertid att använda sig av Wes Craven’s original story och att försöka göra en mer skrämmande film. De bestämde sig för att ta bort den one-liner hånande Freddy – som blivit mindre läskig och mer komisk under årens gång – och ta tillbaka den mörkare sidan av honom. Det blev också beslutat att Freddy’s fysiska utseende skulle få sig en uppdatering igenom att få honom att likna ett riktigt brandoffer och med hjälp av datorgenererade effekter i vissa delar av Jackie Earle Haley’s ansikte få det att se ut som riktiga brännskador.

Så. Hur är filmen då? Mja, jag är rätt kluven kring filmen faktiskt. Å ena sidan tycker jag att filmen är helt okej, å andra sidan inte. Det som jag tycker var bra med filmen var dess effekter, till större delen; exempelvis hur de gjort med omgivningarna som ändras ser bra ut och Haley’s makeup är riktigt snygg, och påminner (till och från iaf) om ett riktigt brandoffer. Storyn är helt okej och har man sett originalfilmen känner man bitvis igen sig (men detta är också ett av filmens problem). Skådespelarna varierar mellan att vara helt okej och totalt värdelösa. De två personerna jag tittade extra mycket på var Haley och Mara (mest tack vare att de bar rollerna ifrån originalfilmen). Haley gör en bra prestation som Freddy (och jag gillar det mörka konceptet) – men jag känner att jag saknar Robert Englund (detta är nog mycket tack vare att jag har vuxit upp med Robert’s Freddy). Mara gör ett hyfsat jobb som den nya Nancy, men är verkligen ingen Heather Langenkamp. Ett extra plus i kanten är att de har fått med Freddy-ramsan från de äldre filmerna.

Men sen har vi ju – som sagt – filmens baksidor. Filmen är sjukt klichéefylld och förutsägbar och har du sett någon av de tidigare Nightmare filmerna, då kan du också förutsäga vad som kommer hända och du kommer även kunna förana när det är en drömsekvens på gång. Detta medför att det känns lite som att filmen är riktad mot kidsen som inte sett originalserien och att vi som sett originalserien kan sätta oss och glo på någonting annat (en av anledningarna till att jag skriver detta är att de faktiskt har snott drömsekvenser, repliker och vissa sekvenser direkt ur de tidigare filmerna). Filmen är dessutom inte speciellt mycket läskigare än originalfilmerna, även om den är mörkare och dystrare – detta beror givetvis mycket på att filmen är alldeles för förutsägbar. Och så har vi ju givetvis också de där skådespelarna som egentligen inte hade någonting framför kameran att göra. Och.. så är det en del därtill, fast det orkar jag inte skriva.

Jag har sett helvetes mycket sämre remakes än det här iaf, men å andra sidan; bara idéen om att göra en remake på ett sådant koncept som A Nightmare On Elm Street låter som ett skämt och att inte inkludera Robert Englund som Freddy låter som ett desto större skämt. Slutresultatet blev okej, ifrån min synvinkel iaf. Och precis som Friday The 13th remaken kommer även en uppföljare till den här remaken – och det om två år. Vi får väl se hur den blir…

Funny Games U.S. av J

1997 spelade den tyske regissören/manusförfattaren Michael Haneke in filmen Funny Games i Österriket. Filmen handlade om en barnfamilj som i sitt sommarhus får besök av två unga och trevliga män som ber om att få låna ägg, men som kort därefter visar sig vara två psykotiska galningar som vill leka en sadistisk ”lek” med familjen för deras egna förnöjelse. 10 år senare spelade han in en remake av filmen, den här gången med engelskt tal och skådespelare så som Naomi Watts, Tim Roth, Michael Pitt och Brady Corbet. Filmen ska dessutom vara en back-to-back-remake (så som Psycho remaken från 98) och ska mer eller mindre bara vara översatt till engelska och utspela sig i USA.

Funny Games U.S. är en riktig skitfilm hur som helst. Med lååååååååååååånga tagningar utan några som helst klipp gör att det hela blir utdraget till det yttersta och istället för att bita på naglarna börjar jag gäspa och känner mig mer sömning än på helspänn. Tempot i filmen är så neddraget att händelseförloppet blir nästintill olidligt och det enda som får mig att se vidare på filmen är Pitt’s och Corbet’s prestationer då de snor hela showen – Watts och Roth ställs mer åt sidan och får mer eller mindre agera bikaraktärer. Filmen är dessutom sjukt klichéefylld och allt som inträffar har vi sett så många gånger förut att det finns fastnaglat i våra minnen för all framtid.

Undvik Funny Games U.S. som pesten för guds skull. Att den fått högt betyg på IMDB betyder bara att det finns otroligt många människor på IMDB som saknar någon form av hjärnkapacitet. Jävla dynga.

The Losers av H

The Losers är en actionkomedi baserad på en serietidning. Som sådan är det fin lättsmält underhållning med slagsmål, skottlossning och en knäpp skurk. Fram med en påse chips bara. Jag har också upptäckt att jag har svårt att särskilja Jeffrey Dean Morgan och Javier Bordem:

Tesis av J

Ángela (Ana Torrent) är en filmstudent i Madrid. Hon ska skriva sin avhandling med temat våld på film, men har svårt att hitta källmaterial, tills det att hon blir vän med den udda och introverta studenten Chema (Fele Martínez) som innehar en stor filmsamling med våldsamma och pornografiska filmer. Snett efter att hon stiftat bekantskap med Chema finner Ángela sin professor död i en visningssal på skolan – och på duken framför honom rullar fortfarande bandet han tittat på. Ángela stjäl bandet och upptäcker till sin fasa att det är en snuff film och visar bandet för Chema – som i sin tur känner igen den unga kvinnan som blir torterad till döds i videon som en f.d elev på universitetet som har varit spårlöst försvunnen i två års tid….

Tesis – eller Snuff Movie, alternativt Thesis, i Sverige – börjar bra och en viss spänning ligger över filmen, en stund, sen börjar det gå utför. Ju längre filmen pågår desto segare, utdragnare och rent utsagt tråkigare blir den och även om filmens regissör/manusförfattare Alejandro Amenábars har försökt att göra en film där tittaren inte ska kunna räkna ut vem som är mördaren förrän i slutet så skiter det hela sig ungefär halvvägs och det hela mynnar ut i att man får sitta och vänta på sluttexterna. Och det spelar ingen roll hur mycket Amenábars än har twistat och flängt med karaktärerna i filmen – har man sett en thriller förut så kan man rätt lätt räkna ut vem som är mördaren.

Hade filmen kortats ner med iaf en halvtimme hade troligtvis filmen blivit mer intressant och inte lika segtuggad som den är – dessutom hade jag nog inte tappat intresset lika fort heller. Tesis känns som vilken annan dussin-thriller som helst och det enda som egentligen imponerar är att den spelades in på fem och en halv vecka och skådisarna hade bara en månads repetition. Om man sedan tittar på olika sidor vilket år filmen kom så säger vissa att den kom 1995 och andra att den kom 1996 – vad man ska tro är upp till läsaren. Ana Torrent har förresten ett rätt lustigt efternamn.

Nåväl. Halvdan dussin-thriller som man har i sett i många andra skepnader. Om man absolut måste se något som involverar snuff films så kan man spana in Mute Witness (Tyst Vittne, i Sverige) istället – den håller iaf uppe intresset större delen av filmen.

Swat Kats: The Radical Squadron – Season 1 – 2 av J

Efter att ett uppdrag gått katastrofalt fel blir Enforcer-piloterna Chance (Charles Adler’s röst) och Jake (Barry Gordon’s röst) utsparkade från Enforcer-styrkan och blir satta på att betala tillbaka de skador de gjort genom att arbeta som bilmekaniker. Men bara för att de blivit utsparkade ifrån Enforcer-styrkorna betyder det inte att de lägger ner brottsbekämpandet; Chance och Jake bestämmer sig för att bygga ihop deras egna prylar (så som ett jetplan, en motorcykel med jetmotor och andra hi-techgrejer) och blir därefter Swat Kats (med pseudonymerna T-Bone och Razor) – en brottsbekämpande duo som ständigt får rycka ut för att skydda Megakat City.

Säsong 1:

Episod 1: The Pastmaster Always Rings Twice. Efter att två gravplundrare lyckats gräva upp The Pastmaster (Keene Curtis’ röst) – en ondskefull trollkarl från De Mörka Tiderna – beger han sig iväg för att leta reda på hans sedan länge försvunna bok med trollformler, för att sedan återkalla De Mörka Tiderna.

Episod 2: The Giant Bacteria. Efter att Swat Kats har stoppat den galne och fyrögde piloten Morbious från att förstöra vartenda raffinaderi i Megakat City kommer Morbious i kontakt med den ökände Dr. Viper (Frank Welker’s röst), som vill åt kemikalien Catalyst 99, som finns belägen i Megakat Chemical Labs – som dessvärre är ett fort som inte går att penetrera. Dr. Viper provar sin nya bakterie på Morbious för att med hjälp av honom komma åt Catalyst 99.

Episod 3: The Wrath Of Dark Kat. Dark Kat (Brock Peters’ röst) och hans creeplings stjäl kärnkraftsmaterial för att bygga en bomb som han planerar att använda mot Megakat City. Efter att ha misslyckats med att stoppa Dark Kat lyckas Kommendör Ulysses Feral (Gary Owens’ röst) att ta sig ombord på Dark Kat’s skepp och blir tillfångatagen.

Episod 4: Destructive Nature. Borgmästare Manx (Jim Cummings’ röst) har låtit bygga en 300 våningar hög byggnad kallad Megakat Tower som han vill sälja till ett par utländska spekulanter. Dessvärre har även Dr. Viper planer för byggnaden; han har planterat sina mutagenväxter inne i byggnaden och lyckas kort därefter ta över byggnaden och tar viceborgmästare Calico ”Callie” Briggs (Tress MacNeille’s röst) som gisslan. Hans slutgiltiga plan är att smälla av en gigantisk kokong med mutagensporer i över hela Megakat City och förvandla staden till Dr. Viper’s Megaswamp City.

Episod 5: The Metallikats. Efter att ha blivit konstaterade döda återvänder de två gangstrarna Mac (Neil Ross’ röst) och Molly Mange (April Winchell’s röst) som två robotar under duonamnet The Metallikats – och de är ute efter den som nekade dem benådning.

Episod 6: Bride Of The Pastmaster. Under en strid med ett oljedrickande monster blir Swat Kats indragna i en av The Pastmaster’s tidsvirvlar – och slungas bakåt i tiden till De Mörka Tiderna, där The Pastmaster hotar att förinta Drottning Callista (som är en kopia av viceborgmästare Briggs) och hennes kungadömme om hon inte gifter sig med honom.

Episod 7: Night Of The Dark Kat. Efter att Swat Kats lyckats tillfångata Hard Drive (Rob Paulsen’s röst) – en skurk som använder sig av en dräkt som gör att han kan transportera sig igenom elektriska tingest – och gett honom till Enforcers, fritar Dark Kat honom och ger honom ett förslag; att de ska börja jobba tillsammans för att snärja åt Swat Kats och svarta ner deras ryckte genom att sno deras Turbokat (deras jetplan).

Episod 8: Chaos In Crystal. I ett försök att utvinna kristaller snabbare har Dr. Lieter Greenbox (Robert Patrick’s röst) framställt en ny apparat som utvinner kristaller betydligt snabbare än om man skulle hacka fram dem. Den livstidsdömde Rex Shard (John Vernon’s röst) sätts in som testpilot på den nya apparaten. Men efter att någonting gått snett under första testrundan förvandlas Shard till en hälften katt, hälften kristall varelse och löper amok.

Episod 9: The Ghost Pilot. Efter att ett gammalt krigsflygplan – som tillhörde den ökände Det Röda Lodjuret (Mark Hamill’s röst) – har fiskats upp ur Megakat City’s hamn, verkar dennes ande ha hittat tillbaka till de levandes värld och börjar terrorisera Megakat City.

Episod 10: Metal Urgency. Efter att The Metallikats lyckats ta sig ifrån sin fångenskap råkar de – i sitt sökande efter sitt fordon – snava över vilka Swat Kats egentligen är och sätter upp en fälla.

Episod 11: The Ci-Kat-A. När en satelit återvändit ifrån rymden verkar den ha plockat med sig någonting mer än bara information; kapseln visar sig innehålla någon form av en utomjordisk insekt, som för att föröka sig biter andra varelser för att smitta dem med sitt egna DNA.

Episod 12: Enter The Madkat. Efter ett strömavbrott på Megakat Asylum lyckas dåren Lenny Ringtail (Roddy McDowall’s röst) rymma. I ett försök att undkomma lagen kommer han över en katten-i-lådan som har ett mörkt förflutet; den tillhörde en joker som kallades för Madkat (McDowall’s röst igen) som blev galen då en annan joker tog hans plats. Han slängdes i en håla, men svor att utkräva hämnd på jokern som tog hans plats och kungen, drottningen och knäckten som fängslade honom. Det visar sig emellertid att katten-i-lådan är levande och tillsammans med Ringtail återuppstår Madkat för att utkräva sin hämnd.

Episod 13: Katastrophe. Efter att Swat Kats har sopat banan med Dr. Viper söker Dark Kat upp honom med ett förslag; att de ska återuppliva The Metallikats och tillsammans ska de tre grupperna slå sig samman för att förinta Swat Kats en gång för alla.

Säsong 2:

Episod 1: Mutation City. Dr. Viper är tillbaka – och det med besked. När ett plötsligt flöde av en sörja börjar sprida sig igenom Megakat City börjar smådjur och växter att förvandlas till köttätande monster och växter.

Episod 2: A Bright And Shiny Future. När The Pastmaster plötsligt dyker upp och går berserk i Megakat City beger sig Swat Kats ut för att stoppa honom – dessvärre har The Pastmaster planerat någonting annat för dem. Han lyckas dra med dem in i en av hans tidsvirvlar och slungar dem in i en mörk och dyster framtid där kattcivilisationen har blivit störtad och är nu mer slavar åt robotar – ledda av The Metallikats.

Episod 3: When Strikes Mutilor. En enorm rymdfarkost anländer plötsligt till Megakat City och börjar suga upp allt vatten som finns runt staden och inte ens Swat Kats verkar kunna slå tillbaka utomjordingarna.

Episod 4: Razor’s Edge. När Swat Kats försöker stoppa Dark Kat missar Razor med sina missiler och träffar istället en byggnad, varpå oskyldiga blir skadade – vilket läggs på Razor’s samvete, vilket också resulterar i att han inte kan fortsätta bekämpa brott med T-Bone.

Episod 5 A: Cry Turmoil. Efter att ett passagerarplan nästan kraschat tillkännager sig den ansvariga sig – Turmoil (Kath Soucie’s röst) – som använder sig av en stråle som paralyserar de som hamnar i den. När även Swat Kats blir utsatta för strålen lyckas T-Bone skjuta ut Razor, men hamnar själv i Turmoil’s nät och blir utsedd till hennes man.

Episod 5 B: Swat Kats Unplugged. Hard Drive lyckas stjäla en prototyp som slår ut alla typer av vapensystem och börjar därefter att stjäla mängder av guldtackor.

Episod 6: The Deadly Pyramid. Under en utgrävning av en sen länge försvunnen pyramid dyker The Pastmaster upp och väcker 6 stycken gigantiska kattmumier till liv för att ta makten i Megakat City. Samtidigt har Swat Kats fått en ny robotprototyp av Professor Hackle (George Hearn’s röst), som ett tack för all den skada hans Metallikats har gjort.

Episod 7: Caverns Of Horror. Efter att fem gruvarbetare har försvunnit spårlöst den senaste månaden ringer gruvarbetarna in Enforcers för att få hjälp att gå till botten med vad som inträffat i gruvorna. Samtidigt lyckas den snokande reportern Ann Gora (Candi Milo’s röst) att hänga på ner i gruvorna för att få ett scope – men blir tagen av någonting i direktsändning, varpå Swat Kats rycker in för att leta reda på Gora och ta reda på vad som egentligen har inträffat där nere.

Episod 8 A: Volcanus Erupts!. När borgmästare Manx börjar bygga en golfbana tillsammans med några utländska affärskollegor på en ö strax utanför Megakat City lyckas en av arbetarna förstöra en staty som hållt vulkandemonen Volcanus (Frank Welker’s röst) i schack i flera hundra år – varpå Volcanus dyker upp och går lös i Megakat City.

Episod 8 B: The Origin Of Dr. Viper. Tillsammans med Dr. Elrod Purvis (Frank Welker’s röst) har Dr. N. Zyme (Paul Eiding’s röst) lyckats framställa ett serum som återupplivar döda växter. Purvis – som är en självupptagen girigbuk – försöker stjäla serumet, men blir påkommen av Zyme. I ett försök att rymma med serumet ramlar Purvis och får serumet över sig, varpå han avlider… tror man.

Episod 9: The Dark Side Of The Swat Kats. När Swat Kats är ute och provar sin nya tredimensionella radar slår blixten ner i deras plan och deras system får tokfnatt. Ett par sekunder senare håller de nästan på att flyga rakt in i Kommendör Feral, som börjar skjuta efter dem. Väl tillbaka i deras bas upptäcker de att Dark Kat och hans creeplings tydligen tagit sig in och de förstår snart att de slungats in i en alternativ dimension – där det existerar ett par stycken onda Swat Kats.

Episod 10: Unlikely Alloys. Efter att Swat Kats sopat banan med The Metallikats är paret Mac och Molly lagomt mörbultade. De får emellertid nys om att Dr. Lieter Greenbox (som lånar Nick Chinlund’s röst den här gången) skapat en prototyp som lagar metalliska saker på bara några sekunder. Metallikats beger sig iväg och lyckas lägga labbarna på den nya prototypen och lagar sig själva – varpå den nya prototypen får ett eget medvetande och börjar plocka isär allting som är metalliskt och förklarar krig mot allt som inte är av metallisk natur.

Episod 11: (Kats Eye News) A Special Report. Det här avsnittet är mer eller mindre en redogörelse vad Swat Kats gjort igenom serien i form av ett ”nyhetsprogram”.

Lite trivia om serien: I Sverige hette Swat Kats från början ”Katter med klös” i TV-tablåer, men ändrades senare till originaltiteln. Ett par av avsnitten av programmet släpptes på VHS i NTSC format. 1994 producerade leksaksföretaget Remco en bunt med actionfigurer som inkluderade T-Bone, Razor, Dr. Viper och Dark Kat. Andra produkter som producerades inkluderar ett Super Nintendo spel, ett handhållet spel, posters och snabbmat hos Carls Jr. och White Castle.

Hanna Barbera Productions annonserade ut att de skulle göra fler nya episoder, posters och annat 1995 på en Swat Kats poster. Toon Magazine publicerade också en hela sektion angående succéen kring Swat Kats, hösten 1994. Modellskisser av karaktärer blev tryckta i samma utgåva av tidningen. Serien blev emellertid nedlaggd efter säsong 2 med tre oavslutade avsnitt och två avsnitt som inte ens tog sig till animeringsstadiet. I ett nummer från 1995 av Entertainment Weekly sa Ted Turner i en intervju att ”Vi har flera tecknade figurer än någon annan; The Flintstone, The Jetsons, The Smurfs, Scooby-Doo. De är inte våldsamma. Vi behöver inte oroa oss att vi ska uppmuntra barn att döda varandra – så som EN DEL andra barnprogram gör.”

Sammanfattningen av serien: Serien är sjukt grabbig och har mycket action, monster och annat trevligt som håller intresset uppe. Animationerna är av Hanna-Barbera standard, men i en mörkare ton och mer väldetaljerade än i de flesta andra Hanna-Barbera produktionerna från samma årtal. Voiceactingen är top notch och soundtracket sparkar stjärt. Allt detta minns jag så väl från min barndom då jag alltid tittade på Swat Kats på eftermiddagarna efter skolan och det var ett av de där barnprogrammen jag älskade. Än idag står sig serien jäkligt bra och även om serien är riktad till barn så slår jag igång den här serien vilken dag som helst – for sure. Att den blev nedlaggd efter bara två säsonger tycker jag är fruktansvärt synd då den hade potential att kunna fortsätta betydligt längre än så. Nåja. Jag rekommenderar serien starkt iaf – om än kanske inte till de allra yngsta personerna.

Dead Set av J

Det är utröstningskväll vid Big Brother-huset i England, men till skillnad från tidigare kvällar inträffar nu någonting mycket märkligt; de döda vaknar till liv och börjar attackera de levande. Medans zombies attackerar publiken utanför är Big Brother-deltagarna ovetandes om massakern som inträffar utanför det fan-säkra (och zombie-säkra) Big Brother-huset – fram tills det att Kelly (Jaime Winstone), en av arbetarna bakom programmet, lyckas ta sig in i huset och förklarar situationen. Det kvarvarande gänget måste nu samarbeta för att överleva – vilket är lättare sagt än gjort…

Dead Set är en brittisk miniserie på 5 delar á ca 25 minuter stycket (bortsett ifrån första avsnittet som är 45 minuter) och har en total speltid på ca 140 minuter (dvs lite mindre än 2½ timme) och.. ptja.. serien ligger över TV-standard måste jag säga. Men serien faller dessvärre på en viktig punkt…

Precis som i många filmer i dagens läge tyckte uppenbarligen serieskaparna att det var en bra idé att skaka kameran som en milkshaker med resultatet att man allt för ofta inte ser vad som försigår. Varför? Jag förstår inte tjusningen med att inte se vad som inträffar i filmen eller serien. Men detta är också en av de få grejer som sänker seriens betyg. Skådespelarna är av filmkvalité och gör sjukt bra insatser, medans manuset är välskrivet och väcker ett visst intresse redan från första början. Effekterna ligger långt över TV-standard och serien i sig är sjukt blodig för att vara en TV-produktion (speciellt det sista avsnittet).

Om teamet bakom Dead Set hade kunnat låta bli att gå i exempelvis 28 Weeks Later’s fotspår hade serien varit en fullpottare hos mig, men tack vare den irriterande idiotidéen om att skaka kameran så mycket som möjligt under actionsekvenserna faller serien på betygsskalan. Men jag vill ändå rekommendera den här serien lite försiktigt för den moderne zombie-älskaren, då serien bjuder på gott om gore och ursinniga och moderna zombies som sliter sönder allt och alla som kommer i deras väg.

Myggan – Säsong 1 – 2 av J

Magnus-Yngve ”Myggan” Larsson är en 30-årig frilansande tv-producent från Partille som gjort resan till Stockholm och bosatt sig brevid Stomatol-skylten i Slussen. Han är en känslomänniska som lever på sin senaste bedrift eller krossas av sitt senaste misslyckande. Den senaste idén är den bästa någonsin och den senaste dejten är hans livs kärlek. Myggan är en förlorare med hjärta som faller för tjejer han inte kan få och tar på sig arbetsuppgifter han inte klarar av att slutföra, samtidigt som han hela tiden måste försöka mäta sig med sin danske antagonist, ärkefiende och kollega Grazzi Grande.

Till sin hjälp att hålla ihop sitt liv har han K-B (Karl-Bertil), en taxichaufför och avdankad barnstjärna som ofta ses använda marijuana och andra droger, Mia Molander, en journalist på Aftonbladet, och Wiki (även kallad Wikipedia) som är Myggans asiatiske vän som vet allt om allt – och klarar exempelvis att transplantera huvuden och bygga vattendrivna motorer. Han bedriver även vapenhandeln ”Wiki’s Vapen”, där Lasse Kronér är en frekvent gäst. Kvar i Partille finns mamma Eva, pappa Kaj och lillasyster Johanna, en veganfeminist som vill till Stockholm för att bli stureplanskändis.

Säsong 1 av Myggan är hysterisk och sjukt rolig och driver hejvilt med många svenska (och en del utländska) kändisar på ganska grova och rent av förnedrande sätt. Animationerna ser halvbilliga ut och förstärker bara seriens halvsunkiga utmålning av Sverige och dess kändiselit (och de utländska kändisarna som dyker upp…). Säsong 1 består av 10 avsnitt á ca 25 minuter stycket, vilket i speltid blir ca 250 minuter (dvs strax över 4 timmar) på hela säsong 1 – som avslutas med ett ”bakom kulisserna”-avsnitt som ballar ur fullständigt. Sjukt bra säsong – nästa.

Säsong 2 av Myggan får säsong 1 att likna någonting som kan kallas för normal underhållning. Säsong 2 är – som de säger i det första avsnittet – ”the fucked up season”. Det mesta som inträffar i säsongen är helt osammanhängande, hjärndött och spoofar hejvilt åt alla jävla tänkabara och icke tänkbara håll. Säsong nummer 2 ligger på bara 6 avsnitt á ca 25 minuter med en total speltid på ca 150 minuter (dvs 2½ timme, ca) och jag vettefan om den här säsongen hade behövt vara speciellt mycket längre då de hinner avverka ganska mycket på bara 6 avsnitt. Inte lika bra säsong som första, men klart sevärd och underhållande.

Vad som bör tilläggas är att det ofta förekommer vulgärspråk och att ord så som ”knulla” och ”kuk” är vanliga – vilket bör säga en del om vad serien har för typ av humor och vilken ålderskategori serien är menad för. Dessutom innehåller serien, utöver spoofar på kändisar, också spoofar på välkända filmer, så som Mission Impossible, The Matrix och The Shining (detta förekommer i båda säsongerna).

Nåja. Myggan är en riktigt bra svensk TV-serie som jag kan rekommendera varmt till de som har en lite grövre typ av humor och som vill se något lite mer barnförbjudet i komedi-väg. Även om jag föredrar säsong 1 före säsong 2 så tycker jag det är synd att de inte gjorde fler avsnitt än vad de gjorde – även om idéerna kan ha varit uttömda redan efter säsong 2’s slut. Vad vet jag. Bra serie, se den.

La Horde av J

Efter en begravning av en polis bestämmer sig hans närmaste för att hans mördare ska få betala med sitt eget blod och beger sig iväg till det utdömda höghuset där mördarna har sitt näste. De drar på sig rånarluvorna och tar sig in, men någonting går fel och några av poliserna blir skadade varpå de blir fångade. Det är emellertid då problemen börjar; zombies invaderar…

La Horde är en schysst rulle i det stora hela, men blir bitvis halvseg tack vare dialogscener där det mest tuggas om hur de ska ta sig ut ifrån höghuset. Actionsekvenserna ser emellertid (oftast) bra ut och bitvis garvar man till tack vare karaktärernas beteende (exempelvis när bruden i filmen går berserk på en zombie och river mer eller mindre ett helt kök). Nåja. La Horde kan man iaf klassa som God Underhållning med polarna – men något mästerverk skulle jag inte vilja kalla det iaf…

Predators av J

Ett gäng av utvalda elitmördare vaknar upp mitt i ett fritt fall för att i nästa stund landa mitt i en djungel – som visar sig vara belägen på en avlägsen planet. De förstår dock snart att de inte är ensamma och deras egenskaper, kunskaper och erfarenheter sätts på prov till det yttersta då det står klart för dem att de är jagade av betydligt dödligare jägare än dem själva…

Tycka vad man vill om Predators, men jag tycker det är en helt okej action-rulle. Visst, storyn har vi sett en miljon gånger innan och samma klichéer och förutsägbara moment återanvänds på hög och har man sett någon av de tidigare Predator-filmerna (eller ens en action-film i samma anda) så vet man exakt vad som kommer hända. Men jag tycker det är helt okej underhållning en slö Lördag med en påse snacks och en flaska läsk till hands.

Har man dessutom koll på den första Predator-filmerna så känner man igen ett par repliker som återanvänds ifrån den – samt att en av karaktärerna snackar om händelserna ifrån den filmen. Tvåan verkar de ha glömt helt (eller så sket de bara i den). Vill ni ha lite mer att läsa om Predators kan ni checka in H’s minisågning av filmen här. Jag själv upprepar det jag skrev ett par rader ovanför här; helt okej underhållning en slö Lördag.

The Walking Dead av H

Igår såg jag det första avsnittet av en serie jag väntat på ganska länge, ”The Walking Dead”. Den är baserad på en serietidning som är riktigt bra och hypen kring tv-versionen har varit ganska stor.

Detta skrevs på Facebook strax efter att jag sett programmet:

Henrik Andersson The Walking Dead: vilken jävla besvikelse. Frank Darabont är en jävla klåpare. Hur fan kan man ta en så tajt och skön serie och padda ut den med så jävla mycket luft och onödig exposition? Tur att man har 80 nummer av serietidningen att läsa….

Henrik Andersson Mja, mycket information som inte behövs. Ny exposition som ger sig självt senare (dåligt förhållande mellan Rick och hans fru, frun och Shane har blivit ett par, något som blir klart mer effektfullt om det kommer senare) samt fullt med utdragna och onödiga scener för att fylla ut. Exempel: scenen där Rick skjuter zombien i parken. I serien stannar han sin bil och skjuter den vid vägkanten. I tv-serien stannar han, vandrar genom parken i tusen minuter, tralalala, vilket fint väder, åh så fint gräset är, lalalalaa… ja, där är zombien, hej hej, hur mår du? pang. Hela programmet är så. Det är tråkigt.

Jag har låtit programmet stuva lite i min hjärna sen igår kväll, men min åsikt är i stort sett oförändrad. Det är för övertydligt, man blir skriven på näsan hela programmet genom och det är på tok för mycket scener där ingenting speciellt händer. Det finns inte mycket till stämning och de obligatoriska scenerna där folk smyger så man ska vänta på att nåt hoppar fram är – förutom inte källmaterialet troget – klantigt redigerade och suckframkallande. Att man dessutom fått för sig att kalla zombierna för ”walkies” är bara töntigt.

Effekterna är bra. Det är blodigt och faktiskt kvalitetsmässigt bättre än det mesta straight-to-dvd-skräpet som görs nuförtiden. Måhända tas källmaterialet bättre om hand senare i serien när tv-kanalen anser att man fiskat in tillräckligt med tittare med Darabonts namn och släpper det till mer skillade manusförfattare och regissörer. Vi får se.