Helt Perfekt Glob

Meg 2: The Trench av J

Fem år har gått sedan Jonas Taylor (Jason Statham) med nöd och näppe lyckades döda en Megalodon – en förhistorisk gigantisk haj – som hade lyckats ta sig ut ur Marianergraven. Han har sedan dess börjat slåss mot miljöbrottslingar och har efter forskaren Suyin Zhang’s död uppfostrat hennes dotter Meiying (Shuya Sophia Cai) tillsammans med hennes morbror och Suyin’s bror Jiuming Zhang (Jing Wu), som har slagit ihop sitt eget företag med hans fars tillsammans med den förmögna finansiären Hillary Driscoll (Sienna Guillory).

När Jonas och Jiuming leder en rutindykning ner i Marianergraven upptäcker de en illegal grävoperation av sällsynta mineraler i dess djup, ledd av legosoldaten Montes (Sergio Peris-Mencheta) – som har ett vendetta mot Jonas. I ett försök att dölja deras aktiviteter detonerar Montes sprängladdningar, vilket samtidigt resulterar i att ett stort hål slits upp i det språngskikt av hydrogen sulfid som skiljer den djupaste delen av Marianergraven från resten av världen – och släpper lös flera förhistoriska arter, däribland flera Megalodons…

När The Meg (recenserad här) kom hade jag tänkt att gå och se den på bio, men av en eller annan anledning blev det aldrig så. I efterhand så ångrade jag det när jag väl hade sett filmen och jag bestämde mig väl egentligen redan då att kommer det en uppföljare så ska jag se den på bio. Nu när uppföljaren äntligen släppts så fick det således bli ett besök till den lokala bion – och jag är definitivt inte besviken.

Meg 2: The Trench levererade det jag hoppades på att den skulle göra. Den är mer högljudd, mer actionpackad och mer bombastisk än sin föregångare, men minst lika (om inte mer) underhållande som den. Filmen är förvisso likt sin föregångare (och de flesta andra sommar-blockbusters) något förutsägbar, men jag ser å andra sidan inte det som något problem egentligen då filmen inte är menad att vara nämnvärt djup utan en ren popcorn-rykare – vilket är något den levererar med råge av.

Jag hade en kul stund med Meg 2: The Trench. Den är knappast nyskapande eller tänkvärd, men det är å andra sidan inte dess uppgift att vara det heller. Det här är God Underhållning och extremt lättuggat för den som vill ha en thrill ride i två timmar. Rekommenderas.

The Last Of Us Fan Film, Sequel & Part 3 av J

Jag minns inte exakt när jag snavade över vad jag trodde var en kortfilm på sextio minuter baserad på det första The Last Of Us spelet, men det måste ha varit något år efter spelets initiala släpp i alla fall. Min tanke var att se den här kortfilmen nära inpå när jag hade klarat ut spelet för första (och hittills enda) gången, vilket så klart aldrig blev av.

Nu när jag har sett klart första säsongen av HBO’s adoption av The Last Of Us så tänkte jag att det äntligen var dags att ta itu med den där kortfilmen – som jag upptäckte vid en närmare titt var i själva verket tre kortfilmer; The Last Of Us Fan Film, The Last Of Us Fan Film Sequel och The Last Of Us Fan Film Part 3. Editen jag sett (och som du kan se längre ner) är gjord av youtubern JPOTT Gaming, men själva kortfilmerna är producerade av youtubekanalen Iron Horse Cinema. Det enda som editen egentligen gör är att samla ihop de tre kortfilmerna och göra en något så när ihophängande berättelse (delvis) baserad på scener ur spelet. Här nedanför följer en kort sammanfattning vad de tre kortfilmerna handlar om i en löpande text.

Efter att ha stött på en grupp fientliga överlevare och infekterade måste Joel (Jeff Moffitt) och Ellie (Kate McLeod) försöka hitta en säker väg framåt och fortsätta deras resa till rebellgruppen Fireflies. I ett försök att göra just det letar de efter Joel’s gamla bekant, Bill (Gary Marachek), för att få tag i en bil och lämna staden. Ett halvår senare – efter många påfrestningar som skapat ett band mellan dem – anländer Joel och Ellie äntligen till rebellerna i Fireflies.

Tar man de här kortfilmerna för vad de är (gjorda av fans på en microbudget) så är de ganska imponerande. Effektmässigt är det en del uppenbar CGI, men makeupen ser förvånansvärt bra ut bitvis. Det är så klart inte studiokvalité, men med tanke på vad de antagligen hade att röra sig med rent budgetmässigt så är det helt okej. Skådespelet varierar en aning. Vissa gör helt okej prestationer medan andra borde inte ha varit med alls framför kameran. Men den som gör den bästa prestationen här är utan tvekan Gary Marachek, som gör en helt briljant tolkning av karaktären Bill.

Hur som helst är de här tre kortfilmerna helt okej för vad de är. Att jämföra dem (eller någon annan kortfilm för den delen) med HBO’s adoption av The Last Of Us vore inte bara orättvist, utan också rent av korkat. Något jag dock känner efter att ha sett klart den första säsongen av HBO’s adoption är att jag borde ha sett de här kortfilmerna/den här editen redan när jag initialt hade tänkt göra det – jag tror att jag kanske hade uppskattat de ännu mer då än vad jag gjorde nu.

The Last Of Us – Season 1 av J

2003. När en muterad variant av den parasitiska svamparten Cordyceps börjar att infektera människor bryter en global pandemi ut och förvandlar de infekterade till zombieliknande monster som enbart har ett syfte; att sprida infektionen.

2023. Världen ligger i ruiner och överlevande lever nu mer ihopklumpade i karantänzoner, som är både lika mycket fängelsen styrda av den fascistiska organisationen Federal Disaster Response Agency (FEDRA) som de är en fristad från de infekterade.

Joel Miller (Pedro Pascal), en härdad överlevare, bor i karantänzonen i Boston och jobbar i hemlighet som smugglare tillsammans med sin partner, Tess Servopoulos (Anna Torv). Efter att inte ha hört av sin bror Tommy (Gabriel Luna) på flera veckor från Wyoming bestämmer de sig för att betala den lokala dealern Robert (Brendan Fletcher) för ett bilbatteri, men blir blåsta då han sålt samma batteri till rebellgruppen Fireflies. När de försöker att ta batteriet möter Joel och Tess Marlene (Merle Dandridge), Fireflies’ ledare, som ber dem att smuggla ut tonåringen Ellie (Bella Ramsey) ur karantänzonen och till en annan Firefly grupp utanför staden i utbyte mot en fungerande bil. Det som börjar som ett mindre jobb utvecklas dock snart till en brutal och farlig resa igenom det ödelagda och förstörda Amerika…

När nyheten att The Last Of Us skulle få en TV-adoption släpptes bestämde jag mig ganska omgående att jag skulle vänta med att se serien tills det att hela den första säsongen hade släppts för att slippa potentiella cliffhangers som jag skulle behöva vänta på i en vecka innan jag fick en upplösning av dem. Vilket jag gjorde. Det har dock tagit mig flera månader att slutligen se klart säsongen, mycket tack vare att serien inte direkt välte omkull mig med exaltering.

Förstå mig rätt; jag tycker den här första säsongen var bra, men jag tycker samtidigt inte att den var det bästa som gjorts för TV de senaste tjugo åren heller – vilket många verkar tycka. Dels så tycker jag att säsongen hade förvånansvärt lite action och dels så vart jag förvånad över att flertalet set-pieces som händer i spelet har antingen gjorts om eller skippats helt och hållet, vilket gjorde att det kändes som att allting vart påskyndat en aning. Personligen tycker jag att de hade kunnat gjort den här första säsongen minst tre episoder längre och inkluderat betydligt mer action än vad de gjort.

Men med det sagt så tycker jag ändå det fanns en hel del bra saker här också. Exempelvis var inledningen till säsongen (som är något annorlunda och förlängd i jämförelse med spelet) briljant och fick den skepsis jag hade när jag väl satte mig för att titta på serien att vekna en aning. Ett annat bra exempel är inledningen av avsnitt två, som involverar en flashback till 2003, som även den var helt briljant och antagligen en av de mörkaste stunderna i säsongen. Personligen hade jag gärna sett såna här typer av flashbacks till 2003 i varje avsnitt, för att ge en liten inblick i början på slutet.

Skådespelet här är suveränt. Jag var en aning skeptisk till Pedro Pascal som Joel och Bella Ramsey som Ellie innan jag började titta på serien, men fick käka upp min skepsis allt eftersom säsongen rullade på. Bägge gör riktigt bra prestationer här, med många bra skådespelare i birollerna (däribland cameos från flera av röstskådespelarna från spelet). Effektmässigt ser det också jävligt bra ut. Problemet är bara att de är grymt underanvända tack vare avsaknaden av en hel del actionsekvenser som de valt att skippa från spelet.

Så, överlag tycker jag att den här första säsongen av The Last Of Us är okej, även om jag hade hoppats på att den skulle vara lite mer än vad den är. Jag hade förvisso inte räknat med att serien skulle vara exakt som spelet, men vissa ändringar och val de gjort med serien förvånade mig och gjorde att betyget drogs ner en aning för min del. Det är definitivt en bra början på serien, men det är å andra sidan samtidigt inte en fantastisk sådan. Jag vill rekommendera den här första säsongen, men med vissa reservationer – i alla fall för fans av spelen (likt mig själv).

After Porn Ends 3 av J

Jag är en expert på att skjuta på att se saker. Filmer, serier, dokumentärer.. you name it, jag skjuter på det. After Porn Ends 3 är inget undantag. Jag har haft dokumentären liggandes ända sedan den släpptes 2018 och då jag inte mindes speciellt mycket av de två första dokumentärerna tittade jag även om dem inför min första titt av den här.

Jag såg och skrev recensioner på de två första dokumentärerna 2017 (recenserad här och här) och fann dem då väldigt intressanta och i mångt och mycket viktiga. Dels för att få bort den ruttna människosynen många har på de som involverat sig i sexarbete på ett eller annat sätt (att bara för att man valt att gå den vägen här i livet betyder det inte att man är mindre värd för det), men också för att ge en annan bild av industrin än den som många har. After Porn Ends 3 fortsätter hur som helst i samma stuk som de två tidigare dokumentärerna och bjuder egentligen inte på några större överraskningar.

Det jag märkte nu när jag såg alla tre dokumentärerna (i stort sett back-to-back) var att även om de är hyfsat intressanta så blir de en aningen slätstrukna då majoriteten av dem som blir intervjuade talar nästan bara gott om industrin (antagligen mest för att de tillhör den procenten av de som lyckats ta sig någonstans). Förvisso är det någon enstaka här och där som haft dåliga erfarenheter av att bli en porrstjärna (både medan de jobbade men också efter de slutade), men överlag verkar de som blir intevjuade väldigt nöjda med att de gav sig in i porrindustrin. Jag säger inte att det är något fel i att vara nöjd med valet att medverka i porrfilmer och hela den industrin, men jag tror å andra sidan att dokumentärerna inte hade känts lika slätstrukna om de hade fått tag i fler som haft dåliga erfarenheter av att ge sig in i den – så det hade blivit lite mer 50/50, så att vi som tittare hade fått bägge sidorna av samma mynt.

Men även om jag tycker att alla tre dokumentärerna är något slätstrukna så tycker jag ändå de är värda en titt. Det hade givetvis varit mer intressant att höra lika många skräckhistorier om porrindustrin som de mer glorifierande berättelserna som ges, men det är åtminstone tillräckligt intressant för en titt – i alla fall om man är intresserad av en annan bild än den som ges i debatten som brukar blossa upp emellanåt kring industrin.

Critters: Bounty Hunter av J

En intergalaktisk prisjägare (Jordan Downey) anländer till ett hus ute i skogen för att ta itu med ett Krite-problem.

Critters: Bounty Hunter är en kortfilm på cirka sju minuter från 2014 som är regisserad, skriven, (delvis) producerad och klippt av ingen mindre än Jordan Downey – som även har den enda rollen i filmen och som ljudmixat den. Om du inte vet vem Jordan Downey är så är det mannen som gav oss ThanksKilling (recenserad här) och ThanksKilling 3 (recenserad här) några år innan han släppte den här kortfilmen. Hur som helst…

Critters: Bounty Hunter är i mångt och mycket en välgjord liten kortis. Den har en och annan referens till originalfilmerna och trots dess korta speltid så skulle jag nog faktiskt säga att det här är det bästa vi har fått i franchisén sedan Critters 2. Tyvärr är det ju som sagt bara en kortfilm, men jag hade inte tackat nej till en långfilm i samma anda – med en mörkare ton och mer gore.

Vill du spana in den här kortfilmen kan du göra det här nedanför.

Critters Attack! av J

Tjugoåriga Drea (Tashiana Washington) drömmer om att gå på det lokala colleget Leroy och tar motvilligt på sig ett jobb som barnvakt åt en professor som jobbar där i hopp om att lyckas komma in. Eftersom det visar sig vara besvärligare att underhålla professorns barn Trissy (Ava Preston) och Jake (Jack Fulton), samt hennes egen lillebror Phillip (Jaeden Noel), än vad hon trodde bestämmer sig Drea för att ta med dem ut på en utflykt. Vad de inte vet är att en grupp dödliga utomjordiska varelser – Krites – har landat i närheten och har börjat sluka allt levande som kommer i deras väg.

I början av 2019 släpptes Critters: A New Binge på streamingtjänsten Shudder, vilket från början spelades in som en långfilm men som senare delades upp i en åtta delar lång mini-serie. Jag har inte lyckats komma över serien i skrivande stund, men skulle jag göra det senare så kommer jag skriva om den då. Senare samma år, i Juli, släpptes hur som helst Critters Attack! – som är en reboot av franchisén.

Ska jag vara helt ärlig gick jag in i den här filmen med en gnutta skepsis. Dels för att filmen är en modern reboot av en klassisk franchisé som varit i stort sett död sedan tidigt 90-tal, men också för att jag inte hade hört speciellt mycket bra om den. Min skepsis visade sig vara delvis befogad.

Någonting jag insåg ganska snabbt när jag satte mig för att se filmen var att den är gjord för dagens unga publik, vilket för mig är en aningen märkligt då jag har svårt att tro att ungdomar överlag i dag vet vad Critters franchisén är för något. Filmen borde ha varit riktad mot oss som har någon form av nostalgisk koppling till de gamla filmerna, så varför de valt att gå den vägen de gått begriper jag inte. En annan sak jag insåg ungefär lika fort som ovanstående problem med filmen var att alla karaktärer är antingen irriterande eller idioter. Skådespelarna var helt okej i sina roller, men en del av dialogen gjorde att jag bitvis nästan började gnissla tänder.

Men under alla dessa problem så finns det en bra (eller åtminstone okej) – film. Effekterna ser riktigt bra ut och det faktum att de har försökt med någonting helt nytt rent manusmässigt var inte bara förvånande, det var även välkommet. Det som är synd är att de bra sakerna med filmen blir begravda under all dum skit som den gör i övrigt.

Critters Attack! är inte en speciellt bra film och det är definitivt den svagaste delen i franchisén, men jag tycker samtidigt att det var kul att få se en helt ny Critters film som jag aldrig tidigare hade sett. Synd nog var den inte riktad mot min målgrupp, vilket den borde ha varit. Tar man filmen för vad den är så är det en okej engångstitt, förväntar man sig något i stil med den första eller andra filmen lär man dock bli besviken.

Critters 4 av J

Efter att de två sista Krites äggen som existerar har lagts ombord på en rymdtransport försvinner kapseln i 53 år. Av en ren händelse hittar en grupp skrotsamlare ombord på ett privatägt rymdskepp den och tar den ombord. Kort efter får de order från det mäktiga företaget Terracor att möta upp dem på en rymdstation för överlämning av kapseln, men väl där finner de stationen övergiven och öde.

Det tillsynes enkla uppdraget de fått av Terracor tar snart en dödlig vändning när teamets kapten fifflar med kapseln och släpper lös Kritsen som precis har kläckts – och som i sin tur börjar föröka sig snabbt.

Critters 4 (som för övrigt spelades in samtidigt som Critters 3, men gavs ut ett år efter) är den filmen i franchisén som jag aldrig direkt gillat. Jag har aldrig haft något problem med att de skickade ut franchisén i rymden (likt Hellraiser och Leprechaun gjorde med sina fjärde installationer), problemet jag alltid haft med filmen är dels att den är extremt blodfattig och dels att trots att de har coola och futuristiska miljöer i den så blir den aldrig nämnvärt intressant. Inte ens Brad Dourif (som antagligen är det bästa med hela filmen) kan egentligen rädda filmen från mediokritet.

Något jag dessutom aldrig kommer förstå är varför de valde att ge filmen en mörkare ton än de tre första filmerna, men samtidigt inte göra den lika våldsam som de två första. Filmen är i stort sett helt befriad från humor (så när som på något enstaka gag här och där) till skillnad från föregångaren som åtminstone försökte vara rolig bitvis (även om den misslyckades med att komma upp i samma nivå som de två första installationerna i franchisén), men den har å andra sidan ungefär samma nivå av våld som Critters 3 – vilket gör den mörkare tonen ganska tandlös.

Men med allt det sagt så tyckte jag Critters 4 var bättre än vad jag mindes den som. Den är inte i närheten av de två första filmerna och den är, enligt mig, sämre än den tredje filmen, men den är inte den snarkfesten som jag mindes den som. Det händer nästan någonting hela tiden i den och även om jag bitvis började sträcka mig efter telefonen så lyckades filmen hålla mitt intresse i sitt grepp något så när den här gången. Karaktärerna är inte superintressanta, men jag ser hellre de här karaktärerna vilken dag som helst än dem i Critters 3. Det största problemet med karaktärerna här är väl att det är för många av dem som överlever till slutet…

Hur som helst så är Critters 4 inte en så skitdålig film som jag mindes den som. Den är inte superbra, men den duger gott att se om man inte har någonting annat att titta på – eller om man kör ett Critters marathon. Antingen eller.

Critters 3 av J

På vägen hem från en familjesemester stannar änklingen Clifford (John Calvin) och hans två barn Annie (Aimee Brooks) och Johnny (Christian Cousins / Joseph Cousins) till vid en rastplats efter att ha fått punktering. Clifford byter däck och de är snart på väg hemåt igen, ovetandes om att de fått med en handfull oönskade medpassagerare i form av Krites ägg. Kort efter att de anlänt hem till det fallfärdiga hyreshuset de bor i kläcks äggen och släpper lös en ny grupp med Krites som genast börjar tugga i sig hyresgästerna.

Som jag redan har nämnt var Critters 3 den filmen som introducerade mig till franchisén som barn. Att filmen var dubbad till tyska brydde jag mig inte så mycket om egentligen, att det var en skräckfilm med monster var det som fascinerade mig. Att den är betydligt sämre än de två första filmerna visste jag så klart inte om då, men det är å andra sidan någonting jag har lärt mig med åren och ett par, tre omtittar av den.

Critters 3 är inte dålig, men den känns å andra sidan väldigt platt. Karaktärerna är överlag ganska ointressanta och jag hade mer än gärna sett att fler av dem hade dött. De två första filmernas humor har dessutom vridits ned ordentligt och även om den skymtar förbi då och då så är den inte alls lika kul och fyndig som i föregångarna. Det största problemet med Critters 3 är väl egentligen att de vridit ned allting från de två första filmerna – vilket gör att filmen känns betydligt mycket längre än vad den egentligen är.

Jag tror personligen att Critters 3 hade kunnat bli en betydligt bättre film om de dels hade fortsatt på den redan inslagna vägen, men om de också hade gjort mer intressanta karaktärer än vad vi får här. Hooken med att placera de utomjordiska hårbollarna i ett hyreshus var inte en dum idé – problemet låg i utförandet, vilket i sin tur har gjort, som sagt, filmen väldigt platt.

Jag tycker Critters 3 är okej, men den kunde samtidigt ha varit så mycket bättre än vad den är – vilket är väldigt synd med tanke på de två starka första filmerna i franchisén.

Critters 2 av J

Två år har gått sedan familjen Brown hamnade under attack från de glupska utomjordiska varelserna kallade Krites på deras gård strax utanför den lilla staden Grover’s Bend. Brad Brown (Scott Grimes) har återvänt till staden för att spendera påsken tillsammans med sin mormor, ovetandes om att en otrevlig överraskning väntar på honom.

En handfull okläckta Krites ägg som gömts undan hittas på Brad’s gamla farm och misstas senare för att vara påskägg, vilket snart resulterar i att de nykläckta Krites börjar sätta tänderna i Grover’s Bend’s invånare. Lyckligtvis återvänder de intergalaktiska prisjägarna igen för att sätta stopp för Krites-problemet en gång för alla, men problemet är desto större till antalet den här gången och frågan är vad som kommer vara kvar av Grover’s Bend och dess invånare…

Critters 2 är den enda av de fyra första filmerna som jag aldrig såg som barn. Jag såg den första filmen tack vare att jag lyckades spela in den från TV. Den tredje filmen såg jag dubbad på tyska och den fjärde filmen hyrde jag hos den lokala filmbutiken, men den här andra filmen i franchisén lyckades jag aldrig få tag på. Det skulle dröja ganska många år innan jag faktiskt såg den för första gången, vilket var någon gång i mina tonår. Sist jag såg den var något år innan jag började skriva recensioner, kring 2006 eller 2007 skulle jag tro. Hur som helst så mindes jag den som en okej film, men att den inte var så mycket mer än så.

Nu när jag äntligen har sett om den så måste jag säga att jag vart positivt överraskad; Critters 2 är hysteriskt kul! Filmen tar allt som den första filmen gjorde men gör det större och mer bombastiskt än sin föregångare. Men till skillnad från den första filmen, som balanserade humor och skräck ganska bra, tippar den här filmen över ordentligt in i komedi-genren, medan dess skräck får stryka ganska fint på foten. Critters 2 är mer en komedi med skräckelement än en skräckfilm med humor i, som sin föregångare, är vad jag försöker säga här. Det är hur som helst inget problem då gagsen i filmen är gapskrattsroliga, även om de kanske är lite en produkt av 80-talet.

Hur som helst så är Critters 2 vad jag skulle kalla en lyckad uppföljare. Den expanderar på vad som redan gjorts, men gör samtidigt lite sin egna grej. Det är en kul och fartfylld film som passar perfekt som en double-bill tillsammans med originalet. Rekommenderas varmt.

Critters av J

Familjen Brown är en vanlig amerikansk familj som lever ett stillsamt liv på deras farm någonstans i Kansas. Deras lugna tillvaro vänds upp och ner en kväll när ett utomjordiskt rymdskepp plötsligt landar på deras ägor och de snart finner sig under attack från en grupp dödliga utomjordiska varelser kallade Krites. Samtidigt anländer två intergalaktiska prisjägare till den intilliggande staden för att utrota Krites-problemet – med metoder som är allt annat än subtila…

När jag var liten hade jag en kompis som bodde i samma by som mig som brukade spela in skräckfilmer från den tyska kabelkanalen RTL 2. Det var bland annat igenom honom jag kom i kontakt med Child’s Play filmerna för första gången då han hade spelat in Child’s Play 3 från RTL 2. Kruxet var bara att filmen var för det första otextad, men också dubbad till tyska. Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket i det just då då jag ändå inte hade förstått vad de sa då mina engelskakunskaper var lika med noll. Det jag brydde mig om var att det var en skräckfilm.

Vad har då detta med Critters att göra? Jo, min första kontakt med Critters franchisén var nämligen en tyskdubbad inspelning från RTL 2 av Critters 3 som min kompis hade gjort. Något år efter att jag hade fått se den tredje installationen i franchisén visade TV4 den första Critters filmen sent en natt, så jag ställde in timern på våran video och såg sedan filmen dagen därpå – och föll pladask för den.

Critters är alltså en av de filmer som har hängt med mig ända sedan min barndom och är en av många filmer jag håller mycket varmt om hjärtat, men som jag samtidigt inte har direkt sett om speciellt mycket sedan dess. Det är en film som jag återkommit till ett par, tre gånger sedan mina tidiga tonår även om det borde vara en film jag återkommer till oftare, speciellt då den tickar av alla boxar för en underhållande monsterfilm från 80-talet; den är lagomt lång, den har högt tempo, den har gapskrattsrolig humor, riktigt coola och roliga monster, bra skådespel och karaktärer och riktigt snygga effekter (för att inte tala om en Billy Zane med hår!).

Efter den här omtitten av Critters har jag förstått att det är en film som måste åka i spelaren oftare – gärna back-to-back med Critters 2. Det här är God Underhållning och ytterligare ett bevis på att film var bättre under 80-talet. Två stora tummar upp, rekommenderas varmt.