| Subcribe via RSS

Paura nella città dei morti viventi (aka City Of The Living Dead) av J

september 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att prästen Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i Dunwich, New England börjar underligheter att inträffa i den lilla staden så som att folk börjar försvinna, flera mordoffer påträffas inom loppet av fyrtioåtta timmar och andra mystiska incidenter.

Samtidigt som Fader Thomas hänger sig sitter Mary (Catriona MacColl) i en seans i New York och får en vision om hur Fader Thomas’ självmord har öppnat en av portarna till Helvetet – varpå hon börjar krampa och dör. Journalisten Peter Bell (Christopher George) får nys om den märkliga händelsen och bestämmer sig för att försöka rota i det hela. Vid ett besök vid Mary’s nygrävda grav upptäcker han att hon bara varit skendöd och räddar henne från kistan hon ligger i. Mary förklarar för Peter vad som inträffade och vad som pågår; om de inte tar sig till prästens grav och förstör hans kropp innan Alla Helgons Dag kommer porten till Helvetet förbli öppen, vilket kommer resultera i att de döda kommer vakna till liv igen för att äta de levande.

Paura nella città dei morti viventi – eller City Of The Living Dead (alternativt Gates Of Hell i USA och Staden Med Levande Döda i Sverige) – är för mig en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Det är den första i Fulci’s ”Death Trilogy” (de andra två är The House By The Cemetery och The Beyond). Jag har alltid gillat den här filmen sedan jag såg den på en sönderklippt VHS-kassett jag lånade av en polares bror för omkring femton år sedan och har sedan dess sett om den otaliga gånger på min sunkiga House Of Horror dvd (vars bildkvalité påminner om en taskig VHS-transfer). Den här gången såg jag om den på Arrow’s första bluray släpp av filmen.

Bildkvalitén på Arrow’s släpp var sisådär. Bilden var väldigt grynig på sina ställen och är en av de grynigaste bluray filmer jag har sett tror jag. Det var ingenting som störde mig hur som helst då jag inte är en bildkvalité-nazist. Extramaterialet orkade jag inte gå igenom då blurayen var ganska fullpackad med det. Det är något jag kommer gå tillbaka och kika på vid ett senare tillfälle. Hur som helst…

Paura nella città dei morti viventi står sig förbannat bra än idag. Hela filmen känns som en surrealistisk mardröm där atmosfären är så tung och kompakt att man nästan kan skära i den med en kniv. Med det sagt menar jag inte att filmen är läskig, utan att den har en kuslig och spännande stämning rakt igenom hela filmen med några scener som fortfarande ger mig gåshud (så som sista framen i hela filmen). Det rör nästan hela tiden på sig ända fram till slutkonfrontationen som – i mitt tycke – är ett riktigt antiklimax och ett rejält meh efter all build-up de gjort igenom hela filmen.

Anledningen till det tafatta slutet är lite luddig och varken Lucio Fulci eller Dardano Sacchetti – som skrev manuset tillsammans med Fulci – har rätt ut vad som egentligen hände, men rykten säger att något klantarsle spillde kaffe på negativet och det gick inte att rädda det. Pengarna var dessutom slut, så de fick improvisera ihop slutet helt enkelt. Ett annat rykte angående detta säger att Fulci ändrade sig om hur slutet skulle vara efter att de hade filmat klart filmen, så de fick improvisera ihop ett nytt slut och det här var det bästa de kunde göra. Vad som stämmer och inte stämmer vet jag inte, men jag skulle nog satsa en peng på att nån dumjävel spillde kaffe på negativet då det låter mer troligt än att Fulci skulle ha ändrat sig om slutet efter att de var klara med filmen.

Hur som helst är Paura nella città dei morti viventi/City Of The Living Dead ett mästerverk överlag. Det finns lite att klaga på här och gillar man zombiefilmer (även om de bryter mot ”reglerna” lite grann) så är Paura nella città dei morti viventi ett givet val för en filmkväll. Rekommenderas varmt.

No Comments

Day Of The Dead: Bloodline av J

augusti 26th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan början till slutet av mänskligheten inträffade. De döda vaknade återigen till liv för att förtära köttet från de levande och en handfull människor lyckades sätta sig i säkerhet i en militärbunker där forskare, civila och militärer samlats för att försöka överleva mänsklighetens slutskede.

En av dessa överlevande, forskaren Zoe (Sophie Skelton), jobbar dag som natt för att försöka finna ett botemedel eller vaccin mot det virus som återuppväcker de döda utan någon större framgång. När så ett av barnen i bunkern blir allvarligt sjuk beger sig Zoe tillsammans med en grupp militärer ut för att hämta förnödenheter och stöter på Max (Johnathon Schaech) – Zoe’s gamla stalker som blev dödad i början av apokalypsen. Max påvisar mer intelligens än de andra odöda och Zoe inser snart att det är något väldigt speciellt med honom…

George A. Romero’s Day Of The Dead från 1985 är en av de absolut bästa zombiefilmer som någonsin har gjorts. Personligen tycker jag att den slår sina föregångare – Night Of The Living Dead och Dawn Of The Dead – på fingrarna, även om jag älskar de filmerna också. Day Of The Dead är rakt igenom mörk, dyster, melankolisk och klaustrofobisk. Filmens inledningen är både klassisk och även mästerligt framförd och ger mig än idag gåshud varenda gång jag sätter mig för att se filmen. Jag såg Steve Miner’s remake av Day Of The Dead snett efter att den kom 2008 och har sedan dess inte sett om den då den, i alla fall som jag minns det, sket över hela originalet. En omtitt hade nog varit på sin plats, speciellt med tanke på att jag nu har sett Day Of The Dead: Bloodline som släpptes i början på året.

Det märks att Day Of The Dead: Bloodline försöker att vara originalet (mestadels igenom små referenser till karaktärerna i den filmen), men att den samtidigt försöker komma med egna och fräscha idéer. Resultatet är… sådär. Å ena sidan tycker jag att den var okej för vad den var (och bättre än mycket annat skit som gjorts sista femton åren i zombiegenren), men å andra sidan – och kanske mest tack vare titelsättningen av filmen – är den rätt rutten (pun intended).

Till skillnad från originalet är den här filmen väldigt snabb. Filmen hade behövt minst tjugo minuter extra speltid då det i stort sett inte finns någon direkt uppbyggnad av karaktärerna att tala om här egentligen. Den enda karaktären vi på sätt och vis får lära känna lite mer än att bara få höra namnet på den är Zoe, istället har de packat in så mycket action de kunnat utan några större karaktärsutvecklingar – vilket leder mig till nästa problem jag tycker att filmen har…

Det finns inga som helst karaktärer att gilla här; är de inte skitstövlar så är de självupptagna idioter som gör totalt IQ-befriade beslut som får andra dödade – typ de där karaktärerna som inte har något namn. Sophie Skelton är snygg, men passar verkligen inte i rollen som Zoe – alls. Hon springer runt med samma ansiktsuttryck (som påminner om en tilldaskad häck) igenom i stort sett hela filmen och hennes karaktär Zoe verkar skita fullkomligen i om hon utsätter andra för fara eller får folk dödade. Jeff Gum‘s karaktär Miguel, som är den här filmens motsvarighet till Captain Rhodes i originalet, känns överlag inte speciellt hotfull och om man ska nödvändigtvis jämföra de bägge karaktärerna med varandra är Miguel en kärring i jämförelse med Rhodes.

En hel del saker i filmen känns väldigt intryckta med tvång dessutom. Det bästa exemplet är kärleks-subploten mellan Zoe och Marcus Vanco‘s karaktär Baca (yes, really), som är bror med Miguel (även om de inte är lika varandra överhuvudtaget på något som helst vis). Jag förstår att den subploten används som en katalyst för det som inträffar i filmen, men kunde de verkligen inte komma på något bättre än en totalt ointressant, klyschig och forcerad subplot som den?

Originalets slut är av den mörkare sorten och lämnar oss tittare med en ganska tom känsla för karaktärerna i filmen. Att hoppet i stort sett är ute även om de har överlevt. I den här filmen har de istället valt att genomföra ett fruktansvärt krystat slut där klimaxet snavar över sina egna fötter och faller framstupa med ansiktet först ned i golvet. Upplösningen är av sorten ”living happily ever after” och är troligtvis ett av de mest tafatta slut i en zombiefilm som gjorts.

Det jag tycker är okej med filmen är väl att majoriteten av skådespelarnas insatser (speciellt Johnathon Schaech, som troligtvis gör den bästa prestationen här) är bra, effekterna ser bra ut och verkar vara – om jag inte misstagit mig – praktiska effekter till större delen (vilket jag uppskattade då väldigt många zombiefilmer nu för tiden förlitar sig till CGI-blod istället) och en del av de nya idéerna filmen kom med fungerade helt okej.

Hade de strukit den forcerade och klyschiga kärleks-subploten och bytt ut den mot något mer intressant, gjort filmen tjugo minuter längre med djupare karaktärsutveckling och skrivit om karaktären Zoe till en karaktär man hade kunnat heja på istället för att vilja se henne gå samma öde till mötes som alla karaktärer hon lyckas få dödade hade troligtvis Day Of The Dead: Bloodline varit en rent av bra film. Så som den är (och kommer antagligen alltid att vara) så är det ett ganska hafsigt verk som enbart existerar för att casha in på Day Of The Dead titeln, även om den har några intressanta idéer och en handfull bra saker i sig.

Om du ska ha filmkväll och måste välja mellan originalet eller den här så är valet extremt enkelt i min mening; se originalet.

No Comments

Blood Tracks av J

augusti 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Glamrockgruppen Easy Action beger sig tillsammans med ett filmteam och en grupp fotomodeller upp i bergen för att spela in en musikvideo till deras kommande skiva. Men kort efter att de är klara inträffar en lavin som avskärmar dem från civilisationen. Som om det inte vore nog bor en familj med psykotiska galningar i en intilliggande och övergiven fabrikslokal och de ser gruppen som inkräktare – inkräktare som måste röjas ur vägen.

Blood Tracks (som släpptes som Heavy Metal i Sverige och Shocking Heavy Metal i Västtyskland) är en brittiskt producerad slasherfilm från 1985, regisserad och skriven av svensken Mats Helge Olsson (tillsammans med Derek Ford och Anna Wolf, respektive) och inspelad i Funäsdalen i Jämtlands län.

Blood Tracks är inte en bra film, men den är å andra sidan sjukt underhållande i sin härliga dumhet. Majoriteten av skådespelarna kan inte skådespela överhuvudtaget och vad jag har kunnat läsa mig till var flera av dem även fulla under inspelningen för att övervinna sin scenskräck – det märks. Hela filmen är extremt cheesig och korkad, effekterna varierar mellan okej och bedrövliga och filmen är överlag en lättsam (om än blodig) och rolig titt. Det är helt klart en festfilm där man sitter ett större sällskap och tittar.

Gillar man cheesiga och dumma slasherfilmer är Blood Tracks en given titt. Rekommenderas.

No Comments

The Demon av J

augusti 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Två månader efter att en fjortonårig flicka blivit kidnappad och mördad av en psykotisk galning kallar föräldrarna – som fortfarande är ovetande om flickans öde och som är frustrerade över polisens inkompetenta jobb med fallet – in Bill Carson (Cameron Mitchell), en pensionerad överste i den amerikanska marinkåren som nu mer frilansar som som ett medium och detektiv. Samtidigt har samma galning satt sitt sikte på förskoleläraren Mary (Jennifer Holmes), som i sin tur har börjat ana att hon svävar i livsfara.

Den sydafrikanska och nederländska samproduktionen The Demon från 1979 (som släpptes 1981 i USA, där den även är känd som Midnight Caller) är en ointressant, ospännande och väldigt hafsigt gjord slasherfilm. Skådespelarna i filmen är märkligt nog väldigt bra, men manuset är så jävla tråkigt. Visst, filmen har en ganska hög bodycount men saker som spänning och innovativa mord existerar inte här. De scener som ska vara menade att vara spännande faller platt och majoriteten av morden som inträffar är igenom strypning med en plastpåse – boooooring.

Det märks klart och tydligt att manusförfattaren tillika regissören, Percival Rubens, fick inspiration ifrån Black Christmas och Halloween men ville samtidigt öka på antalet döda jämfört med de filmerna. Problemet var bara att han hade uppenbarligen ingen aning om hur man skapar spänning med små medel. Att han dessutom valde att droppa Bill Carson subploten ungefär halvvägs fick mig att klia mig i huvudet. Helt ärligt hade de kunnat skippa hela den subploten då den tillför nästintill ingenting och enbart koncentrerat sig på Mary subploten (som filmen till större delen ändå fokuserar på). Filmens extremt abrupta slut fick mig dessutom att sitta med öppna armar och säga ”Jaha?!” högt för mig själv.

Jag hatar inte The Demon, men jag tycker att det var en otroligt långdragen och under majoriteten av dess speltid extremt ointressant film som knappt lyckades hålla kvar mitt fokus igenom hela. Det kommer nog dröja ett tag innan jag ger den här en till chans.

No Comments

Lo squartatore di New York (aka The New York Ripper) av J

augusti 9th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En psykotisk galning går lös i New York City och lämnar de uppsprättade kvarlevorna av vackra kvinnor bakom sig, allt eftersom denne hånar polisen över telefonsamtal med en Kalle Anka-liknande röst. Den åldrande kriminalaren Fred Williams (Jack Hedley) står handfallen inför fallet trots hjälpen från psykoanalytikern Dr. Paul Davis (Paolo Malco), fram tills det att ett av mördarens tilltänkta offer lyckas undkomma…

Lo squartatore di New York – eller The New York Ripper – är en giallo-slasher hybrid från 1982, regisserad av den italienske skräckmästaren Lucio Fulci. Filmen är extremt våldsam och sleazig och är en av de där filmerna som bara kunde ha spelats in under 70- och 80-talet – och enbart i Italien (eller möjligen någonstans i Asien). Hade filmen gjorts idag (och varit mer kommersiellt inriktad) hade troligtvis varenda feminist och kvinnorättsaktivist satt morgonkaffet i strupen och antagligen försökt att påvisa att filmen uppmuntrar till våld mot kvinnor.

Jag har alltid gillat den här filmen, men det är samtidigt en film i stuk med exempelvis Maniac från 1980 med Joe Spinell; det är inte en film jag orkar sitta igenom jätteofta även om jag tycker att den är bra. Att det är så blir nog extra tydligt då det här var min första omtitt av den på nära femton år, dock för första gången på bluray. Hur som helst så är det som sagt en film jag gillar. Enda problemet jag har med filmen är väl att filmen är som sagt extremt sleazig, så pass till den grad att vissa scener borde ha klippts bort helt ur filmen – eller åtminstone kortats ner avsevärt – då de inte tillför storyn någonting överhuvudtaget, utan är bara där för att göra filmen sleazigare. I alla fall…

Skådespelet varierar en del här, men är samtidigt rätt svårt att bedöma tack vare dubbningen i filmen som i sedvanlig ordning när det gäller Fulci filmer är bitvis gräslig. Effekterna är härligt daterade givetvis, men skiner stundtals upp (som exempelvis bröstvårtsscenen).

I alla fall får den rekommendation av mig till de mer hårdkokta skräckfilmstittarna. Ska du se filmen, se då till att INTE titta på någon av de brittiska utgåvorna av filmen (inte ens Shameless blurayen) då samtliga är klippta. Jag själv såg filmen (den här gången) på Blue Underground’s bluray släpp som är helt oklippt. Quack, quack!

No Comments

I corpi presentano tracce di violenza carnale (aka Torso) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Universitetet i Perugia lamslås efter att kvarlevorna av flera studenter hittats. Polisens enda ledtråd som mördaren har lämnat efter sig är en svart och röd halsduk och för att komma vidare i utredningen ber de eleverna på skolan att kontakta dem om de vet någon som burit en sådan. En av eleverna, Daniela (Tina Aumont), vill minnas att hon sett någon bära just en sådan halsduk och blir snart kontaktad av den besinningslöse mördaren som hotar att ha ihjäl henne om hon inte håller tyst.

Tillsammans med tre vänninor beger hon sig iväg till en öde belägen villa ute på den italienska landsbygden för att komma undan hemskheterna. Den lantliga vistelsens lugn kan dock inte undanröja det faktum att någon iakttar de fyra kvinnorna från skogen…

Jag kan inte påstå att jag är speciellt bevandrad i giallo genren, för det är jag inte. Jag har sett någon enstaka här och där genom åren och ska jag vara ärlig vet jag inte om jag faktiskt har sett en ren giallo (i skrivande stund). Troligen inte. Hur som helst har jag spanat in Sergio Martino’s I corpi presentano tracce di violenza carnale – eller Torso som den heter utanför Italien – från 1973 och jag gillade den.

Men som jag har förstått det på de som är lite mer insatta i subgenren är det inte en fullfjädrad giallo heller, vilket var något jag misstänkte då filmen fick mig att tänka på slashergenren. Filmen är extremt sleazig i sann 70-talsanda med en hel del scener med fagra och lättklädda (och stundtals helt nakna) damer i kombination med taskiga och daterade effekter som sig bör, i en handfull blodiga och våldsamma scener. Det var dessutom ett tag sedan en film fick mig att nästan bita på naglarna av spänning, vilket den här lyckades med i den sista akten.

Så kort och gott; jag gillade filmen och jag har bestämt mig för att försöka fördjupa mig lite grann bland giallos och se vad jag kan finna. Tills vidare tycker jag att du ska spana in den här gobiten från 70-talet. Rekommenderas.

No Comments

2019 – Dopo la caduta di New York (aka 2019 – After The Fall Of New York) av J

augusti 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

Året är 2019. För tjugo år sedan utbröt ett kärnvapenkrig som ödelade stora delar av Jorden och förvandlade planeten till en radioaktiv soptipp, befolkad av människor utan något som helst hopp om en ljus framtid. En handfull deformerade varelser utvecklades strax efter krigets utbrott och sen… ingenting. I nästan femton år har inte en enda människa blivit född.

New York City, nu mer en gigantisk hög av sopor och skrot, är under kontroll av den ondskefulla militärstyrkan Eurak. Med hjälp från inhyrda legosoldater är Eurak styrkorna effektiva i sitt jobb att utplåna alla lokalinvånare och använder de som fortfarande är friska till alla möjliga genetiska experiment, i ett desperat försök att hitta nyckeln till mänsklighetens överlevnad. Samtidigt har deras motståndare, rebelgruppen Pan American Confederacy, fått information om att det faktiskt finns en fertil kvinna kvar. Enda problemet är att hon befinner sig mitt i New York City. De hyr in legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) och tillsammans med två andra legosoldater beger han sig iväg för att hämta henne och säkerställa mänsklighetens överlevnad.

Italienarna kan göra film dem. Filmerna är oftast inte jättebra, men film kan de göra i alla fall! 2019 – Dopo la caduta di New York – eller 2019 – After The Fall Of New York – är ett praktexempel på det. Filmen spelades in 1983 och regisserades av Sergio Martino – mannen bakom exempelvis Torso från 1973 – och är en italiensk Escape From New York rip off.

Hur som helst är filmen bitvis långdragen och inte alls trashigt underhållande på det sättet som jag hade föreställt mig att den skulle vara, men den hade samtidigt sina stunder då filmens action var otroligt skrattretande och fightscenerna som spelades upp framför mina ögon fick mig att yla av skratt. Edmund Purdom (Pieces, Don’t Open Till Christmas) dyker här upp i en liten roll och vi ser även George Eastman (Antropophagus, Absurd) här i en liten men viktig roll som Big Ape (yes, really).

2019 – Dopo la caduta di New York var inte riktigt så pass underhållande som jag trodde att den skulle vara, men den väckte å andra sidan mitt intresse för italienarnas post-apokalyptiska filmer från 80-talet (däribland deras Mad Max rip offs som vart en egen subgenre under första halvan av 80-talet). Hade filmen varit mer bonkers och dum hade jag troligtvis gett den en rekommendation tack vare rent underhållningsvärde, men som den är räcker inte hela vägen.

No Comments

Baywatch av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Matt Brody (Zac Efron) är en olympisk mästare med två guldmedaljer. Men tack vare sina alkoholproblem har han sumpat sin karriär till den grad att han nu får lov att genomföra samhällstjänst som en del av straffet han fått för en förseelse. Han ska avtjäna sin tid som livvakt vid Emerald Bay’s livvakts station, som drivs av den energiske Mitch Buchannon (Dwayne Johnson). Brody märker ganska snabbt att hans kändisstatus inte ger honom några som helst privilegier och att jobbet som livvakt är betydligt tuffare än vad han till en början trodde. Samtidigt börjar folk att dö under mystiska omständigheter kring stranden och Buchannon är övertygad om att dödsfallen har någonting att göra med det närliggande nybygget att göra, varpå han och hans grupp med livräddare börjar att nysta i det hela.

Baywatch från förra året (som är en komisk remake av kult TV-serien) är en cheesig och överlag rätt stendum action-komedi som stundtals känns otroligt skitnödig. Jag antar att filmen är menad att vara det, som typ en throwback till TV-seriens känsla. Påtal om TV-serien dyker både David Hasselhoff och Pamela Anderson (som bägge medverkade i TV-serien, för dig som inte visste om det) upp i varsina korta cameos här. Vi ser även en av mina stora filmcrushar här; Alexandra Daddario. Filmen är hur som helst rolig och väldigt underhållande överlag, även om jag stundtals bet ihop tänderna allt jag orkade på grund av ren cringe och skämt som inte gick hela vägen hem hos mig. I övrigt levererar filmen inte direkt någonting nytt, men vem bryr sig i något sådant när det kommer till den här typen av film?

Det som förvånade mig mest med filmen var troligtvis hur mycket svordomar och hur ovårdat språk alla karaktärer hade här. Jag menar, orden ”dick”, ”shit” och ”fuck” hördes minst ett tiotal gånger under filmens cirka två timmar långa speltid. Något som gjorde mig ännu mer förvånad var att filmen har fått en 11 årsgräns i Sverige, även om man klart och tydligt får se ett manligt könsorgan – och den sekvensen är inte hastig heller om vi säger så…

I alla fall, överlag gillade jag Baywatch remaken. Det är en film man inte ska ta på något som helst allvar. Man ska bara luta sig tillbaka, stänga av hjärnan, äta sina snacks och bli underhållen av den, helt enkelt. Rekommenderas.

No Comments

Empire State av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Efter att ha misslyckats att komma in på polishögskolan, söker Chris Potamitis (Liam Hemsworth) jobbet som säkerhetsvakt för Empire State Armored Truck Company. Chris gör misstaget att nämna företagets slappa säkerhet för sin bästa vän, Eddie (Michael Angarano), och blir snart mot sin vilja indragen i en utarbetad plan att råna stället på de rikliga mängder kontanter som lagras där – vilket resulterar i det största kontant rånet i USA’s historia.

Empire State är en thriller från 2013, baserad på verkliga händelser som inträffade i början av 1980-talet. En av filmens producenter (och finansiärer) var verklighetens Chris Potamitis. Utöver Hemsworth och Angarano finner vi även Dwayne Johnson i en viktig roll som polisen som är de bägge huvudkaraktärerna i hälarna. Varför jag överhuvudtaget nämner detta begriper jag inte riktigt själv då karln syns klart och tydligt på omslaget bredvid här. Nåväl…

Jag gillade Empire State. Den var välspelad, spännande på sina ställen och fungerar bra en slö fredagskväll, med det lilla undantaget som är Angarano’s karaktär Eddie. Missförstå mig inte nu, Angarano gjorde rollen bra, men karaktären (och troligtvis verklighetens) Eddie var den typiska glappkäften som aldrig kan hålla truten om något eller någon och var just den typen av person jag högst personligen inte tål på något som helst plan, vilket i sin tur blev ett irritationsmoment i filmen för min del.

Bortsett från karaktären Eddie gillade jag i alla fall filmen. Jag tycker dock det är lite märkligt att filmen fick en direkt till video release istället för att gå upp på stora duken då skådespelet och manuset här är bra, för att inte tala om att filmen faktiskt hade en rätt ordentlig budget bakom sig. Hmm.. nåja. Jag ger Empire State en rekommendation hur som helst.

No Comments

Central Intelligence av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Calvin Joyner (Kevin Hart) förutspåddes i high school att han hade störst chans att lyckas i livet av alla elever på skolan. Tjugo år senare jobbar han som revisor, ett jobb han hatar. Hans före detta assistent har precis blivit befordrad över honom, relationen till hans fru Maggie (Danielle Nicolet) – som han har varit tillsammans med sedan high school – knakar i fogarna och 20-årsjubileumet för hans avgångsklass börjar närma sig. Calvin oroar sig att han kanske nådde sin höjdpunkt i high school och att hans liv därefter bara gått utför…

Men så när Calvin får en vänförfrågan på Facebook från en Bob Stone (Dwayne Johnson) vänds hela hans liv upp och ner. Bob var nämligen Robbie Weirdicht – en överviktig och mobbad kille, vars enda vän var Calvin, som efter ett extremt spratt slutade komma till skolan, men som efter många år av hård träning blivit en muskulär och självsäker man. Bob förklarar för Calvin att han behöver hans hjälp att gå igenom några redovisningsprotokoll. Calvin dechiffrerar posterna som multimiljon-dollar transaktioner från en auktion, vars sista betalning kommer ske dagen därpå. Nästa morgon knackar en grupp CIA agenter på Calvin’s dörr, varpå han snart finner sig i en värld av eldstrider, spionage, dubbelspel och annat som kan leda till döden på fler sätt än han kan räkna ut.

Jag är ett stort fan av Dwayne Johnson och tackar inte nej till att se hans filmer på stora duken, men den amerikansk-kinesiska samproduktionen Central Intelligence var en film jag lät gå förbi obemärkt av mig själv. Jag fann inget som helst intresse att se den och först nu, omkring två år efter att den kom, har jag äntligen sett den på bluray. Jag ångrar mig lite grann nu att jag inte gav den en chans och begav mig iväg till biografen och såg den där för första gången istället…

Central Intelligence levererar ingenting nytt, men Kevin Hart och Dwayne Johnson gör ett jävligt kul par i den här filmen. Hart känns inte fullt lika flamsig här som han brukar vara, medan Johnson är tvärtom. Rollen Johnson gör här är olikt i stort sett allt annat han har gjort tidigare och efter. Istället för hans sedvanliga roll där han är stenhård och staplar one-liners på varandra flamsar han runt som fan här och gör en sjukt over the top prestation, som varierar mellan cringe och hysteriskt gapskratt-kul. Det är helt klart en annorlunda roll för Johnson, även om han gör den jävligt bra. I övrigt är filmen väldigt rolig och hyfsat actionpackad, vilket är perfekt för en kväll i soffan.

Jag gillade Central Intelligence. Det är en perfekt popcorn-film som inte går att ta på något större allvar och som rullar förbi utan några större bekymmer. Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud