| Subcribe via RSS

Texas Chainsaw Massacre (2022) av J

februari 21st, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp med fyra vänner, Melody (Sarah Yarkin), Melody’s syster Lila (Elsie Fisher), Dante (Jacob Latimore) och Dante’s flickvän Ruth (Nell Hudson), åker till den öde staden Harlow i Texas då Melody söker en nystart för hennes syster som överlevt en skolskjutning och för att återuppväcka staden genom att göra den till en semesterort efter att ha köpt byggnaderna billigt från banken. Det visar sig att staden har fortfarande två invånare, en kvinna, Mrs. Mc (Alice Krige) och hennes son (Mark Burnham), som bor i det lokala barnhemmet och som vägrar att lämna, påstående att de är de rättmätiga ägarna av huset.

Efter att ha ringt den lokala sheriffen för att få de påstådda husockupanterna utslängda blir Mrs. Mc hastigt sjuk, varpå sheriffen, Ruth, Mrs. Mc’s son och sheriffens biträde beger sig iväg med henne till det närmsta sjukhuset för att få hjälp. De hinner inte så långt innan Mrs. Mc avlider varpå hennes son blir ursinnig med resultatet att de kraschar med bilen. Nu, med Mrs. Mc ansikte som mask, beger sig hennes son tillbaka till Harlow för att utkräva hämnd på dem som han anser bär ansvaret för hans mors död…

Jag kan väl inte direkt påstå att jag är något die hard fan av The Texas Chainsaw Massacre franchisén. Jag gillar några av filmerna så klart, men bland slasher franchisérna som varit stora sedan 70- och 80-talet så är det nog den franchisé jag återvänder minst till – såvida det inte är en ny film som kommit ut, som nu. Texas Chainsaw Massacre som släpptes för några dagar sedan på Netflix gör en Halloween 2018 och personligen tyckte jag att det fungerade bra – trots att filmen är dummare än en säck med hammare.

Filmen försöker inte vara någonting annat än en dum slasherfilm och den lyckas bra med det. Den är våldsam som fan (och är antagligen den mest våldsamma i hela franchisén), den har en hög body count och faktiskt en handfull scener där det vart en gnutta spännande. Karaktärerna är dryga idioter och influencers som tror att de är bättre än andra, vilket brukar vara någonting jag inte tål i filmer men att å andra sidan få se dem bli slaktade av Leatherface var kanske filmens största behållning.

Jag gick in i Texas Chainsaw Massacre (vars namn verkligen beskriver filmens innehåll) med en viss skepsis då jag visste att det skulle vara ytterligare en uppföljare till originalet från 1974, men den visade sig falla mig alldeles rätt i smaken och kan nog bli den uppföljare (utöver Texas Chainsaw 3D, som jag har en soft spot för) som jag kommer återvända till oftare än de andra filmerna. Rekommenderas.

Läs gärna mina äldre recensioner av de tidigare filmerna i franchisén: 12342003 remaken2006 prequelen till remakenTexas Chainsaw 3D och Leatherface. Ha gärna överseende med hur de första sex recensionerna är skrivna då de var några av de första jag faktiskt skrev och publicerade på internet, för över tio år sedan i skrivande stund. Plus att mina åsikter om filmerna har, som mycket annat, förändrats lite grann sedan jag skrev dem.

No Comments

Unfriended: Proxy av J

februari 20th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sam (Ben Grant) och Ed (Edward Hudec) sitter i ett Skype samtal som vanligt en kväll när en oinbjuden gäst plötsligt hoppar in i samtalet.

Unfriended filmernas koncept med att sätta en hel film på en desktop fungerade bra som långfilmer och borde således egentligen fungera rätt bra som kortfilm också, kan jag tycka. Konceptet är ju uppbyggt på ett sånt sätt att det borde fungera att göra kortare berättelser för att komma undan en del av dödtiden som faktiskt fanns i de två långfilmerna. Det är alltså om det finns någon form av talang framför och bakom kameran. I Unfriended: Proxy finns varken eller, verkar det som.

Jag vet inte om Unfriended: Proxy är menad att göra narr av desktop skräckfilmer, men den lyckas varken vara rolig eller läskig. Skådespelet går från uselt till skrattretande, bland annat klarar Hudec knappt av att sluta flina och deras reaktioner till meddelandena som skrivs i samtalet fick mig att börja garva.

Det finns bra och dåliga kortfilmer, Unfriended: Proxy tillhör den senare kategorin. Skulle du mot förmodan vilja spana in den själv så kan du göra det här nedanför.

Läs gärna min recension av Unfriended och Unfriended: Dark Web också.

No Comments

Mortal Kombat (2021) av J

februari 13th, 2022 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu, Äventyr/Fantasy

MMA fightern Cole Young (Lewis Tan), som är van vid att få stryk i ringen mot pengar, är ovetandes om hans arv – och varför Outworld’s härskare Shang Tsung (Chin Han) har sänt hans bästa krigare, Sub-Zero (Joe Taslim), för att jaga Cole. Oroad över hans familjs säkerhet beger sig Cole iväg för att leta upp Sonya Blade (Jessica McNamee) på uppmaning av Jax (Mehcad Brooks), en Special Forces major som bär samma mystiska drakmärke som Cole föddes med.

Han finner sig snart vid ett tempel tillhörandes Lord Raiden (Tadanobu Asano), en Äldre Gud och beskyddare av Jordriket, som erbjuder en fristad till de som bär drakmärket. Cole börjar träna med de erfarna krigarna Liu Kang (Ludi Lin), Kung Lao (Max Huang) och skitstöveln tillika legosoldaten Kano (Josh Lawson) för att förbereda sig på att stå med Jordens skickligaste kämpar mot fienderna i Outworld i en strid om universumet.

I förberedelse inför att se Mortal Kombat rebooten från förra året satte jag mig och såg om Mortal Kombat från 1995. Jag har alltid tyckt att den filmen är en av de bästa filmatiseringarna av en spelfranchisé och jag vidhåller den åsikten, men så här runt tio år efter att jag såg den sist kan jag medge att den inte åldrats jättebra. CGIn är utdaterad och står ut som en sårig tumme när den väl används. Flertalet av fightingscenerna är inte speciellt bra koreograferade då man kan klart och tydligt se att stuntmännen som ska få en smäll på käften stannar upp i en sekund innan de blir träffade, för att inte tala om de fightingscener där skådespelarna rör sig otroligt klumpigt och långsamt för att spela karaktärer som ska vara experter på att slåss. Men trots alla sina tillkortakommanden så tycker jag ändå filmen håller sig bra ändå – åtminstone om man ska jämföra med de flesta andra spelfilmer som kommit de sista tjugo åren.

Med allt det sagt, hur står sig då Mortal Kombat rebooten från förra året med filmen från 1995? Bra, skulle jag säga. Filmen är betydligt mer grafisk och våldsam än de två tidigare filmerna och fightingscenerna är betydligt bättre koreograferade och genomförda. Att de tagit friheter med källmaterialet (så som att introducera en helt ny karaktär bara för den här filmen) var ingenting som störde mig personligen, även om det verkar vara något fan boys av franchisén har hakat upp sig på. Hur som helst…

Jag gillade Mortal Kombat rebooten. De hade kunnat gjort en handfull saker lite annorlunda mot vad de gjort kan jag tycka, men överlag är det God Underhållning som passar sig fint back-to-back med den första adoptionen från 1995. Det enda vi behöver nu är en uppföljare som tar vid där den här slutade. Rekommenderas.

No Comments

Lovers Lane av J

februari 3rd, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För tretton år sedan på Alla hjärtans dag blev två unga älskare brutalt mördade vid den lokala ”lovers lanen” av en galning med stålkrok. Mördaren blev gripen och inspärrad på en institution, men såren han lämnade efter sig läkte aldrig.

Det är nu Alla hjärtans dag igen och en grupp ungdomar beger sig till den lokala ”lovers lanen”, ovetandes om att den lilla stadens mörka förflutna är på väg att återupprepa sig då mannen med stålkrok har lyckats fly…

Lovers Lane är en av alla filmer jag har haft i tankarna att se om i flera år men inte kommit mig för att göra det. Jag såg den på TV1000 en sen natt någon gång under 2001 eller 2002 och från det lilla jag mindes av den var att jag gillade den.

Nu, i runda slängar tjugo år senare, så kan jag väl säga att Lovers Lane inte stått sig särskilt bra. Jag vet att filmen var en lågbudget produktion till skillnad från de andra slasherfilmerna som släpptes runt samma tidsperiod, men det ursäktar inte att filmen känns otroligt generisk och långtråkig. Alla mord är off screen, skådespelarna är överlag inte särskilt bra, karaktärerna är inte särskilt intressanta och även om filmens slutkläm var ganska fyndig (om än dum) så hade jag slutat bry mig vid det laget. Den hade förvisso en och annan ljusglimt här och där, men det var definitivt inte tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe filmen igenom.

Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Lovers Lane är. Överlag, i alla fall. Jag hatar inte filmen (även om det antagligen framstår som det), men jag vart å andra sidan besviken (och uttråkad för den delen) då jag mindes den som betydligt bättre än så här. Vi får väl se om jag återkommer till den inom de kommande tjugo eller så åren igen…

No Comments

Death Ship av J

januari 28th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den vresige kapten Ashland (George Kennedy) gör sin sista resa ombord på det kryssningsfartyg som han har kommenderat i flera år tillsammans med sin ersättare, Trevor Marshall (Richard Crenna), som tagit med sin familj ombord. När fartyget gör sig redo att återvända till sin hemmahamn dyker plötsligt ett svart fraktfartyg upp och kraschar in i dem och lämnar bara nio överlevande.

Efter att gruppen med överlevande har drivit omkring på en livbåt, tillsynes ohjälpliga, i timmar dyker plötsligt det svarta fraktfartyget upp igen. Gruppen kliver ombord och tror sig ha blivit räddade, men inser snart att de svävar i livsfara då fartyget de precis bordat användes som ett tortyrfartyg av nazisterna under andra världskriget – och det vill ha mänskligt blod.

Death Ship från 1980 tillhör en av de filmer som jag väntat längst med att se, tror jag. Jag har haft den i mitt medvetande sedan mitten av tonåren och det har alltid varit en film jag velat spana in – antagligen mest för att jag alltid gillat skräckfilmer som utspelar sig på fartyg. Isoleringen från omvärlden ombord på ett fartyg mitt ute i ingenstans är en perfekt setting i mina ögon för en skräckfilm, likt ett rymdskepp eller dylikt (som i exempelvis Alien). Men även om en skräckfilm har en bra setting betyder ju inte det automatiskt att den fungerar – eller ens är bra. Dessvärre faller Death Ship in i det facket.

Death Ship är en av de mest bisarra skräckfilmer jag har sett på väldigt länge. Dess handling är förvisso rak och inte speciellt svår att hänga med i, men det som händer i filmen är bitvis så pass märkligt att jag satt och kliade mig i huvudet och undrade vad fan det var som pågick. I en scen teleporteras en karaktär från ett rum ut till fraktutrymmet på båten bara för att han stirrar på ett vitt, starkt ljus och i en annan scen springer två karaktärer i slow-motion efter en tredje karaktär, som springer i vanlig hastighet. Dessutom får vi otaliga bilder på maskinrummet på fartyget – vilket i sig inte tillför någonting alls till handlingen egentligen. Filmen är extremt osammanhängande bitvis och det känns ärligt talat som att vissa sekvenser i filmen är enbart där för att fylla ut speltid.

Skådespelarna gör väl vad de kan, antar jag. George Kennedy ser ut som att han inte vill vara där till en början, men blir fantastiskt underhållande att titta på senare i filmen då han i stort sett springer runt och tuggar på dekorerna. Richard Crenna är väl den som gör bäst prestation här, men han har å andra sidan inte supermycket att jobba med heller. Filmens effekter ser helt okej ut, även om de använts hyfsat sparsamt.

Death Ship är inte en bra film på något som helst vis, men trots att den är osammanhängande och bitvis smått obegriplig så hade den ändå någon form av charm. Den var inte så dålig att den blev bra (eller rolig för den delen), men den hade ändå någonting som drog in mig – vad vet jag inte riktigt. Skulle jag rekommendera den? Absolut inte, såvida man inte gillar ultra-trashiga skräckfilmer från tidigt 80-tal…

No Comments

Last Dance av J

januari 17th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Baren Kenny’s Palace har blivit utsedd till att vara värd för den direktsända TV-danstävlingen Miss DTV 1991, där en handfull lättklädda damer ska dansa inför TV-publik som ska rösta på dem. Det ingen hade räknat med är att en galning har bestämt sig för att tunna ut konkurrensen bland de deltagande genom att ha ihjäl dem en efter en.

När man djupdyker i slasherfilmsgenren så får man räkna med att man stöter på en del filmer som inte bara är bortglömda utan också inte särskilt bra. Last Dance från 1992 är just en sån slasherfilm; den är bortglömd och inte speciellt bra.

Det största problemet filmen har är att majoriteten av alla mord inträffar off screen och även om en handfull dialoger fick mig att garva till var filmen överlag inte jätteengagerande. Det blir aldrig spännande eller nämnvärt intressant egentligen, utan bitvis småtråkigt. Skådespelet är i alla fall helt okej för den här typen av film, även om det inte direkt höjer filmens kvalitéer nämnvärt.

Nåja. Även om Last Dance inte engagerade mig i någon större utsträckning så finns det å andra sidan definitivt sämre filmer där ute. Som en trashig direkt-till-VHS skräpfilm är den väl okej, även om jag tvivlar på att jag kommer att se om den.

No Comments

Murderock – Uccide a passo di danza av J

januari 17th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

När en rad bisarra mord på dess elever skakar om en dansskola i New York bestämmer sig dess ägare, Candice (Olga Karlatos), att försöka ta reda på vem som ligger bakom de bestialiska morden tillsammans med den skumma modellen George (Ray Lovelock).

Murderock – Uccide a passo di danza – eller Murder-Rock: Dancing Death, The Demon Is Loose eller Slashdance som den också är känd som – är en giallo från 1984, regisserad och delvis skriven av den italienska skräckmaestron Lucio Fulci. Jag personligen har varit ett stort fan av Fulci sedan tonåren och jag har sett en hyfsad mängd av hans filmer genom åren – en del är odödliga klassiker, medan andra är rena katastroferna.

Murderock – Uccide a passo di danza är inte en katastrof, men den är långt ifrån det bästa Fulci gjort. Filmen är extremt långsam och även om det är en handfull mord som inträffar igenom den så räddar inte det filmen från att bli ett ordentligt sömnpiller. Morden är ointressanta och extremt blodfattiga (i synnerhet om man ska mäta i Fulci’s mått mätta) samtidigt som filmen har en handfull dansscener som pågår i ungefär tusen miljarder år, som egentligen inte tillför någonting bortsett från att de fungerar som en backdrop för filmens handling – och det faktum att Fulci här har försökt att riffa på dåtidens amerikanska dansfilmer som var poppis just då. Hur som helst så tråkade de ut mig till den grad att när väl mördarens identitet avslöjades så hade jag slutat bry mig – även om jag nu i efterhand kan tycka att slutet var en gnutta klyftigt (om än helt idiotisk).

Nej, Lucio Fulci har gjort bättre filmer än det här utan tvekan. Det finns säkert de som uppskattar det långsammare tempot och de mer blodfattiga morden som presenteras här, jag själv ser hellre någonting annat av Fulci alla dagar i veckan. Det här är långt ifrån det sämsta karln hann göra under sin karriär, men den är samtidigt långt ifrån något av det bästa.

No Comments

The Wind av J

januari 12th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

När deckarförfattaren Sian Anderson (Meg Foster) anländer till den avsides belagda byn Monemvasia i Grekland blir hon varnad av Elias Appleby (Robert Morley), den pompösa brittiska husvärden hon hyr av, om två saker; vinden, som blir farligt stark nattetid och Phil (Wings Hauser), hans sliskige och underlige amerikanska vaktmästare.

När natten så gör sitt intrång och vinden börjar vina blir Sian vittne till hur Phil begraver Elias i en grund grav i trädgården på framsidan av huset, varpå hon snart finner sig i en situation som kan liknas vid de berättelser hon själv skriver om i sina böcker…

Jag hade förväntat mig någonting betydligt mer trashigt när jag satte mig för att se The Wind – eller Edge Of Terror som den hette i England – men blev rätt överraskad av hur välgjord och spännande filmen var, trots att den tar allt vad som heter logik och slänger ut det genom ett fönster. Filmen hade kanske kunnat varit fem, tio minuter kortare förvisso då några scener pågår en aningen för länge, men jag skulle säga att filmen är överlag en bra och hyfsat intensiv liten slasher med en handfull spännande jaktscener. Meg Foster är (utöver jäkligt snygg) bra i huvudrollen och Wings Hauser både tuggar på kulisserna och äger varenda scen han dyker upp i.

The Wind är inte felfri och har en hel del logiska luckor i sig, men den gjorde mig glatt överraskad och jag kan inte göra annat än att ge den en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Malignant av J

januari 11th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den gravida Madison’s (Annabelle Wallis) värld vänds upp och ned i en handvändning efter att ett mystiskt inbrott resulterat i hennes makes död och att hon återigen fått ett missfall. Inte långt efter börjar hon få paralyserande syner av brutala mord – mord som senare visar sig inträffa på riktigt…

Malignant är en av de där filmerna jag såg trailers för när jag var på bio i slutet på förra sommaren och jag hade väl egentligen inga planer på att skynda med att se den, men efter att ha hört en del bra om den hamnade den på min ”att se” lista rätt snabbt. Tyvärr hann jag aldrig se den på bio, vilket är något jag ångrar nu i efterhand då det visade sig att Malignant var en film som föll mig alldeles utmärkt i smaken.

Går man in i Malignant i tron om att se en gravallvarlig modern skräckfilm – likt de flesta andra skräckfilmer James Wan regisserat tidigare – lär man bli ganska besviken när sluttexterna väl börjar rulla. Filmen börjar förvisso på en ganska seriös not, men allt eftersom den rullar på byts den seriösa tonen ut och hela filmen blir i slutändan fullkomligen bonkers – och jag älskade det.

Kort sammanfattat; Malignant är God Underhållning och jag kan inte göra annat än att ge den en varm rekommendation. Se den innan du läser någonting annat om den. Du kan tacka mig sen.

No Comments

Cruising av J

januari 4th, 2022 | Postad i Film, Thriller

Efter att flera homosexuella män blivit mördade i New York’s S&M och läder distrikt får den unga polisen Steve Burns (Al Pacino) i uppgift att gå undercover och agera lockbete för att försöka hitta mördaren. Nu, arbetandes nästan helt isolerad från sin avdelning, blir han tvungen att lära sig de komplexa reglerna och signalerna som används i den här lilla subkulturen och allt medan han är borta från sin flickvän Nancy (Karen Allen) börjar hans jobb att förändra honom…

Cruising från 1980, regisserad av William Friedkin (som regisserade The Exorcist sju år tidigare) och baserad på en bok med samma titel från 1970, skriven av New York Times reportern Gerald Walker. Jag hade hört en del bra saker om Cruising innan jag satte mig för att se den och visst är det en bra film – överlag. De största problemen jag har med filmen är dess speltid och dess slut. Vissa scener hade i mitt tycke kunnat kortats ned en aning; inte för att de inte var viktiga utan för att snabba på filmens tempo en aning. Flertalet scener där det är menat att vara spännande faller en smula platt då de har en lång uppbyggnad för att sedan inte leda någon vart (även om de i sig driver handlingen framåt, typ).

Slutet kändes en aningen abrupt också och då jag ibland är en aningen trög vart jag helt enkelt tvungen att kolla upp vad det betydde. Utan att berätta vad som händer, så kan jag väl säga att de tagit en sak från boken och slängt in, men utan att ha någon som helst förklaring – tittaren ska helt enkelt tolka slutet hur den själv vill. Jag hade inte haft något problem med det om Cruising hade varit den typen av film, vilket den inte är.

Skådespelarna är bra och Al Pacino briljerar i huvudrollen som vanligt här, samtidigt som jag vart lite förvånad då Joe Spinell (Maniac, Star Crash, The Last Horror Film) dök upp i en liten roll som svettig och snuskig polis som plockar upp dragqueens medan han är i tjänst.

Nåja. Jag tycker Cruising är en bra men bristfällig film. Hade den varit en aningen kortare och tightare i sitt tempo och haft ett annat slut hade det här varit en solklar rekommendation från mig. Synd.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud