| Subcribe via RSS

FPS: First Person Shooter av J

augusti 25th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Ett mystiskt virus har brutit ut som förvandlar de smittade till köttätande monster inom loppet av några få minuter efter infektion. Din fru har ännu inte kommit hem från sitt jobb vid den klinik hon jobbar vid så du bestämmer dig således för att bege dig dit för att undersöka orsaken till att hon ännu inte har kommit hem. Väl där inser du att kliniken är Ground Zero för det mystiska viruset och du måste nu leta igenom komplexet, våning efter våning, efter din försvunna fru. Men tiden är knapp; vid gryning kommer hela området att bli jämnat med marken.

FPS: First Person Shooter är en tysk lågbudgetfilm från 2014 som försökte sig på samma koncept som Hardcore Henry från 2015 (recenserad här) gjorde, fast med oldschool first person shooters som grundidé. Hela filmen är uppbyggd som ett gammalt DOS-spel, från första rutan till sista och inkluderar saker som ofta kunde ses i spel från den eran; så som skärmar när man klarade en bana, game over screens, konsol, fusk som skrevs in i konsol och så vidare. Referenserna till den gamla skolan av FPS-spel (och till skräckfilmer från 80-talet) haglar filmen igenom och för att toppa alltihop har även Stephan Weyte lånat ut sin röst till ”spelarkaraktären”. Vem fan är Stephan Weyte kanske du undrar; det var han som gjorde rösten till spelarkaraktären Caleb i det ikoniska FPS-spelet Blood från 1997 och dess uppföljare Blood II: The Chosen från 1998.

Filmen i sig är väl inte så där värst bra egentligen. Den är rätt långsam på sina ställen och hade inte lidit av att vara tio minuter kortare direkt, men att de lyckats snickra ihop filmen med den antagligen ganska låga budgeten de haft är ändå väldigt imponerande samtidigt som alla referenser hjälper till (i alla fall för den som är ett fan av oldschool FPS-spel) att höja underhållningsvärdet något. Det största problemet jag egentligen hade med filmen var att de valde att ändra vyn i filmen då och då, vilket tog mig ur filmen lite grann. Jag antar att dessa vybyten var för att det skulle föreställa ”cutscenes” i ”spelet”, men jag hade föredragit om de valt att göra som de gjorde i Hardcore Henry och enbart köra på första persons vyn rakt igenom.

De fel som är kan jag faktiskt förbise och ursäkta lite grann med tanke på hur välgjord filmen i det stora hela faktiskt är med tanke på vilken budget de antagligen hade. Hela filmen är ett kärleksbrev till 90-talets första persons shooters och jag kan inte annat tycka att det är underhållande och riktigt kul på det stora hela. Filmen är knappast felfri som sagt, men jag ger den en tumme upp och en försiktig rekommendation – åtminstone till fans av äldre FPS-spel.

No Comments

Summer Of 84 av J

augusti 24th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det är en tillsynes händelselös sommar i den lilla sömniga staden Ipswich i Cape May, Oregon år 1984 fram tills det att en lokal nyhetstidning får in ett annonymt brev där någon påstår sig ligga bakom försvinnadet av tretton tonårspojkar runtom i Cape May de senaste tio åren och får således namnet ’Cape May Slayer’.

Femtonåringen Davey (Graham Verchere) börjar efter avslöjandet om att en seriemördare går lös att misstänka att ’Cape May Slayer’ kan vara en av hans grannar tillika polis, Wayne Mackey (Rich Sommer). Davey och hans vänner ’Eats’ (Judah Lewis), ’Woody’ (Caleb Emery) och Curtis (Cory Gruter-Andrew) bestämmer sig således att ägna sommaren åt att spionera på honom och samla in bevis som pekar på vem Mackey egentligen är, men ju närmare sanningen de kommer desto farligare blir deras utredning…

Summer Of 84 är som namnet antyder en throwback till 80-talets ungdomsfilmer men är samtidigt ämnad för en vuxen publik. Med det sagt betyder det inte att filmen känns som något som hade kunnat spelats in under 80-talet, snarare tvärtom. Det här är en modern film med en look som föreställer 80-talet, vilket jag tycker att den lyckades ganska bra med. Filmen försöker inte vara en film från 80-talet, utan snarare en hyllning och ett kärleksbrev till den eran av film.

Hur som helst så gillade jag Summer Of 84. Den var välskriven, välspelad och balanserade humor med spänning på ett snyggt sätt fram till slutet, där filmen tar en betydligt mörkare vändning som jag faktiskt blev lite förvånad över med tanke på hur lättsam resten av den var. Summer Of 84 är en underhållande liten popcorn-throwback som jag personligen uppskattade. Rekommenderas.

No Comments

Next Of Kin av J

augusti 19th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter hennes mors död ärver den unga kvinnan Linda (Jacki Kerin) ålderdomshemmet Montclare. Kort efter sin ankomst finner hon sin mors gamla dagböcker, som beskriver underliga händelser som inträffat i den stora villan genom åren; kranar som sätter på sig själv, ljus som tänds och röster som hörs i natten. Kort därpå börjar det hennes mor beskrivit i sina dagböcker även inträffa kring Linda och hon börjar sakta men säkert att inse att Montclare ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som kan kosta henne livet.

Next Of Kin från 1982 är en av de där filmerna jag har spanat in under många år. Jag har sett det ikoniska omslaget av filmen otaliga gånger men aldrig brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till att jag inte sett den tidigare har nog berott på att jag under alla år av någon outgrundlig anledning inbillat mig att filmen var en spökhusfilm, vilket den inte är. Next Of Kin är en slow burn slasher med en tät atmosfär som genomsyrar hela filmen. Filmen är både välgjord och välspelad, men hade nog mått bra av att ha varit tio minuter kortare – vissa scener pågår lite för länge och blir mer utfyllnad än något annat. Förväntar man sig dessutom mycket slasheraction lär man bli besviken då filmen är väldigt återhållsam med det. Den är faktiskt så pass återhållsam med det att det känns som att filmens slasherdel blev instoppat med skohorn i sista stund bara för att slashergenren var populär kring då filmen spelades in.

Nåja.. Next Of Kin är överlag en okej film. Även om den inte levererade det jag förväntade mig att den skulle göra så finns det definitivt sämre filmer där ute från samma tidsperiod. Det kommer emellertid nog att dröja innan jag ser om den.

No Comments

Le foto di Gioia av J

augusti 12th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Gloria (Serena Grandi), en ex-modell som nu mer driver herrtidningen Pussycat, står inför ett problem; ett psykotiskt fan med vanföreställningar har ihjäl hennes modeller en efter en och skickar groteska fotografier med deras döda kroppar framför posters av hennes egna avklädda bilder. Allt medan hoten och kropparna staplas på hög måste Gloria klura ut vem galningen är innan hon själv blir den ultimata modellen…

Le foto di Gioia – som antagligen är mer känd som Delirium eller Delirium: Photo of Gioia utanför Italien – är en italiensk giallo från 1987, regisserad av Lamberto Bava och oh boy.. det här var en intressant film. Manuset är fullkomligen bonkers och mördarens psykotiska vanföreställningar – som vi får se flertalet gånger – är utan tvekan filmens highlights, samtidigt som filmen bjuder på en hel del lättklädda damer (däribland den då fagra Serena Grandi), over the top mord och en George Eastman i en mindre roll där han inte spelar en psykotiska galning. Med det sagt; ja, jag gillade den här filmen.

Le foto di Gioia är inte en bra film, men det är å andra sidan en underhållande sådan tack vare hur bonkers och over the top allting i den är. Den får en tumme upp och en rekommendation från mig – åtminstone till fans av sleaziga 80-talsfilmer.

No Comments

Morirai a mezzanotte av J

augusti 12th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Nicola (Leonardo Treviglio) är polis. När hans fru Sara (Barbara Scoppa) hittas brutalt mördad riktas alla blickar och misstankar omgående mot Nicola då han både har problem med spriten och inget alibi för mordtillfället. Anna (Valeria D’Obici), lärare i kriminologi och kriminalpsykolog tillika Nicola’s vän, blir inkallad för att hjälpa till med fallet. Hon är övertygad om att Nicola är oskyldig och försöker övertyga kommisarie Terzi (Paolo Malco) om detta. De alldeles speciella omständigheterna vid mordet tyder på att den ökände seriemördaren Franco Tribbo (Peter Pitsch), även kallad Midnattsmördaren, är förövaren. Det är bara en hake med den teorin; Tribbo dog i en brand på ett mentalsjukhus för närmare tio år sedan…

Morirai a mezzanotte är en italiensk giallo från 1986, regisserad av Lamberto Bava (under pseudonymen John Old Jr.) och är släppt under flertalet olika titlar, så som You’ll Die At Midnight, Midnight Killer, Midnight Ripper, Midnight Horror och Die At Midnight (vilket var den svenska VHS-titeln för filmen).

Jag är ingen expert på giallo’s och jag är definitivt ingen som slukar såna filmer på löpande band, men jag tycker att Morirai a mezzanotte levererade ungefär det jag förväntade mig; blodiga slasher-aktiga mord i italiensk anda, med usel dubbning. Den bjuder knappast på några överraskningar rent genremässigt, men som en film från den andra halvan av 80-talets Italien fungerar den mer än väl. Den har sina problem här och där (så som att den blir långdragen på sina ställen), men överlag är det en okej thriller som rullar förbi utan några större bekymmer. Det är inte en film jag kommer springa benen av mig för att se igen, men det är å andra sidan inte en film jag har någonting emot att se igen.

No Comments

Jack-O av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

År 1914 avrättades en ondskefull trollkarl, men innan hans död svor han hämnd mot ortsborna och i synnerhet Arthur Kelly’s (Mike Conner) familj och släkt. Året därpå vid Halloween kom således hämnden i form av en demon med pumpahuvud från helvetet – Jack-O-Lantern (Patrick Moran) – som slaktade majoriteten av ortsborna innan Arthur lyckades slutligen begrava den i en markerad grav.

Åttio år senare lyckas en grupp ungdomar av misstag släppa lös Jack-O från hans fängelse och det är nu upp till den unge pojken Sean Kelly (Ryan Latshaw) att på något sätt sätta stopp för demonen, en gång för alla.

Jack-O (eller Jacko Lantern som den även är känd som) är en övernaturlig slasherfilm som spelades in 1993, men fick inte ett släpp förrän 1995. Scenerna med John Carradine spelades dessutom in redan 1985, tre år innan hans död, men verkar ha legat på nån hylla någonstans i tio år innan de kom till användning. Med det sagt; Jack-O är en bedrövlig film. Skådespelet är skrattretande, effekterna usla och manusskriptet är så rörigt och fullt med hål i sig att det knappt går att hänga med i vad som händer. Det är 90-talsskräp när det är som värst, skulle jag säga. Designen på Jack-O är dock jäkligt cool, men det väger knappast upp något av det andra i det här skräpet.

Den roligaste scenen i hela filmen måste vara när en kärring springer och tar tag i en kniv efter att ha sett Jack-O, lyckas halka på en matta och kör avslutningsvis ner kniven i en brödrost med resultatet att hon grillar sig själv. Jag garvade ganska gott åt den här scenen, inte bara för vad som hände i scenen utan även för de extremt cheesiga effekterna. Hade filmen varit sån här rakt igenom hade jag älskat den, men när ingen vet hur man skådespelar och hela filmen tar sig på större allvar än vad den egentligen borde göra så får jag mest myror i byxorna och börjar sträcka mig efter telefonen gång på gång. Skräp, skippa.

No Comments

Strange Behavior av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Änklingen John Brady (Michael Murphy) är polischef i den sömniga småstaden Galesburg, Illinois där han har bott större delen av sitt liv. John har levt ett stormigt liv tillsammans med sin son Pete (Dan Shor) sedan hans frus mystiska död flera år tidigare, som han alltid varit övertygad om att hennes nu mer bortgångne chef, Dr. Le Sange (Arthur Dignam), hade något att göra med. Han och Pete’s liv har hur som helst börjat återgå till det normala då John har börjat dejta Barbara (Louise Fletcher), en servitris på det lokala haket. Men när en rad bestialiska mord plötsligt lamslår den lilla staden börjar John misstänka att de ohyggliga brotten kan ha kopplingar till de hemliga experiment som utförs vid stadens colleges psykologiska avdelning…

Strange Behavior – eller Dead Kids, Human Experiments eller Small Town Massacre som den också är känd som – är en sci-fi slasher från 1981 som tar konceptet med slashergenren och gör en egen grej av det, vilket funkar sisådär i mitt tycke. Jag föredrar mina slasherfilmer där en psykotisk galning springer runt i mask och har ihjäl folk till höger och vänster, medan det är flera olika personer som gör just det i Strange Behavior – både med och utan mask – vilket bitvis blev ganska långdraget. Skådespelet varierar från ganska bra till skrattretande uselt, vilket även gäller för effekterna.

Filmens största problem är händelseförloppet i den till och från börjar släpa och även om den bitvis blir skönt cheesig så blir jag aldrig riktigt fängslad i det som händer. Hade filmen kortats ner med tio, femton minuter och om de lagt in ett mord eller två till hade jag antagligen diggat filmen mer, men som den är så hade jag bitvis svårt att låta bli att sträcka mig efter telefonen för slösurfning medan filmen gick.

Överlag är det en hyfsad välgjord och okej film för vad den är, men den föll inte mig hundra procent i smaken helt enkelt. Konceptet var förvisso intressant, men jag föredrar som sagt mina slasherfilmer där mördaren bär mask igenom hela filmen och där klimaxet går ut på att avmaskera denne för en sista konfrontation. Nåja. Det finns sämre filmer än Strange Behavior, det är något som är säkert.

No Comments

The Meg av J

augusti 3rd, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan Jonas Taylor (Jason Statham) ledde en räddningsaktion i Marianergravens oupptäckta djup på en ubåt som hade havererat där han bevittnade hur någonting gjorde enorm skada mot ubåtens skrov, vilket gjorde honom tvungen att avbryta uppdraget och lämna kvar medlemmar i sitt team som senare omkom när ubåten exploderade. Men även om incidenten kostade honom jobbet, hans karriär, hans äktenskap och hans heder höll han fast vid vad han trodde kunde ha orsakat alltihop; en över 20 meter lång varelse som tros ha varit utdöd i miljoner år – en Carcharodon megalodon, en förhistorisk haj.

När ett forskningsteam vid undervattensbasen Mana One genomför ett uppdrag för att undersöka en möjlig djupare del av Marianergraven, dolt av ett språngskikt av hydrogen sulfid, blir teamet som åkt ner attackerade av någonting och blir strandsatta på botten av Marianergraven. Jonas blir inkallad för att genomföra räddningsaktionen av teamet och det går snart upp för de andra vid forskningsstationen att Jonas kan ha haft rätt…

Det var meningen att jag skulle gå och se The Meg när den släpptes på bio förra sommaren men av olika anledningar blev det aldrig av. Nu när det är sommar igen så kändes det som att det var läge att faktiskt ta tag i filmen och slutligen se den.

Jag har aldrig varit något större fan av haj-subgenren, antagligen mycket tack vare den explosion av värdelösa skräpfilmer med hajar i alla möjliga (och omöjliga) former som kommit de senaste tio, femton åren. Bortsett från Jaws (Hajen) så har det funnits två haj-filmer jag tyckt har varit bra/hyfsade och de har varit Deep Blue Sea från 1999 och Bait från 2012 (recenserad här) – de är nu tre. The Meg är en underhållande popcorn thrill ride som blåser på med välgjorda CGI-effekter, ett högt tempo och en hel del action. Filmen är förvisso lika förutsägbar som vilken annan sommar-blockbusterfilm, men jag hade aldrig tråkigt under de strax två timmarna filmen rullade på under.

Jag diggade filmen som sagt, men kan nu i efterhand tycka att det var synd att jag faktiskt inte såg den på bio då den antagligen hade varit ännu mer massiv och fläskig än vad den var här hemma på min TV. Hur som helst får den en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Utøya 22. juli av J

augusti 3rd, 2019 | Postad i Drama, Film

Den 22 Juli, 2011 detonerade en bomb på Grubbegata i centrala Oslo klockan 15.26. Cirka två timmar senare, vid 17.27, avlossade den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik de första skotten på ön Utøya, där Arbeiderpartiets ungdomsförbund Arbeidernes ungdomsfylkings hade sitt årliga sommarläger. Den norska dramafilmen Utøya 22. juli från 2018 är en inspirerad rekonstruktion om massakern på Utøya där vi får följa Kaja (Andrea Berntzen) i sitt sökande efter sin försvunna syster.

Jag tror att jag aldrig haft en så stor klump i magen som när jag satt och tittade på Utøya 22. juli. Inte för att filmen är nämnvärt grafisk, utan för det faktum att filmen är baserad och inspirerad av de verkliga händelserna som inträffade på Utøya för lite mer än åtta år sedan – att det som händer i filmen är rekonstruktioner av vad överlevande har berättat om händelserna där. Att vi som tittare får följa hela händelseförloppet i en (åtminstone tillsynes) enda tagning och att kameran följer karaktären Kaja ger känslan av att vi som tittare är där, på ön, under händelseförloppet; vilket ger filmen ytterligare tyngd.

Det finns ingen humor här och filmen är inte ett dugg underhållande, utan är mer omskakande och otäck i sin realism av skildringen av massakern på Utøya den 22 Juli, 2011. Ett datum och händelse vi aldrig får glömma. Rekommenderas.

Tags: , , ,
No Comments

Fast & Furious: Presents: Hobbs & Shaw av J

augusti 3rd, 2019 | Postad i Action, Film

Efter att en MI6-agent tros ha mördat sitt team och stulit ett högteknologiskt virus kallat The Snowflake, som i fel händer kan orsaka mänsklighetens undergång, sätts DSS-agenten Luke Hobbs (Dwayne Johnson) på begäran av CIA på att spåra agenten och ta tillbaka viruset. Samtidigt blir den ökände ex-militären tillika legosoldaten Deckard Shaw (Jason Statham) kontaktad av CIA för att genomföra exakt samma uppdrag. Till en början vägrar bägge att samarbeta med den andre, men när det går upp för dem vem MI6-agenten är inser de snabbt att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att de står inför en högteknologisk och mycket dödlig fiende, som vill se mänskligheten bli ”återfödd”.

Gillar du Fast & Furious filmerna? Gillar du de mer orealistiska actionfilmerna som film nummer fyra och framåt är? Gillar du högljudda och orealistiska actionfilmer med Dwayne Johnson och Jason Statham i huvudrollerna? Då, min vän, är Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw filmen för dig! Saker som realism, djup handling och karaktärsbygge får stryka på foten för högljudda actionscener som avlöser den ena efter den andra allt medan Johnson och Statham slänger käft med varandra – och jag fucking älskar det. Filmen är extremt over the top och är en riktigt skön popcorn-rulle som, trots sin speltid på över två timmar, tuffar förbi väldigt fort. Vanessa Kirby är dessutom en riktig babe. Jag har inte så mycket mer att säga om filmen, så; rekommenderas.

Sugen på mer läsning? Läs då gärna mina recensioner av Fast & Furious 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8, samt H’s recensioner på 4, 5 och 6 (som han skrev för DVDKritik) också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud