| Subcribe via RSS

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 3 av J

november 10th, 2017 | Postad i Action, Skräck/Rysare, TV

from-dusk-till-dawn-the-series-season-3Jag förväntar mig att du som läser det här redan har sett de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series. Jag menar, om du inte sett de två första säsongerna så vet du vad du har att göra nu. Med allt det sagt följer här en kort storybeskrivning av säsong 3…

Sex månader har gått sedan Carlos (Wilmer Valderrama) sprängde Titty Twister baren i luften vilket släppte lös två demoner från Xilbalba – Helvetet – från deras fångenskap under baren. Bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) jobbar nu mer som indrivare för culebras herrarna men inser snart att de står inför ett kommande krig efter att en av demonerna – kallad Skull Keeper (Joseph Gatt) – lyckas infiltrera deras organisation och förinta nästan alla culebras herrar och att deras fienders ledare är någon de tidigare samarbetat med…

Det har tagit mig ett år och tre omtittar av de första åtta avsnitten (av tio) innan jag orkade mig igenom hela säsong 3 av From Dusk Till Dawn serien. Inte för att säsongen var dålig, tvärtom, utan för att jag har inte haft något som helst sug att titta på serier senaste året. Hur som helst…

Säsong 3 är troligtvis den bästa säsongen i serien. Den är actionfylld, det rör hela tiden på sig och säsongen bjuder på en hel del vändningar hit och dit. Samtidigt som säsongen är allt det så känner jag samtidigt att det känns lite som att storyn har blivit… utsmetad eller hur man ska säga. Karaktärerna stöter på nya hinder och konflikter i varje avsnitt fram till den slutgiltiga striden i sista avsnittet och även om allting har ett syfte så känns vissa av dessa hinder och konflikter som utfyllnad för att få ihop tio avsnitt. Slutstriden i det sista avsnittet känns väldigt hafsigt och blir lite grann som ett antiklimax. ”Var det allt…?”, var min enda tanke när sluttexterna började rulla i slutet på avsnittet.

Nu kanske det låter som att jag bara vill hitta fel i den här tredje säsongen men så är inte fallet. Det är en bra och actionpackad säsong och som jag skrev här ovanför troligtvis den bästa. Skådespelarna är bra och effekterna håller fortfarande höga mått. Jag gillar dessutom att Tom Savini (likt Danny Trejo gjorde i föregående säsong) återvänder till franchisén, fast som en annan karaktär. Att de dessutom kör en referens till den första filmen i slutet på säsongen (involverande Savini och Jake Busey‘s karaktär) fick mig att garva till ordentligt.

Är man ett fan av filmerna eller de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series tycker jag absolut att man ska se den här tredje och sista säsongen – även om de lämnar dörren vidöppen för ytterligare en säsong. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1 och 2 också.

No Comments

Cruise Into Terror av J

november 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp människor bordar ett kryssningsfartyg som ska sätta kursen mot den mexikanska bukten. Ombord på båten är en forskare som har en teori om att egyptierna segla för tvåtusen år sedan till den mexikanska bukten för att bygga en krypta och lägga någonting till vila där. När kryssningsfartygets motor går sönder inser forskaren tillsammans med de andra på båten att de inte är långt ifrån platsen där kryptan borde vara. Gruppen bestämmer sig för att dyka ner under ytan och se om de kan finna den bortglömda viloplatsen, vilket de också gör. De bärgar en egyptisk sarkofag och en del av skatterna de finner och snart börjar passagerarna ombord att bete sig mycket underligt.

Cruise Into Terror är en TV-rysare från 1978 med det då gifta paret Christopher George och Lynda Day George. Filmen är väldigt långdragen på sina ställen och ska jag vara ärlig hade jag lite svårt att hålla ögonen öppna under min titt. Det som räddar filmen från att drunkna (pun intended) är de hyfsade insatserna framför kameran som bitvis fängslar något så när. Utöver det finns det inte så där fruktansvärt mycket att hämta här. Filmen bjuder inte på tillräckligt med cheese för att man ska kunna skratta åt den och den är inte nämnvärt spännande heller. Sista sekvensen av filmens klimax är dock hysteriskt roligt och fick mig att gapflabba, vilket är litet plus i kanten antar jag.

Cruise Into Terror är väl en okej film gjord för TV egentligen. Hade de trimmat ner speltiden med en femton minuter och gjort filmens händelseförlopp lite mer intressant (alternativt mer cheesigt) hade nog filmen stått högre i kurs hos mig. Så som den är tvivlar jag dock på att jag kommer återbesöka den.

No Comments

The Horror At 37,000 Feet av J

november 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En arkitekt och hans fru kliver ombord på ett flygplan för att åka från London till Los Angeles med ett altare från ett uråldrigt abbottkloster i lastutrymmet. Inte långt efter att flygplanet har lyft börjar underliga saker att inträffa ombord och det står snart klart för besättningen och passagerarna att de inte är ensamma och att de befinner sig i livsfara.

The Horror At 37,000 Feet är en TV-rysare från 1973 med bland annat Chuck Connors och William Shatner framför kameran. Filmen fungerar helt okej överlag tack vare bra prestationer framför kameran och speltiden på knappa sjuttiofem minuter, vilket gör att filmen skippar en massa onödiga utfyllnadsscener och gör i stort sett det den ska istället för att lalla iväg. Speciellt spännande blir den emellertid aldrig men den är å andra sidan ganska underhållande – speciellt då Shatner står framför kameran tack vare hans cyniska alkis-karaktär. Filmens höjdpunkt är troligtvis scenen då en av karaktärerna flyger ut genom flygplansdörren som blivit uppsliten, vilket fick mig att gapskratta högt.

The Horror At 37,000 Feet är ingenting man behöver springa benen av sig för att se men tack vare bra skådespelare, en del cheese och en kort och tight speltid är det en okej stund i soffan.

No Comments

407 Dark Flight 3D av J

november 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För tio år sedan inträffade en plankrasch med enbart en överlevande, den unga flygvärdinnan New (Marsha Wattanapanich). Under utredningen till varför planet kraschade insisterade New att en hämndlysten ande låg bakom det hela, vilket ledde till att hon fick lov att genomgå psykoterapi.

Det är nu dags för New att börja arbeta som flygvärdinna igen men redan när hon kliver ombord får hon en obehaglig känsla av déjà vu. Flygplanet hon precis klivit på känns bekant och New inser ganska snart att det är samma flygplan som kraschade för tio år sedan, men som har blivit reparerat och omlackat. Inte långt efter att de påbörjat flygningen börjar passagerarna ombord att dö en efter en och det verkar som att andarna från tio år har bestämt sig för att ta med sig New den här gången…

Gode Gud vilken skitfilm 407 Dark Flight 3D är. Asiaterna brukar kunna överlag göra läskiga och underhållande skräckfilmer, men det här är verkligen inte en av dem. Storyn är otroligt virrig, varenda jävel framför kameran spelar över, effekterna är CGI-effekter i stuk med något skit Asylum hade använt i någon av sina filmer och en hel del scener är ren utfyllnad. Det blir aldrig spännande, alla karaktärer beter sig som totala idioter och filmens speltid på en timme och fyrtiofem minuter är på tok för lång. De hade lätt kunnat klippt bort tjugo minuter utan att det hade stört filmens story speciellt mycket. Det hade faktiskt gett filmen ett högre och tightare tempo, även om det troligtvis inte hade gjort filmen speciellt mycket bättre men ändå…

Den thailändska skräckfilmen 407 Dark Flight 3D är kort och gott skit. Skippa.

No Comments

Friend Request av J

november 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den populära college studenten Laura (Alycia Debnam-Carey) har tonvis med vänner, både på Facebook och i verkliga livet. I ett försök att vara snäll accepterar hon en väninbjudan på Facebook från den underliga Marina (Liesl Ahlers), som hon snart tar bort från sin vänlista efter att Marina går över gränsen. Till allas förvåning och chock begår Marina självmord och det dröjer inte länge förrän underliga uppladdningar börjar dyka upp på Laura’s Facebooksida, uppladdningar som inte hon har gjort. När Laura’s närmaste vänner plötsligt börjar att begå självmord står det snart klart för henne att det var ett stort misstag att ta bort Marina från hennes vänlista…

2014 släpptes skräckfilmen Unfriended; en skräckfilm där Facebook och programmet Skype stod i fokus och där hela filmen utspelade sig på ett skrivbord i en dator. Konceptet var unikt, fräscht och intressant – och personligen älskar jag den filmen. Föga anade jag att en till film med stort fokus på sociala medier var på gång, denna under titeln Friend Request. Filmen spelades in i början på 2014 men fick inte någon release förrän i början av 2016. Filmen, som är tyskproducerad, fick flera olika arbetstitlar; Kill A Friend, Unknown Error och Unfriend. I Tyskland fick filmen slutligen titeln Unfriend då Unfriended hade fått titeln Unknown User där, medan i övriga världen fick den titeln Friend Request.

Med allt det sagt så är Friend Request en väldigt medioker spökskräckis. Den följer i stort sett varenda klisché som finns i den här subgenren och den bjuder föga på några större överraskningar. Konceptet känns väldigt trött, förutsägbart och ”been there, done that” – även om berättelsen cirkulerar väldigt mycket kring Facebook och sociala medier. Men även om filmen är bristfällig i både läskigheter och ett intressant manus är produktionsvärdet ganska högt. Filmen är snyggt filmad och skådespelet håller relativt hög klass för den här typen av film. Effekterna består så klart mestadels av CGI, fast det är väl att förvänta sig i den här typen av film antar jag.

Friend Request’s största problem är att den gör precis samma sak som alla andra spökskräckis som kommit de sista tio åren och faller platt, trots att den har ett så stort fokus på sociala medier vilket borde ha gett den en extra knorr om det inte vore för det faktum att Unfriended kom ut före med ett betydligt mer intressant koncept. Men även om filmen hade kommit ut före Unfriended har jag svårt att tro att den hade gjort något större genomslag än vad den gjorde då den inte försökte med något nytt mer än att kretsa kring sociala medier.

Friend Request är väl egentligen inte en dålig film, den är bara väldigt trött och ointressant. Jag skulle kalla den okej, men jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid.

Läs gärna min recension av Unfriended också.

No Comments

Jigsaw av J

november 5th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tio år har gått sedan John Kramer (Tobin Bell) – mannen de kallade Jigsaw – dog. Men om nu John är död, hur kommer det då sig att kroppar har börjat dyka upp varstans i staden som alla tyder på att de genomgått en av Jigsaw’s lekar?

I samma veva som Saw 3D (det vill säga film nummer sju i serien) släpptes började rykten om en åttonde film i serien att stryka runt ute på internet, trots att producenterna bakom serien sagt klart och tydligt att den sjunde filmen var den sista. Vi har alltså fått vänta i sju år på att dessa rykten slutligen skulle besannas i form av Jigsaw – eller Saw VIII som den egentligen borde ha hetat (och som var en av dess arbetstitlar, den andra var Saw: Legacy).

Jigsaw fortsätter på den inslagna vägen med fällor och vändningar fram och tillbaka för att presentera nästa installation i serien och.. ja.. det är Saw, helt enkelt. Den bjuder inte på något nytt direkt egentligen och hänger man med något så när i filmen så är det ganska lätt att klura ut vart den är på väg. Men, det är inget större problem då den underhåller gott och levererar precis det jag – och troligtvis de flesta andra fans av Saw filmerna – förväntade mig och ville ha.

Det är inte så mycket nytt under solen när det kommer till Jigsaw, men det är å andra sidan en underhållande film som fortsätter serien på ett ganska snyggt sätt. Drar den här filmen in tillräckligt med pengar kan vi nog räkna med en nionde Saw film.. och kanske desto fler till. Hur som; Jigsaw rekommenderas.

Läs gärna mina och H’s recensioner av de tidigare filmerna också, länkade här nedanför:
Mina; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
H’s; 3, 4, 7 och 1 – 5 på bluray

No Comments

Happy Death Day av J

november 4th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Collegestudenten Tree Gelbman (Jessica Rothe) vaknar upp med en ordentlig baksmälla på sin födelsedag. I ett studentrum. Tillsammans med den inte speciellt populäre Carter (Israel Broussard). Hon beger sig över till föreningshuset hon tillhör för att göra sig iordning för skola och senare på kvällen vankas det fest. Men på väg till festen inträffar något; hon blir förföljd av någon som maskerat sig med en mask föreställande skolans maskot och blir kort därpå huggen med en kniv – enbart för att vakna upp i Carter’s rum. Hon inser snart att hon återupplever sin födelsedag om och om igen då hon ständigt blir mördad och att det enda sättet att ta sig ur det hela är att ta reda på vem hennes mördare är. Kan hon lösa sitt eget mord?

De som läst en del av mina recensioner och de som känner mig personligen vet att jag är ett stort fan av slasherfilmer – speciellt de från 80-talet. Med det i åtanke tror jag att det är ganska lätt att förstå min upphetsning när jag slutligen skulle få se en slasherfilm på stora duken i form av den nysläppta Happy Death Day. För att uttrycka mig enkelt kan jag väl säga som så att jag inte blev besviken på filmen. Det är en väldigt underhållande slasherfilm som inte försöker vara något annat än just det. Humorn som är inbakad är kul och även om inte filmen känns som ett kärleksbrev till 80-talets slasherfilmer så fungerar den fint ändå tack vare den välskrivna huvudkaraktären och Rothe’s prestation framför kameran.

Happy Death Day är en av de bästa slasherfilmerna som kommit de senaste åren i mitt tycke och av att döma på vad filmen dragit in på en ganska liten budget (cirka 4,8 miljoner dollar) kan vi, med lite tur, kanske få se ytterligare en slashervåg likt dem under 80-talet och under andra halvan av 90-talet/början på 2000-talet. Jag håller både tummar och tår för det. Vad anbelangar Happy Death Day ger jag den en stark rekommendation.

No Comments

Backwoods Bloodbath av J

oktober 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Backwoods BloodbathSex vänner beger sig iväg till ett hus i Oneida County, Wisconsin, som de har hyrt för att umgås och festa. Vad de inte vet är att huset är beläget i ”Black Forest”, en plats som sägs vara jaktmarker för Bovinus Spiritualis – eller Black Hodag – en varelse som livnärt sig på lokalbefolkningen under decennier, som nu har satt sitt sikte på gruppen med vänner som sin nästa måltid…

Gode Gud… vart ska jag börja med Backwoods Bloodbath? Filmen är total jävla dynga. Personerna som står framför kameran har ingen som helst inlevelse i sina roller och står i stort sett och läser direkt ur manus. Styltiga prestationer är att vara mild i sin beskrivning. Karaktärerna är en bunt irriterande idioter som gör idiotiska saker. Exempelvis sitter en karaktär och lyssnar på en fotbollsmatch på radio, gapar och skriker åt de andra karaktärerna att de ska hålla käften för att efter matchen säga att ”I want to die.” efter att hans lag förlorat, varpå jag kände att jag behövde svara och sa ”Jag hoppas du gör det.”.

Något som slog mig under filmens gång var att musiken var överlag ganska bra. Även det förstör de med att antingen fadea ut det snabbt vid scenbyte eller så fort någon öppnar käften. Det kanske inte låter så farligt men efter att det skett tio gånger blir det ganska irriterande. Ljudupptagningen och mixningen måste ha genomförts med en potatis dessutom då en del dialog är svår att höra. Kameraarbetet är även det värdelöst och i stort sett alla mord som inträffar i filmen är offscreen, med den klassiska effekten att de kastar scenblod på en yta som ska visa hur brutalt mordet egentligen var men som vi aldrig får se. Manuset är även det värdelöst och mot slutet har de försökt att stoppa in en twist, som om de försökt att överraska tittaren på ett klyftigt sätt. Detta faller platt på sitt ansikte då tittaren (det vill säga jag) redan har tappat intresset för filmen för länge sen.

Det enda som är något så när okej med det här hopkoket av dynga är effekterna, vilka de inte har sparat på. Jag skulle tro att majoriteten av budgeten lades just på det här, vilket dessvärre visar sig väldigt tydligt i allt annat i filmen.

Backwoods Bloodbath är en irriterande skitfilm som försöker vara oldschool men som misslyckas på i stort sett varenda punkt. Det finns ingen charm, njutning eller underhållning att hämta här. Skippa.

No Comments

Squirm av J

oktober 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

SquirmUnder ett kraftigt åskoväder i den sömniga lilla fiskestaden Fly Creek, Georgia, rasar en elledning ned på den blöta marken nedanför och skickar starkström rakt ner i backen – vilket i sin tur gör maskarna som finns där under fullkomligt galna. Dagen efter anländer Mick (Don Scardino) från New York för att besöka sin nya flickvän Geri (Patricia Pearcy) som är bosatt i Fly Creek. Efter att de hittat kvarlevorna av en bekant till Geri börjar paret att ana att någonting mycket underligt pågår i den sömniga lilla staden, vilket de snart får bekräftat då de inser att staden är under attack av hundratusentals hungriga maskar…

Squirm (eller Maskarna i Sverige) är en nature takes revenge skräckfilm från 1976, skriven och regisserad av Jeff Lieberman – som skulle gå vidare några år senare med slasherklassikern Just Before Dawn. Hade det inte varit för att min kära gamla mor pratat med mig om den här filmen för några år sedan hade jag troligen aldrig köpt hem den på Arrow bluray/dvd-kombo. Jag gillar förvisso en handfull titlar från det glada 70-talet och det gjordes några odödliga klassiker under det årtiondet (Dawn Of The Dead och Alien exempelvis), men personligen föredrar jag 80-talets utbud av klassiska skräckfilmer. Nature takes revenge skräckfilmer brukar variera mycket i kvalité, speciellt de som gjordes under 70-talet. Squirm hör till den skaran filmer som är riktigt bra och jag ångrar inte en sekund att jag la ner tiden att titta på filmen.

Jag gillar hur de tagit ett så pass löjligt koncept som mördarmaskar och gjort en seriös skräckfilm av det hela. Visst finns det en gnutta humor inslängt och filmen blir smått cheesig på sina ställen, men är överlag seriös. Jag kan säga att den till och med blir lite småspännande på sina ställen och för att vara en film från 1976 blev jag ganska förvånad över hur grafisk den blir på sina ställen. Skådespelarna är riktigt bra, speciellt Scardino och Pearcy i de två huvudrollerna. Effekterna är imponerande och de står överlag sig väldigt bra än idag (så när som på en och annan grej som ser lite plastiga ut).

Jag gillar Squirm. Den både underhöll och fängslade mig som tittare genom att det nästan hela tiden hände något och även om filmens koncept är, i min mening, sjukt löjligt så fungerar det perfekt. Se den. Rekommenderas.

 

No Comments

Cheerleader Camp av J

oktober 22nd, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Cheerleader CampCheerleadern Alison (Betsy Russell) beger sig iväg till cheerleader-sommarlägret Camp Hurrah tillsammans med sina vänner och pojkvän, men lider samtidigt av fasansfulla mardrömmar. Inte så länge efter deras ankomst börjar tjejerna i gruppen att hittas brutalt mördade och Alison börjar undra om hon lider av en personlighetsklyvning och om det är hon som omedvetet har begått gärningarna.. eller är det någon annan?

Cheerleader Camp är en japansk-amerikansk samproducerad slasher-komedi som spelades in hösten 1987 men blev inte släppt förrän sommaren 1988. Hur som är filmen rent slasherfilmsguld i mina ögon. Den levererar på alla fronter; cheese, gapskratt, lättklädda damer, brutala mord och ett småkusligt slut som inte riktigt passar in med resten av filmen. Jag hade aldrig tidigare sett den här filmen och nu när jag har det så kan jag säga att den har glidit in på min topp-lista över 80-talsslashers och jag kommer definitivt att bänka mig framför den många gånger till. Skådespelarinsatserna är överlag bra och det är lite kul att se Betsy Russell (Jill Tuck – Jigsaws fru – i Saw 3 till 7) i en så pass ung roll. Effekterna ser väldigt bra ut och jag blev faktiskt lite förvånad över hur brutal filmen egentligen var då den samtidigt är väldigt cheesig och bitvis ganska löjlig.

Filmen har likt många andra filmer från 80-talet och bakåt en rad olika aka-titlar. I England och Västtyskland hette den Bloody Pom Poms (vilket också var dess originaltitel), i Italien hette den Bloody Nightmare och i Sverige hette den Bloody Scream.

Det var dessutom meningen att en uppföljare till Cheerleader Camp skulle göras men idéen skrotades, skrevs om och spelades in som en annan, orelaterad, film – Camp Fear från 1991 (vars omslag är delvis taget direkt från Ruggero Deodato‘s Camping del terrore aka Body Count från 1987). 2014 spelades emellertid en film in baserad på originalidéen bakom Cheerleader Camp 2 under titeln Cheerleader Camp: To The Death, med bland annat Ari Lehman (Jason i den första Friday The 13th) – som jag kommer återkomma till när jag lyckats lägga labbarna på den.

Hur som helst; Cheerleader Camp är en sjukt underhållande och kul slasherfilm från det sena och glada 80-talet som jag föll pladask för och som jag ger en stark rekommendation till!

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud