| Subcribe via RSS

The Hitcher (2007) av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The Hitcher (2007)Det unga paret tillika collegestudenterna Grace (Sophie Bush) och Jim (Zachary Knighton) har bestämt sig för att tillbringa semestern i Grace’s hemstad, Lake Havasu City. Humöret är på topp när de sätter sig i Jim’s gamla Oldsmobile 442 och påbörjar resan över kontinenten.

Under en regnig natt får de med sig en liftare i bilen efter att nästan ha kört över honom. Liftaren presenterar sig som John Ryder (Sean Bean). Efter att ha blivit hotade av Ryder med kniv lyckas paret sparka ut honom bokstavligt talat ur bilen och lämnar honom på den ödsliga vägen bakom dem – vilket snart visar sig bara vara början på deras mardröm…

Fyra år efter att The Hitcher fick en uppföljare ingen bad om kom den ofrånkomliga remaken (som inte bara tar element ifrån den första filmen utan även den andra) ingen ville ha, men till skillnad från majoriteten av remakes är The Hitcher från 2007 en väldigt sevärd film. Sean Bean är fantastisk i sin tolkning av Rutger Hauer’s rollkaraktär i den här nytolkningen om den galne liftaren och även om filmen inte når upp i samma höjder som originalet är det en skön popcornrulle som underhåller gott under sina knappa åttio minuter speltid. Zachary Knighton gör en hyfsad Jim Halsey och jag klagar inte direkt över Sophie Bush’s medverkan i filmen.

Jag har dock två problem med filmen; det första är Dave Meyers och det andra är musikvalet i filmen. Dave Meyers har överlag gjort ett bra jobb med The Hitcher remaken men stundtals märker man av att det är en musikvideoregissör som sitter i registolen för filmen. Inledningen av filmen skriker musikvideo och mitt sällskap jag såg filmen tillsammans med påpekade till och med detta. En annan regissör hade nog varit att föredra, är väl det jag vill komma till. Musikvalet i filmen är överlag okej men i en handfull scener börjar jag undra vad de egentligen tänkte med. I en av de återskapade scenerna från originalet där en hetsig biljakt genomförs börjar plötsligt en låt som inte passar överhuvudtaget in i scenen att spelas. Känslan i låten i kombination med biljakten är helt off och dödar spänningen fullständigt just tack vare musiken. Vad fan tänkte de med?

I alla fall så tycker jag att The Hitcher remaken från 2007 är en underhållande film trots sina brister. Den kommer aldrig bli en klassiker som originalet, men det är å andra sidan åttio minuter God Underhållning. Rekommenderas.

No Comments

The Hitcher II: I’ve Been Waiting av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The Hitcher II - I've Been WaitingJim Halsey (C. Thomas Howell) plågas fortfarande av de otäcka händelserna i sitt förflutna. Så pass mycket att han slutligen har fått sparken från sin tjänst som polis, vilket gör att han slutligen beslutar sig för att konfrontera sina demoner en gång för alla. Tillsammans med sin flickvän Maggie (Kari Wuhrer) befinner han sig snart på väg utför samma ödsliga sträcka i västra Texas där den ursprungliga mardrömmen började för omkring femton år sedan då han stötte på en psykotisk liftare.

Vad som skulle ha varit en försoningens resa byts emellertid snart ut till en ny mardröm efter att paret plockar upp en mystisk liftare (Jake Busey) som snabbt visar sig ha andra avsikter än att få lift…

Jag tror ingen förväntade sig en uppföljare på den suberba thrillern The Hitcher. Jag tror ingen bad om det heller. Ändå fick vi just en sådan år 2003 i form av The Hitcher II: I’ve Been Waiting – eller bara Liftaren II i Sverige. Och.. ja.. vad ska jag egentligen skriva om den här filmen?

Den är inte i närheten så bra som den första filmen är givetvis. Manuset för den här andra filmen är betydligt svagare och mer förutsägbart, vilket medför att filmen saknar samma nagelbitande spänning som den första och även om jag personligen gillar Jake Busey så är han ingen Rutger Hauer. Busey, Howell och Wuhrer gör alla tre bra prestationer här, men jag föredrar samtliga tre i andra filmer än den här. Filmen har sina ljuspunkter då den verkligen skiner (exempelvis är inledningen väldigt välgjord) men faller samtidigt platt på sitt ansikte i många andra scener där det som ska vara spännande havererar fullständigt tack vare det bristfälliga och förutsägbara manuset.

Nåja. För att vara en uppföljare ingen bad om så är The Hitcher II: I’ve Been Waiting en okej, om än bristfällig, film. Det är absolut ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men den är samtidigt inte lika rutten som man vid en första anblick kan tro.

No Comments

The Hitcher av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The HitcherJim Halsey (C. Thomas Howell) är på väg från Chicago till San Diego med en bil som ska överlämnas till dess ägare. Under en stormig natt stannar Jim till vid vägkanten för att plocka upp en liftande man som presenterar sig som John Ryder (Rutger Hauer). Halsey får dock snart ångra sitt beslut att plocka upp den mystiske liftaren då Ryder drar kniv och hotar honom till livet. Halsey lyckas med nöd och näppe att undfly den hotfulla situationen och lämnar Ryder kvar på vägen bakom sig efter att bokstavligt talat sparkat ut honom ur bilen. Men Halsey’s mardröm har bara börjat…

Jag såg The Hitcher – Liftaren i Sverige – för första gången efter att ha spelat in den på en VHS-kassett en sen kväll från Kanal 5 för omkring arton år sedan. Jag såg om filmen ett par gånger och sista gången var för omkring femton år sedan, tror jag. Hur som helst tyckte jag att det var hög tid att se om detta mästerverk och jag blev knappast besviken den här gången heller. Tvärtom. Jag tror nog faktiskt att jag tyckte filmen var ännu bättre nu än vad jag tyckte att den var sist jag såg den.

Filmen är givetvis orealistisk på flera plan (hur kunde exempelvis Hauer’s karaktär veta vart Howell’s karaktär var hela tiden?) men är samtidigt en skön berg- och dalbaneupplevelse med en hel del spänning och action rakt igenom. Filmens höjdpunkter är givetvis scenerna med Rutger Hauer, som ger en ordentligt kylig prestation så fort han kommer i bild – vilket är en av anledningarna till att jag älskar den här filmen. De övriga skådisarna i filmen gör givetvis också bra jobb, men Hauer roffar verkligen åt sig hela showen här.

The Hitcher var, är och förblir en favoritfilm för min del. Den är knappast felfri och en det finns en del logiska luckor här och där i den, men det är God Underhållning och en klar rekommendation från mig.

No Comments

Dreams Of A Life av J

augusti 13th, 2017 | Postad i Dokumentär

Dreams Of A LifeVem var Joyce Vincent? Antagligen ställde sig den brittiska filmskaparen Carol Morley sig den frågan då hon spårade upp och intervjuade ex-pojkvänner, ex-kollegor och vänner till Joyce för att försöka kartlägga och pussla ihop hennes liv fram till hennes död i December 2003. I Dreams Of A Life är det just intervjuerna och dramaturgiska ”rekonstruktioner” av händelser i Vincent’s liv vi får beskåda.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag slog igång den här dokumentären. Jag tror jag hade hoppats på att det skulle pratas mer om hennes död och efterföljderna (exempelvis utredningen om hennes död) än om hennes liv och vem hon var. Hur som helst väckte inte dokumentären något större intresse hos mig. Det är inte en dålig dokumentär, det är bara det att jag finner hennes död betydligt mer intressant (och kuslig) än hennes liv. Varför? Jo, det som gör fallet med Joyce Vincent så speciellt är det faktum att hennes kvarlevor inte hittades förrän den 25 Januari, 2006 – med TVn fortfarande påslagen och med inslagna julklappar spridda runt henne…

Man brukar ju säga att det alltid finns anhöriga som bryr sig om en person – jag skulle säga att Joyce Vincent är ett bevis på motsatsen, oavsett om det var medvetet eller ej.

Vill du läsa mer om Joyce Vincent kan du klicka här.

No Comments

The Nightmare av J

augusti 12th, 2017 | Postad i Dokumentär

The NightmareSömnparalys. För en del betyder nog inte det ordet speciellt mycket men för andra innebär det ett tillstånd av ren och skär skräck. För dig som inte vet vad det är för något innebär sömnparalys ett tillstånd man kan hamna i medan man ligger och sover. Du vaknar upp och är vid fullt medvetande men du kan inte röra dig – ungefär som om du blivit förlamad i hela kroppen och kan enbart röra dina ögon. Samtidigt i det här tillståndet är det vanligt att du börjar höra saker.. se saker.. allt från skuggor till detaljerade figurer, människor, kanske till och med varelser.

Jag personligen har aldrig varit med om sömnparalys, troligtvis mest för att jag sover som en död gris när jag väl har somnat (och håller ofta min omgivning uppe tack vare snarkningar som får gardinerna att fladdra). Men jag har å andra sidan fått saker återberättade för mig av personer som lider av eller som har varit med om sömnparalys, samtidigt som jag hört om det i diverse poddar och läst om det efter diverse googlingar. Det är helt enkelt ett ämne jag finner väldigt intressant och spännande, men önskar knappast att få gå igenom det själv.

Vad har allt det här dravlet med 2015 års dokumentär The Nightmare att göra? Jo.. The Nightmare är en dokumentär om just sömnparalys där vi får se rekonstruktioner och höra berättelser av åtta personer från världen över som under många år (i vissa fall under hela deras liv) lidit av just sömnparalys och verklighetstrogna mardrömmar. Bara det här eldade på mitt intresse för att se dokumentären, varför tror jag att ni förstår.

Tyvärr visade det sig vara Rodney Ascher som stod för regin av den här dokumentären. Vem fan är det, kanske du undrar? Rodney Ascher är mannen bakom Room 237 – draveldokumentären om Stanley Kubrick’s The Shining – som jag recenserade förra året i Augusti, vilken jag totalsågade. Han har inte gjort ett bättre jobb med The Nightmare kan jag säga. Här ges ingen information av forskare eller experter på ämnet, den lilla informationen vi som tittare får är felaktigt dravel av individer som tror att de vet mer än vad de egentligen gör och som enbart lägger fram deras egna – felaktiga – teorier. Exempelvis menar en av de som blir intervjuade att hon under sin sömnparalys såg ”demoner” varpå hon tvingade sig själv att säga ”Jesus” flertalet gånger, vilket i sin tur gjorde att de försvann för gott – vilket har resulterat i att hon har blivit kristen och menar på att de vetenskapliga förklaringarna till vad sömnparalys är är felaktiga. Att det egentligen är ett ondskefullt väsen som kommer om nätterna för att festa på de utsattas kroppar och själar. Till att börja med kan det inte ha varit en sömnparalys då man är, som ordet klart och tydligt beskriver, paralyserad i hela kroppen. För det andra, vem med ett vetenskapligt sinne tror på resten av dravlet hon kläckte ur sig?

Även andra konstigheter i dokumentären nämns, så som att en person har klara och tydliga minnen från det att denne var ett och ett halvt år och att en annan berättade om sina nattliga åkommor för en vän för att dagen efter få hatsms där denne säger sig ha börjat bli utsatt för samma saker. Han påstår rätt och slätt att sömnparalys och den nattliga terror han utger sig för att vara med om är som en STD – det vill säga en sexuellt överförbar sjukdom. Give me a fucking break.

Dokumentären The Nightmare erbjuder inga konkreta bevis eller sakliga förklaringar till vad sömnparalys är, utan det är bara åtta individer som sitter och dravlar en massa LSD-inspirerad skit. En del av det de berättar är så långsökt att inte ens de mest konspiratoriska idioterna som finns där ute borde kunna nappa på det – även om jag misstänker att det finns de som gör det tyvärr.

Men precis allting är inte skit med den här dokumentären. Rekonstruktionerna av vad de intervjuade berättar är faktiskt ganska creepy och dokumentären har några riktigt schyssta jumpscares som fick mig att nästan flyga ur fotöljen jag satt i. Hade Rodney Ascher valt att göra en mockumentär – alltså en fejkad dokumentär – med inriktning på just sömnparalys där vi som tittare är fullt medvetna om att det är skriptat och där idéen bakom den enbart är skapad för att skrämma tittaren utan att försöka pracka på denne en massa lösryckta teorier om demoner och gastar hade nog The Nightmare kanske kunnat fungera bättre. Eller ännu bättre; de hade kunnat intervjuat experter på ämnet blandat med intervjuer av individer som lider av sömnparalys och rekonstruktionerna av deras berättelser. Dokumentären hade troligtvis blivit längre men samtidigt betydligt mer upplysande och saklig istället för att vara nittio minuter lal-lal.

Slutligen; skippa det här skräpet och sätt dig och läs på internet om vad sömnparalys är istället. Det de berättar i den här dokumentären är överlag mest absurt istället för sakligt och samtidigt skrämmande.

No Comments

Låt Den Rätte Komma In av J

augusti 11th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Låt Den Rätte Komma InOskar (Kåre Hedebrant) är tolv år, mobbad och drömmer om att hämnas på sina plågoandar. När han får en ny granne i form av Eli (Lina Leandersson) dröjer det inte länge förrän han börjar fatta tycke om henne, men han inser snart att någonting är mycket märkligt med flickan; hon tål inte solen, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum måste hon bli inbjuden. Eli är en vampyr. Oskar ställs således inför ett val och frågan är hur mycket kan kärlek förlåta?

Oh boy… Låt Den Rätte Komma In är en av alla svenska filmer jag trodde att jag aldrig någonsin skulle se, men som jag nu har sett. Den har legat på min att-se-lista i över ett år och största anledningen till att den ens legat på den listan var tack vare en hel del positiva omdömen i en Facebook grupp, där jag har varit aktiv i några år. Jag har inte läst boken filmen är baserad på och har inga planer på att göra det heller.

I alla fall så gillade jag filmen. Den är knappast läskig men den är å andra sidan välspelad och välgjord. Men även om jag gillade filmen kan jag inte skaka av mig känslan att någonting fattas. Vad jag kunde se knöts alla trådar ihop filmen igenom, men av någon anledning känns det som att en hel del av boken har blivit utelämnad eller nedskuren tack vare budget och antagligen speltid. Jag kan så klart ha fel men det är den känslan jag fick när sluttexterna började rulla…

Utöver Hedebrant och Leandersson ser vi även Per Ragnar, som jag minns bäst som Sten Frisk i den svenska såpoperan Tre Kronor som gick mellan 1994 och 1999, och Ika Nord som troligtvis är mest känd för 80-talets barnprogram Ika I Rutan. Jag såg något enstaka avsnitt av Ika I Rutan under någon repris under 90-talet, men jag minns henne bäst från Pettson & Findus-julkalendern Tomtemaskinen, som visades julen 1993 där hon spelade mot Ingvar Hirdwall (Grannen i Beck filmerna) som Findus – som 1997 släpptes på VHS och som 1998 visades i repris på SVT2, vilket var troligtvis då jag såg den. Hur som helst…..

Svensk film överlag brukar vara ren dynga som allt som oftast upprepar samma skit om och om igen, Låt Den Rätte Komma In är ett av undantagen. Jag skulle inte kalla den för perfekt, men det är en bra film överlag och om du som mig missat den tycker jag du ska ge den en chans. Rekommenderas.

År 2010 släpptes den obligatoriska remaken av filmen – under titeln Let Me In – i ett samarbete mellan brittiska och amerikanska filmbolag, däribland det brittiska bolaget Hammer Films (som troligtvis är mest kända för deras reboots och serier av Dracula, Frankenstein och The Mummy under 50-, 60- och 70-talet). Hammer Films verkar dessutom ha pressat ur sig en serie på tretton delar som ska släppas i år under den direktöversatta titeln – Let The Right One In.

Läs gärna också H’s jämförelse – och mer ingående recension – mellan boken och filmen, som ni finner här.

No Comments

Cropsey av J

augusti 10th, 2017 | Postad i Dokumentär

CropseyVem är Cropsey? En bättre fråga är; vad är Cropsey? Cropsey är en gammal vandringssägen som ofta berättas kring lägereldarna på sommarlägren kring New York området, vilken också har varit inspirationskällan till slasherfilmer som Madman och The Burning. Som vilken annan vandringssägen har även den om Cropsey förändrats och utvecklats genom åren. En av versionerna berättar om en patient som lyckats fly från ett mentalsjukhus i New York och som sägs vandra runt i skogarna utanför, beväpnad med en sylvass yxa.. eller en krok.

En annan version berättar om två bröder vars föräldrar går bort, varpå den äldste fängslar sin yngre bror i källaren för att kunna ärva gården deras föräldrar lämnade efter sig ensam. Några år går och den yngre brodern drivs till vansinne och lyckas så småningom ha ihjäl sin äldre bror och ta sig fri, för att sedan hacka upp honom med en stor yxa. Medan han vandrade runt i skogarna kring gården fann han ett sommarläger för pojkar och snart började lägerdeltagarna att försvinna, en efter en…

Personligen älskar jag vandringssägner och har alltid varit fascinerad av dem. Dels för att de kan vara ganska ruskiga, men även att det kanske kan finnas en gnutta sanning bakom dem – vilket i sig är hårresande i vissa fall. Dokumentären Cropsey som släpptes 2009 handlar hur som helst inte om vandringssägnen Cropsey, utan om Andre Rand – en man som blivit utpekad och dömd för två kidnappningar på Staten Island, New York. Han tros även ha varit involverad i tre andra försvinnanden av barn och ungdomar under 70- och 80-talet. Dokumentärens titel anspelar på att Andre Rand – född Frank Rushan – är Staten Island’s verkliga Cropsey.

Ärligt talat trodde jag att Cropsey skulle handla om just den vandringssägnen och blev småpaff när jag insåg att så var inte fallet. Det visade sig dock vara en väldigt intressant dokumentär trots att den handlade om något helt annat (till större delen i alla fall) än vad jag trodde att den skulle göra. Mycket mer än så finns väl inte att säga egentligen – bortsett från att jag tycker att rättssystemet i USA verkar väldigt märkligt då det tydligen går att bli fälld för något enbart baserat på vittnesmål utan några som helst fysiska bevis, men det har ju ingenting med dokumentären i sig att göra…

Hur som helst, kommer du över Cropsey på ett eller annat sätt (exempelvis på deras hemsida som du finner här) tycker jag att du ska ta dig en kik. Rekommenderas.

No Comments

The Redwood Massacre av J

juli 31st, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Redwood MassacreFem vänner beger sig ut på en campingtur för att besöka det ökända Redwood Huset, där en bonde blev galen och massakrerade hela sin familj för att slutligen hänga sig själv tjugo år tidigare. Det går upp för dem, en efter en, att det kan ha legat mer sanning i legenden om Redwood Huset än vad de till en början trott då de ställs öga mot öga med en yxbeväpnad galning.

The Redwood Massacre är en skotsk lågbudget slasher från 2014 med en budget på cirka 50 000 pund (i runda slängar 570 000 svenska kronor). Filmens effekter är förvånansvärt välgjorda med tanke på dess budget medan skådespelarinsatserna varierar kraftigt. Överlag är de som står framför kameran inget vidare och vissa replikleveranser är skrattretande – och med det menar jag således inte att deras insatser är cheesiga utan enbart usla. Den som gör bäst jobb är väl troligtvis Benjamin Selway som jag åtminstone misstänker spelade mördaren i filmen då hans prestation påminner lite grann om Kane Hodder’s porträttering av Jason Voorhees i Friday The 13th filmerna han medverkade i.

Hur som helst är inte skådespelarinsatserna filmens enda problem heller då den verkar knappt veta vad den vill vara för något. Den går från att vara en slasherfilm till en form av torture porn för att slutligen återgå till att vara en slasherfilm. Resultatet blir inte bara rörigt utan även ganska ointressant och överlag tråkigt. Å andra sidan har filmen en del ljuspunkter på sina ställen också vilket gör att filmen inte känns som ett fullständigt magplask.

Det bra med filmen väger upp en del av det dåliga och filmen känns okej i mitt tycke. Jag har svårt att tro att det här är något jag kommer att se om inom någon närmare framtid men det är samtidigt inte något jag har lust att kasta i soptunnan heller.

No Comments

The Windmill Massacre av J

juli 31st, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Windmill MassacreAustraliensiskan Jennifer (Charlotte Beaumont) är på flykt från sitt förflutna och har således hamnat i Amsterdam, Holland. I ett desperat försök att hålla sig ett steg framför lagens långa arm hoppar hon på en turistbuss som ska ut på en guidad tur bland Holland’s världsberömda väderkvarnar. När så deras buss havererar mitt ute på vischan blir hon och de övriga turisterna tvungna att söka skydd i ett oanvänt skjul bredvid en ökänd väderkvarn som sägs ha varit ägd av en djävulsdyrkande mjölnare som malde ned benen efter lokalbefolkningen som han mördat. Allt eftersom personer i gruppen börjar försvinna inser Jennifer att de alla har någonting gemensamt; hemligheter som tycks ha märkt dem alla för deras slutgiltiga dom…

The Windmill Massacre (känd som The Windmill i USA) är en holländsk slasher-ish film från 2016. Med slasher-ish menar jag då alltså att filmen är inte en bonifierad slasherfilm även om influenserna tydligt finns där. Filmen börjar som vilken typisk slasherfilm som helst men mynnar så småningom ut i.. något lite annorlunda, även om tonen av subgenren genomsyrar majoriteten av filmen. Hur som helst är filmen välspelad med bra och snygga effekter i de förvånansvärt blodiga scenerna som följer och jag kan inte direkt påstå att jag hade tråkigt under filmens gång. Faktiskt så skulle jag säga att filmen föll mig helt i smaken och jag kan inte annat göra än att ge den en stor tumme upp och en rekommendation.

No Comments

My Super Psycho Sweet 16: Part 3 av J

juli 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-super-psycho-sweet-16-part-3Skye Rotter (Lauren McKnight) har lagt sitt blodiga förflutna bakom sig och har levt ett tryggt och lugnt liv tillsammans med sin pojkvän Brigg’s (Chris Zylka) föräldrar. Hon ska nu åka till college och efter att ha svarat på en annons på Craigslist ska hon få skjuts av den blivande klasskamraten Sienna (Jillian Rose Reed). På vägen mottar hon ett oväntat samtal ifrån hennes syster Alex (Kirsten Prout) som hon inte hört av på två år. Skye och Sienna bestämmer sig för att åka dit. Väl där får de reda på att det är Alex’s sextonde födelsedag och hon har bjudit in några vänner. Festandet blir emellertid kortvarigt då någon känner till systrarnas blodiga historia – och har blivit inspirerad av den…

Det skulle ta två år innan My Super Psycho Sweet 16: Part 3 kom ut för att avsluta den MTV-producerade slashertrilogin och det skulle även visa sig att vara den svagaste delen av de tre. Filmen är likt dess föregångare välspelad, blodig och på sätt och vis underhållande för vad den är, men är samtidigt sjukt förutsägbar och alla försök till att skapa olika vändningar i filmen faller platt på ansiktet vilket gör filmen mer ointressant än vad den kanske förtjänar.

Men även om filmen misslyckas att överraska så fungerar den bra som en totalt hjärndöd slasherfilm. Det må vara den svagaste delen i trilogin, men det är å andra sidan en bättre film än mycket annat som släppts senaste tio åren i slashergenren. Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer, likt tvåan.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud