Helt Perfekt Glob

Graduation Day av J

Några månader efter att den unga banlöperskan Laura Ramstead (Ruth Ann Llorens) dött efter att ha vunnit ett 30 sekunderslopp på högstadieskolan Midvale High – och precis innan studenten – börjar en maskerad galning ha ihjäl skolans idrottsteam.

Jag har väldigt många filmer på min ”att se” lista och den listan blir bara längre och längre för varje år som går. Jag har varken lust, ork eller tid att beta av fler filmer än vad jag egentligen borde, men ibland gör jag ett ryck och dammar av ett par, tre stycken filmer jag haft liggandes under en längre tid. Den här gången var det 1981 års slasherfilm Graduation Day som stod på tur för rakning.

Jag hörde talas om Graduation Day för första gången när jag såg Video Nasties: Moral Panic, Censorship & Videotape (recenserad här) i början av 2011 och har sedan dess haft filmen på min ”att se” lista. Varför jag inte sett den tidigare än nu vet jag inte riktigt, speciellt med tanke på att 1981 var guldåret för slasherfilmen då flertalet tunga titlar i subgenren släpptes just under det året. Graduation Day är förvisso inte en av de titlarna, men den håller å andra sidan en högre standard än många andra filmer som skulle följa med åren under 80-talet.

Filmen är dum, cheesig och överlag underhållande, men är samtidigt något för lång i mitt tycke. Tio minuter extra saxning i speltiden hade definitivt inte skadat, speciellt inte om de minutrarna hade snaggats av på filmens slut som drogs ut onödigt långt.

Graduation Day är hur som helst trots det en kul slasherfilm från det tidiga 80-talet och den påminde mig en hel del om Fatal Games (recenserad här) som kom ut tre år senare, med ett liknande tema kretsande kring en skolas idrottsteam som börjar bli mördade en efter en av en maskerad galning.

Skulle jag rekommendera Graduation Day? Ja, vad fan, även om jag tycker att speltiden var något lång så föll den mig ändå på läppen. Morden är bitvis fullständigt orealistiska och skitdumma, men samtidigt väldigt inovativa och det är alltid trevligt att se Christopher George i rollistan – i det här fallet som en vresig ex-coach. En tumme upp, rekommenderas.

Fatman av J

Chris Cringle (Mel Gibson) – också känd som Jultomten – och hans fru Ruth (Marianne Jean-Baptiste) sitter i klistret ekonomiskt då Chris’ verksamhet har börjat att avta med åren tack vare att barn runt om i världen har blivit elakare. Samtidigt har den amerikanska regeringen, som innehar en ränteandel på Chris’ verksamhet då julhögtiden är en stor ekonomisk stimulans för landet, börjat att dra ner på sina subventioner. För att rädda verksamheten från att gå under går Chris motvilligt med på ett erbjudande som den amerikanska militären lägger fram; att producera komponenter till jetflygplan.

På Julafton får Billy Wenan (Chance Hurstfield), en bortskämd, elak och narcissistisk tolvåring som bor med sin rika farmor, en kolklump i julklapp från Chris då han begått en rad klandervärdiga handlingar mot andra som han anser vara underlägsna. Billy svär att han ska hämnas och anlitar därför en torped (Walton Goggins) för att mörda Chris.

Jag tror de flesta har någon gång sett en trailer för en film och fått ett intryck av att filmen ska vara på ett sätt men sen när de tittar på filmen inser de att den är på något helt annat. Fatman är en sån film för mig. När jag såg trailern kring hösten för tre år sedan fick jag intrycket att det skulle vara en balls to the walls actionrykare med one-liners, konstant action och ett manus som knappt gick att ta på allvar – vilket filmen inte alls är.

Visst har filmen en del action och handlingen i Fatman är bonkers och halvsvår att ta på allvar, men filmen är samtidigt återhållsam med dess actiondelar och manuset (för att inte tala om humorn) ligger på en betydligt mer subtil nivå än vad jag förväntade mig att den skulle. Istället för att vara en idiotactionfilm är Fatman mer en karaktärsdriven actionfilm med en del komiska inslag – och det funkar briljant. Till större delen i alla fall.

Det enda jag egentligen kan tänka mig att klaga på är filmens klimax, då Gibson’s och Goggins’ karaktärer slutligen möter varandra. Hela den biten är överstökad på tok för fort och det hela blir nästan antiklimaktiskt på grund av hur kort fighten mellan dem är. Jag menar inte att fighten hade behövt vara tjugo minuter lång, men i alla fall ett par minuter längre hade jag uppskattat.

Resten av filmen är som sagt riktigt bra. Handlingen – hur dum den än är – fungerar fint, trots att resten av filmen är hyfsat straight spelad. Karaktärerna är intressanta och underhållande att titta på (i synnerhet Gibson’s och Goggins’ karaktärer) och även om filmen inte är fylld till bredden med action från för- till eftertexter så är det tillräckligt med action (och humor) för att hålla intresset uppe – speciellt med tanke på att filmen har en föredömlig speltid på strax under hundra minuter.

Fatman visade sig inte vara som jag trodde (mest tack vare en missvisande trailer), men den levererade ändå. Handlingen må vara dum, men utförandet är nästintill helt briljant. Rekommenderas.

Chucky – Season 2 av J

Sex månader har gått sedan de tre vännerna Jake (Zackary Arthur), Devon (Björgvin Arnarson) och Lexy (Alyvia Alyn Lind) lyckades sätta käppar i hjulet för den demoniska dockan Chucky’s (Brad Dourif’s röst) planer. Jake bor nu mer med en fosterfamilj men han saknar Devon, men kan samtidigt inte riskera att visa upp deras relation inför hans nya, konservativa familj. Det stilla lugnet får dock ett abrupt slut när någon som låter som Chucky plötsligt ringer upp Jake.

När Jake har berättat för Devon och Lexy om det underliga samtalet samlas trion återigen – och går rakt i Chucky’s fälla. Men efter att ha misslyckats att röja de tre ungdomarna ur vägen och istället lyckats spränga Jake’s yngre fosterbror i luften får trion skulden för det hela och skickas iväg till internatskolan Incarnate Lord – som inte bara är en strikt religiös internatskola, utan också den som Charles Lee Ray – Chucky – gick på när han var ung…

Jag har alltid varit ett stort fan av Child’s Play och Chucky filmerna. Visst har franchisén haft sina dippar här och där men jag har aldrig ogillat någon av filmerna, vilket är ganska sällsynt. Oftast är det i alla fall en eller två filmer i en längre film franchisé som jag tycker är genuint usla, men inte här inte! Hur som helst så tillhör jag dem som älskade den första säsongen av Chucky. Den levererade en nästintill perfekt säsong (där halvtaskig CGI var egentligen det enda jag kunde tänka mig att klaga på) och fortsättning på franchisén. Så när säsong två av Chucky hade haft premiär och några avsnitt hade släppts bänkade jag mig tillsammans med en nära vän (som också är ett die hard fan av Chucky) för att avnjuta fortsättningen på franchisén – vilket skulle ta längre tid än vad vi hade tänkt oss.

Det tog snett över ett år för oss att faktiskt se säsong två från början till slut, med en omstart halvvägs igenom säsongen efter att vi inte hade tittat på den på över ett halvår. Anledningarna till varför det blev så är många men det berodde absolut inte på serien i sig, säsong två av Chucky fortsätter nämligen att leverera.

Det är kul, det är våldsamt och likt den första säsongen är givetvis även den här gjord för fansen. Det är en hel del callbacks till filmerna och karaktärer som vi inte sett i flera filmer (eller ens den föregående säsongen) dyker upp här, samtidigt som handlingen fortsätter framåt i rask takt. Effektmässigt verkar serien ha fått sig ett litet lyft (eller så är det jag som börjat acceptera halvtaskig CGI) sedan den första säsongen och jag skulle nog säga att det nästan är mer effekter nu än i föregående.

Det enda jag egentligen har något att klaga på är ett specifikt avsnitt där de försökt vara meta samtidigt som avsnittet driver handlingen framåt, vilket kändes lite som ett stort ”Titta, är vi inte för roliga? Haha!”. Visst, jag skrattade och tyckte att en del av gagsen var kul, men det hela kändes i slutändan väldigt felplacerat och något forcerat.

Bortsett från det avsnittet så har jag inte speciellt mycket annat att klaga på när det gäller den andra säsongen av Chucky. Jag hade förbannat roligt och ser fram emot att fortsätta med säsong tre, som i skrivande stund har ett juluppehåll. Är du ett fan av Child’s Play och Chucky tror jag nog att du redan sett säsong två av Chucky TV-serien, om inte så tycker jag definitivt att du ska ta och göra det. Nuuu. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och säsong 1 av Chucky.

The Millennium Bug av J

31 December, 1999. Familjen Haskin har bestämt sig för att fly Y2K hysterin och har begett sig till de isolerade skogarna på Sierra Diablos bergen. Men deras rofyllda campingtur tar en oväntad och fruktansvärd vändning när de plötsligt blir kidnappade av en klan med inavlade bergsbor, familjen Crawford. Men vad ingen av familjerna vet är att en monstruös mardröm är på väg att bryta sig upp ur jordens innanmäte…

Jag tror att de flesta har någon gång sett omslaget eller postern på en film och tänkt ”Jävlar! Den där filmen ser cool ut, den måste jag se!”, för att sedan inse vilket gigantiskt misstag man gjort när man tröck på Play-knappen. The Millennium Bug är just en sån film för mig.

Omslaget/postern skriker häftig monsterskräck lång väg och visst, filmen levererar det till en viss del men den gör så många besynnerliga fel och märkliga val att jag vart tvungen att plocka upp hakan från golvet.

För det första är hela subploten med de inavlade bergsborna helt onödig och tar, tyvärr, upp större delen av speltiden. Det här problemet är troligtvis det enklaste att fixa med filmen; skriv ut karaktärerna ur filmen helt och hållet. Filmen behövde verkligen inte inavlade hillbillys alá Wrong Turn (i det här fallet DollarStore varianten av dem), det hade räckt gott och väl med det titulära monstret.

För det andra verkar hela filmen vara inspelad på ett set istället för på plats. Ett bra exempel på det är i en scen då monstret stampar runt så att allting skakar vilket gör att träden ”svajar” (de snarare gungar) fram och tillbaka och det är extremt jävla uppenbart att de är gjorda av plast. Jag kan ha överseende med det till en viss grad då filmen inte är någon storbudgetfilm på långa vägar, men jag menar, kom igen… det känns lite som att de gjorde en tagning och den fick duga.

Jag vet inte ett skit om hur det är att göra en film och det här kanske var regissören/manusförfattaren Kenneth Cran’s stora passionsprojekt, men det här är verkligen inte bra. Manuset är en stor bov i det hela och istället för att ha skrivit ett manus som likagärna hade kunnat varit en usel Wrong Turn rip-off så borde han, förslagsvis, gjort det enklare för sig; ha Y2K hysterin som backdrop, sätt en grupp ungdomar (som festar så klart) i skogen och låt det titulära monstret plocka av dem en efter en (alternativt låt det jaga dem genom större delen av filmen) fram till klimaxet där en eller två av dem lyckas förgöra det, sluttexten börjar rulla. Personligen tycker jag att det låter som en betydligt mer tilltalande handling än vad som faktiskt är i The Millennium Bug. Jag menar, när väl monstret dyker upp så har jag egentligen redan slutat bry mig, men – och det här är något som förvånade mig – tack vare designen på monstret och att monster effekterna är väldigt imponerande för den här typen av lågbudget film så drogs jag faktiskt tillbaka in i filmen, om än bara för stunden.

Om jag måste säga att någonting var bra med den här filmen så är det definitivt designen på monstret och effekterna de använt sig av, vilket får mig att undra om det kanske är så att det var dit all tankeverksamhet gick…

Hur som helst, The Millennium Bug är verkligen inte en bra film, vilket är så förbannat jävla synd då den faktiskt hade väldigt mycket potential att bli en hidden gem bland monster skräckfilmer. Den har imponerande monster effekter, ja, men det räddar inte filmen från att vara ett totalt haveri. Skippa.

Strandvaskaren av J

För etthundra år sedan mördades tre manliga elever brutalt på Hellestads internatskola av en bonde från trakten. Efter morden dränkte sig bonden i en närbelägen sjö och hans kropp återfanns aldrig. Historien har blivit en vandringssägen för generationer av elever på Hellestad och en årlig fest, till minne av händelsen.

Sara (Rebecka Hemse) går nu på internatskolan och skriver på ett skolarbete om Strandvaskar-legenden när hon upptäcker ny fakta kring händelsen som kastar en mörk skugga över familjenamnet till en av skolans huvudsakliga finansiärer. Samtidigt håller eleverna på att förbereda den årliga festen för Strandvaskaren, när något okänt och skrämmande rör sig genom Hellestads korridorer…

Jag minns inte riktigt exakt när jag såg Strandvaskaren för första gången, men det måste ha varit snett efter att den kom ut på dvd. Jag hade vid den tiden en vän som jag såg en del svensk film med (mest tack vare att hon gillade svensk film), så när Strandvaskaren kom ut på dvd lär vi ha hyrt den fortare än fan. Det här var snart tjugo år sedan så jag minns så klart inte vad jag tyckte där och då, men med tanke på att jag såg om Strandvaskaren en hel del i mina sena tonår så föll den antagligen mig på läppen – mycket tack vare att det är en svensk (och välgjord) slasherfilm. Hur som helst…

Så här nästan tjugo år efter att filmen släpptes så tycker jag att den fortfarande håller. Den är välspelad (med flera stora namn som gått vidare till internationella produktioner), snygg och är utan tvekan en av de bästa svenska slasherfilmerna som gjorts (vilket inte är så svårt i och för sig att vara då vi knappast drunknar i bra slasherfilmer i det här landet).

Men med det sagt så har jag några problem med filmen. För det första är den något för lång. En extra runda i redigeringen hade inte skadat för att tighta till speltiden lite mer då det känns som att filmen släpar lite på sina ställen. För det andra är filmen extremt blodfattig för att vara en slasherfilm från mitten av 00-talet. Visst, det finns slasherfilmer som anses vara mästerverk utan att det är nämnvärt mycket blod i dem (The Texas Chainsaw Massacre och Halloween, exempelvis), men jag tror å andra sidan att det hade gett Strandvaskaren en liten stöt i armen så att säga för att väcka tittaren – vilket för oss till den tredje saken jag vill ta upp; i stort sett alla mord inträffar off-screen.

Jag vet inte om det hade med budget, kompetens eller att studio la sig i produktionen, men en slasherfilm från den här tiden borde ha haft mord on-screen. Jag hade varit okej med att de haft ett par, tre off-screen kills (som i exempelvis Friday The 13th filmerna), men när i stort sett alla mord inträffar off-screen så känns hela slasherdelen av filmen rätt poänglös egentligen. Varför inte bara göra en regelrätt thriller isåfall om man ändå inte tänker visa morden? Ja, jag vet att det här är en aning motsägelsefullt mot det jag skrev innan om att Strandvaskaren är en av de bästa svenska slasherfilmerna som gjorts, men om man tar ett djupt andetag och funderar en sekund på vad för andra filmer i subgenren som gjorts i Sverige så förstår man nog min utgångspunkt… hoppas jag.

Nåja. Strandvaskaren är långt ifrån perfekt, men det är samtidigt en film som ligger mig varmt om hjärtat. Även om den har sina problem och brister så är det ändå en film jag återkommer till med jämna mellanrum, så jag vill ge den en försiktig rekommendation – åtminstone om man inte har sett den. Det är synd att den floppade som den gjorde, en uppföljare hade definitivt varit intressant.

Five Nights At Freddy’s av J

Mike Schmidt (Josh Hutcherson) har det svårt. Han är förmyndare till sin yngre syster Abby (Piper Rubio) och har precis fått sparken från sitt jobb som säkerhetsvakt på ett köpcentrum efter att ha spöat på en pappa som han misstagit för att ha varit en kidnappare. Samtidigt försöker han att återuppbringa minnet av vem som kidnappade hans bror när han var tolv år genom att söka i sina drömmar.

När hans faster Jane (Mary Stuart Masterson) hotar honom med att dra han inför domstol för att få vårdnaden om Abby tackar han motvilligt ja till ett erbjudande att börja jobba som nattvakt på den sedan länge igenstängda pizzerian Freddy Fazbear’s Pizza. Det dröjer dock inte länge innan han inser att hans nya jobb kommer bli betydligt mer komplicerat än vad han till en början trott då sanningen kring pizzerians animatroniska robotar börjar uppdagas; de är inte bara robotar, de lever…

När Willy’s Wonderland kom i början av 2021 så jämfördes den föga förvånande med Five Nights At Freddy’s spelen och sågs väl på sätt och vis som en filmatisering av de spelens koncept – typ. Jag citerar ur min recension av Willy’s Wonderland; ”Om man inte har levt under en sten de senaste sju eller så åren och om man gillar gaming så har jag svårt att tro att man missat point and click skräckspelen i Five Nights At Freddy’s franchisén, där man antar rollen som en nattvakt på en pizzeria där animatronerna lever ett eget liv nattetid och där en jävligt mörk bakgrundsberättelse finns att hitta för den som klarar av att ta sig igenom alla nätterna (och spelen).” Nu, två och ett halvt år senare, har vi äntligen fått en riktig filmatisering av Five Nights At Freddy’s och…

Filmen är helt okej. Skådespelet är bra, manuset (som är delvis skrivet av Five Nights At Freddy’s skapare, Scott Cawthon) håller sig förhållandevis troget till källmaterialet och effekterna (i synnerhet animatronerna som använts) ser väldigt bra ut. Filmen är påkostad, snygg och är överlag underhållande, men jag har samtidigt en handfull problem med den.

Dess speltid på hundratio minuter är på tok för lång, vilket gör att en del scener kändes som ren utfyllnad (i synnerhet de scener som upprepades ett par gånger). En kortare speltid hade ökat mitt betyg på filmen utan tvekan. Det är knappast finkonst vi snackar om här, utan en popcorn-skräckfilm baserad på en serie datorspel. Att filmen dessutom är en PG-13 film med minimalt med blod och slafs drog ner betyget en aning mer för min del. Jag har full förståelse att skaparna bakom filmen bestämde sig för att gå den vägen med tanke på hur populär spelserien har varit och är bland tonåringar, men jag hade gärna sett mer blod framför kameran.

Något mer jag hade svårt med filmen var en av dess subplots, som i slutändan blev en enda stor MacGuffin. Jag kan på sätt och vis förstå varför den är med i filmen, men jag hade förväntat mig att filmen skulle följa konceptet av spelen (ensam nattvakt som måste hålla mordiska animatroner utanför kontrollrummet) mer än vad den på sätt och vis egentligen gjorde.

Jag vet att det låter som att jag tyckte mer illa om filmen än vad jag egentligen gjorde, men på det stora hela tyckte jag faktiskt att den var okej. Mina förväntningar uppfylldes inte riktigt helt, men det gjorde ju inte filmen dålig heller – bortsett från att jag tycker att den är på tok för lång för det den försöker göra. Hur som helst, är du ett fan av Five Nights At Freddy’s franchisén (eller bara skräckfilmer med mördaranimatroner) så tycker jag absolut att du ska ge den en chans. Det är i alla fall en av de bättre spelbaserade filmerna som gjorts.

Talk To Me av J

Tonåringen Mia (Sophia Wilde) kämpar med den andra årsdagen av hennes mor Rhea’s (Alexandria Steffenson) bortgång och hennes avlägsna förhållande till hennes far, Max (Marcus Johnson). En kväll smiter Mia, hennes bästa vän Jade (Alexandra Jensen) och Jade’s lillebror Riley (Joe Bird) ut till en hemmafest där huvudattraktionen är att använda ett kraftfullt mediums avskurna och balsamerade hand för att komma i kontakt med andar på den andra sidan. Mia bestämmer sig för att prova och blir uppeggad av upplevelsen.

Några dagar senare samlas gruppen hemma hos Jade och Riley för att på nytt använda den balsamerade handen, men den här gången går någonting fruktansvärt fel som leder till tragiska konsekvenser för Riley och att Mia börjar se sin döda mor, som försöker vägleda henne. Frågan är bara vem hon ska lita på; de levande eller de döda?

Talk To Me från förra året är ännu en i raden av skräckfilmer där demoniska krafter står i fokus och även om filmen är helt okej för vad den gör så levererar den absolut ingenting nytt. Filmen i sig är hyfsat generisk och bjuder på väldigt få överraskningar, men har samtidigt en handfull scener som – även om de inte är nämnvärt läskiga – är hyfsat obekväma att titta på. Skådespelet är bra, effekterna lika så, men även om själva idéen om ett mediums avskurna och balsamerade hand som kan ge andra kontakt med den andra sidan är orginell så faller resten av filmen in i de gamla klyschorna som de flesta filmer med liknande teman brukar göra.

Men med allt det sagt så är Talk To Me, som sagt, en okej film, även om den egentligen inte bjuder på speciellt mycket nytt för subgenren. Den är välspelad, ser bra ut och har en exemplarisk speltid på runt nittio minuter (vilket är ovanligt för den här typen av filmer). Godkänd.

En uppföljare – med den ”fyndiga” titeln Talk 2 Me (som jag tycker borde ha fått titeln Talk To Me Too) – verkar, i skrivande stund, vara i pre-production. När eller om den kommer ut återstår att se…

Mortal Kombat Legends: Snow Blind av J

Kano (David Wenham’s röst) är fast besluten att ta över Earthrealm och attackerar stad efter stad med hjälp av Black Dragon klanen. Valet är enkelt: knäböj eller bli utplånad. Men det finns en ung man som inte tänker knäböja sig för Kano, Kenshi Takahashi (Manny Jacinto’s röst). Kaxig och odisciplinerad förlorar han både sin syn och sitt självförtroende efter en konfrontation med Kano och hans klan.

Nedslagen och svårt skadad kommer han snart under handledning av Kuai Liang (Ron Yuan’s röst), som har gett upp krigarens väg och är motvillig till att träna Kenshi men är samtidigt också den enda krigaren som är kraftfull nog att utmana Kano. Längs vägen börjar Kenshi att återupptäcka det hopp han förlorat och en möjlig väg till frälsning, frågan är bara om det kommer räcka för att stoppa Kano och rädda Earthrealm…

Efter att jag hade sett klart Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms slog en tanke mig; har det kommit fler filmer av de här animerade Mortal Kombat filmerna? Jag slängde mig ut på IMDB och insåg att det hade kommit en tredje film i serien, Mortal Kombat Legends: Snow Blind – och att en fjärde film, Mortal Kombat Legends: Cage Match, släpps i Oktober. Då jag har tvångsmässiga tankar när det kommer till att se allt i en franchisé när jag väl har börjat (och då jag älskade de två första filmerna) så beställde jag hem filmen på bluray och… Mortal Kombat Legends fortsätter att leverera.

Likt sina föregångare är den här tredje filmen extremt våldsam, actionpackad och har ett extremt högt tempo. Men till skillnad från de två första filmerna så känns dess speltid faktiskt ganska lagom för att lägga fram filmens handling. Onödiga subplots och dödtid finns inte här, allt som är med i filmen tillför något och även om jag tycker att några av karaktärerna är underanvända (och att det känns som att de bara är med för fanservicen) så är inte filmens korta speltid lika märkbar som i de två tidigare filmerna i serien.

Hur som helst är Mortal Kombat Legends: Snow Blind ytterligare en riktigt bra installation i den här serien av animerade Mortal Kombat filmer (som är, för den som inte har förstått det, gjorda för fansen). Det är våldsamt, det är actionpackat och det är God Underhållning. Rekommenderas.

Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms av J

Kort efter att ha förlorat den senaste Mortal Kombat turneringen inleder Outworld’s härskare Shao Kahn (Fred Tatasciore’s röst) en massiv attack mot Earthrealm i ett försök att få åskguden, tillika Earthrealm’s beskyddare, Lord Raiden (Dave B. Mitchell’s röst) att gå med på att ingå i en sista Mortal Kombat turnering – där vinnaren tar allt.

Samtidigt försöker Scorpion (Patrick Seitz’s röst) att hitta Kamidogu, en mystisk relik tillverkad av de Äldre Gudarna, innan Netherrealm guden Shinnok (Robin Atkin Downes’ röst) lyckas använda den för att återuppväcka den mystiske One Being – vars enda syfte är att förinta allting som existerar.

För det första; Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms är en direkt fortsättning på Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge (recenserad här), så har du några som helst planer att se den här filmen borde du titta på den först.

För det andra; den här är nästan lika bra som sin föregångare. Den har ett extremt högt tempo och även om filmen avhandlar på sätt och vis två berättelser samtidigt så fann jag den aldrig rörig. Filmen är spännande, extremt våldsam och över innan man ens hinner reagera – vilket för mig till det enda ”problemet” jag egentligen har med filmen; dess speltid.

Likt sin föregångare är filmen i runda slängar åttio minuter lång och likt den första filmen kände jag att speltiden egentligen var för kort här också. Dels för att det händer betydligt mycket mer här, men också för att vissa partier (bland annat ett par fightingscener) hade egentligen behövt vara något längre än vad de är.

Men med det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms inte bara är en suverän film, utan även en riktigt bra uppföljare – även om jag hade kunnat tycka att den borde varit något längre än vad den är. Rekommenderas.

Babysitter Massacre av J

En grupp unga kvinnor slog sig ihop under deras tonår för att driva en barnvaktsklubb tillsammans, men när en av dem plötsligt dog föll gruppen isär. Nu, flera år senare, är de på väg att gå separata vägar för att gå på college, men på Halloween börjar någon att tortera och mörda alla medlemmar i den gamla klubben en efter en…

När jag satte mig för att titta på Babysitter Massacre från 2013 så var mina förväntningar lagomt ljumna. Jag visste att filmen skulle vara dålig, men jag förväntade mig i alla fall att filmen skulle leverera billigt våld och antagligen tonvis med tuttar (vilket är typ det enda låg/nollbudget slashers från de senaste femton, tjugo åren brukar ha att erbjuda). Döm då av min förvåning då den var helt tuttlös och hade minimalt on-screen våld. Jag kliade mig i huvudet och undrade vad poängen med filmen isåfall var. När jag sedan satte mig för att skriva den här recensionen av filmen kom jag på någonting; versionen av filmen jag tittat på låg på youtube och låg på sjuttioen minuter, medan IMDB sa att dess totala speltid skulle ligga på sjuttioåtta minuter. Vart fan hade de där sju minuterna tagit vägen egentligen?

Jag bestämde mig således att avvakta med att skriva den här recensionen och begav mig ut på internet och hittade filmen på en fulstream där speltiden var sjuttioåtta minuter. Jag slog igång den och insåg till min fasa att versionen jag tittat på på youtube var en totalt sönderklippt och redigerad version av filmen. Då jag delvis är en idiot och delvis inte känner att jag kan ge ett rättvist omdöme av en film om jag inte har sett hela filmen så satte jag mig för att se den oklippta versionen av den.

Men nä, filmen vart inte nämnvärt bättre av filmens on-screen våld eller de tutt- och full frontal scener som saknades i youtube versionen. Hade jag fortfarande varit en hormonstinn fjortonåring hade säkert filmen klingat bättre för mig, men när det enda filmen har att erbjuda är usla effekter, halv- och helnakna brudar (som en form av stand-in för ett uselt manus) och en massa gap och skrik checkar jag ut mentalt. Skådespelet ligger på en lägre nivå än vad den brukar göra vanligtvis i de flesta porrfilmer och även om jag eventuellt hade kunnat tyckt att filmen har en trashig charm så kunde jag inte komma ifrån att jag höll på att få en hjärnblödning så fort någon öppnade truten.

Så efter att ha sett Babysitter Massacre två gånger kan jag med gott samvete säga att den inte är värd att se överhuvudtaget, oavsett om man ser den klippt eller inte. Det här är bedrövligt skräp som absolut ingen behöver titta på.