| Subcribe via RSS

Cruel Intentions 2 av J

februari 21st, 2019 | Postad i Drama, Film, Komedi

När den odygdige Sebastian (Robin Dunne) blir skickad från New York för att bo med hans fader och styvmoder – efter att ha blivit utsparkad från ytterligare en exklusiv privatskola – verkar han slutligen ha hittat sin jämlike i hans lika manipulativa och vackra styvsyster Kathryn (Amy Adams).

Efter att ha träffat den förvånansvärt oskyldiga Danielle (Sarah Thompson) börjar Sebastian att göra upp planer på att lägga hans förflutna bakom sig och slå sig till ro med en kvinna. Kathryn har å andra sidan andra planer; efter att ha korsat väg med Sebastian har hon bestämt sig för att göra saker och ting så svåra som möjligt för paret genom att kasta några kurvor – nämligen hennes – på sin styvbroder.

Cruel Intentions 2 var från början planerad att bli en TV-serie med titeln Manchester Prep, som en prequel-serie till den första filmen. Projektet plockades upp av Fox men lades ned redan innan första sändningen som var planerad att bli i September, 1999. Tack vare nedläggningen av serien klipptes de tre episoderna som var klara ihop samt att nya scener med naket lades till för den slutliga releasen på DVD. Med det sagt…

Cruel Intentions 2 är helt okej, trots att filmen egentligen inte skulle ha existerat. Det är en fullständigt onödig uppföljare – och prequel för den delen – som inte tillför ett dugg till berättelsen om styvsyskonen som vi inte redan vet, men med tanke på hur mycket krångel det verkar ha varit bakom dess produktion så är jag förvånad att den fungerar så pass bra som den gör. Den är inte i närheten av sin föregångare så klart, men den höll mitt intresse uppe under filmens gång och slutklämmen var jag faktiskt inte beredd på. Humorn fungerade helt okej här och Keri Lynn Pratt’s stendumma karaktär Cherie var nog den som fick mig att garva mest.

Cruel Intentions 2 är ingenting jag tänker rekommendera, men gillar man första kanske man kan – som jag – tycka att filmen är okej för åtminstone en titt.

Tags: , , ,
No Comments

Cruel Intentions av J

februari 21st, 2019 | Postad i Drama, Film, Komedi

Kathryn Merteuil (Sarah Michelle Gellar) och Sebastian Valmont (Ryan Phillippe) är två snygga, snuskigt rika och manipulativa styvsyskon från Manhattan’s övre östsida som får vad de vill ha, när de vill ha det.

Uttråkad av alla tjejer som han har kunnat förföra förr har Sebastian nu satt sitt sikte på den ultimata utmaningen; den vackra och oskuldsfulla rektorsdottern Annette Hargrove (Reese Witherspoon), som har bestämt sig för att vänta tills det att hon hittat sitt livs kärlek och giftermål innan hon ska gå till sängs med en man. Kathryn ser det perfekta tillfället för en vadslagning. Om Sebastian misslyckas att lura ner Anette i hans säng, måste han ge bort sin 1959 Jaguar Roadster till Kathryn. Skulle han däremot lyckas vinner han Kathryn – den enda tjejen han vet att han aldrig skulle kunna få. Samtidigt blir Cecile (Selma Blair), en naiv tjej vars moder har värvat Kathryn att hjälpa henne att platsa in på hennes nya skola, insyltad i styvsyskonens vadslagning då Kathryn – med hjälp av Sebastian – planerar att förstöra Cecile’s rykte som hämnd på Kathryn’s ex-pojkvän, som lämnde henne för Cecile.

Cruel Intentions – eller En Djävulsk Romans i Sverige – var en film som gick förbi mig när den släpptes och det var väl föga förvånande då filmen inte tilltalade mig nämnvärt kring sekelskiftet. Jag såg filmen för första gången några år efter dess release då jag lånade en före detta väns dvdutgåva av filmen tillsammans med en bunt andra filmer. Vad jag minns så vart jag förvånad över hur mycket jag gillade filmen när jag såg den. Nu, omrking tio år senare, har jag alltså sett om filmen igen och ja, den fungerar fortfarande bra.

Skådespelet är suveränt (Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe är sjukt bra i sina rollsättningar, i synnerhet Gellar i bitch-rollen), manuset är välskrivet (även om det är löst baserat på den franska epistolära romanen Les Liaisons dangereuses från slutet av 1700-talet) och filmen lyckas hålla mitt intresse uppe – även om det är smått förutsägbart vart allting är på väg mot slutet. Trots att filmen är först och främst ett drama så förekommer det mörk humor här och jag tycker den fungerar väldigt bra, speciellt då skämten inte dängs över huvudet på tittaren var och varannan minut.

Nå. Cruel Intentions kanske inte är en film jag skulle valt över någon annan film utan att ha någon vetskap om den sedan tidigare, men helt ärligt så gillar jag den och tycker att den står sig bra än idag – tjugo år efter dess release. Rekommenderas.

No Comments

Shredder av J

februari 11th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp vänner beger sig till en nedlagd skidanläggning intill Mount Rocky Summit för en helg med sprit och snowboardåkning. Anledningen till att anläggningen blivit nedlagd beror på den rad av besynnerliga dödsfall på snowboardåkare som inträffat där och det dröjer inte länge förrän gruppen inser att de står på tur…

Shredder från 2001 är en slasherfilm som är dummare än en säck med hammare, men som samtidigt underhåller. Karaktärerna är totala idioter och gör stereotypiskt dumma beslut som får dem dödade en efter en i hyfsat inovativa mordsekvenser. Filmen är knappast något mästerverk, men det är en kul och dum slasherfilm från slutet av den andra slashervågen som började med Scream. Ska jag vara helt ärlig blev jag faktiskt själv förvånad över hur mycket jag gillade filmen då jag hade förväntat mig rent skräp.

Är man ute efter stendum popcorn-skräck är Shredder ett bra val, skulle jag säga. Jag vet med mig själv att jag kommer återbesöka den i alla fall. Rekommenderas.

No Comments

Iced av J

februari 11th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp vänner har blivit inbjudna att övernatta i en stuga ute i skogen av ett företag, som har för avsikt att sälja stugan till dem. Det gruppen inte vet är att ett psycho med skidmask och skidglasögon iaktar dem och är ute efter hämnd…

Iced (även känd som Blizzard Of Blood) är en slasherfilm från 1988 och den tillhör inte någon av mina favoriter direkt. Filmen är fruktansvärt utdragen och bortsett från ett mord som inträffar tio, femton minuter in så dröjer det ända fram till strax efter timmen innan något överhuvudtaget av värde börjar hända. Filmen slutar sedan med ett gigantiskt antiklimax som fick mig att klia mig i huvudet. Jag måste dock säga att jag tokdiggade filmens epilog som var så jävla dum att jag inte kunde göra något annat.

Filmen var hyfsat välspelad för en slasherfilm från slutet av 80-talet men det var extremt enkelt att fingra mördaren här, vars identitet inte hade kunnat varit mer uppenbar – såvida inte mördaren hade haft en stor blinkande neonskylt kring halsen och ett stort finger ovanför skallen som pekar mot denne ackompanjerat med ett boing-ljud…

Jag tvivlar på att jag kommer springa benen av mig inom någon närmare framtid för att se om Iced. Det finns definitivt sämre slasherfilmer där ute, men det finns definitivt också bättre.

No Comments

Slasher – Season 1 & 2 av J

februari 11th, 2019 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

No Comments

Exam av J

februari 4th, 2019 | Postad i Film, Thriller

Åtta kandidater är på det sista steget för att bli en chefsassistent på ett läkemedelsföretag och har blivit insläppta i ett rum för det sista testet. En ”skrivvakt” kommer in i rummet och förklarar för dem att de har tre regler att följa, annars blir de diskvalificerade; de får inte försöka att ta kontakt med honom eller den beväpnade vakten som finns i rummet, de får inte förstöra pappret de har blivit tilldelade och de får inte gå ut ur rummet. De har åttio minuter på sig att besvara frågan som finns framför dem, men när så kandidaterna vänder på pappret står det ingenting på det…

I och med att jag var och såg Escape Room på bio tidigare ikväll vart jag sugen på att se något mer ur samma smala subgenre och en av mina vänner jag hade med mig på bion rekommenderade Exam från 2009 – som jag sedan tidigare hade hört lite, lite grann om. Sagt och gjort fick det bli att se den och.. jag gillade den. Det är en hyfsat intensiv och väldigt välspelad thriller som inte bjuder på så mycket våld, men som å andra sidan bjuder på ett spännande och intressant händelseförlopp.

Gillar man den här smala subgenren precis som mig så är det här en film värd att spana in. Rekommenderas.

No Comments

Escape Room av J

februari 3rd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Sex individer från olika vägar i livet blir inbjudna till ett flyktrumsspel där vinnaren kommer att kama hem 10 000 dollar. Det visar sig dock snart att spelet är på dödligt allvar och att deras enda chans är att samarbeta för att ta sig igenom de riggade rummen.

Jag har alltid gillat den här ganska magra subgenren av thriller- och skräckfilmer där en grupp människor blir instängda i ett eller flera rum och måste klura ut hur de ska ta sig därifrån levande – alá Cube, Saw och Circle. Den sydafrikanska/amerikanska samproduktionen Escape Room är inget undantag. Det är en välspelad, skön och spännande thrill ride som jag inte skulle ha något emot att se uppföljare på, även om den inte är i närheten så våldsam som Saw eller Cube filmerna.

Det finns inte så mycket mer att säga. Se den. Rekommenderas.

1 Comment

The Loved Ones av J

februari 2nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I ett försök att undvika att köra på en spöklik figur ute på vägen kraschar highschool eleven Brent (Xavier Samuel) sin bil in i ett träd, varpå hans far som är med i bilen dör. Med det konstanta konfronterandet av hans mors känslomässiga kollaps efter olyckan flyr Brent in i ett marijuana fyllt moln med hög metal musik för att blockera smärtan och skuldkänslorna. När Brent tackar nej till Lola’s (Robin McLeavy) inbjudan till att gå på skolbalen tillsammans med henne tar hans avvisande en mörk vändning in i en obegriplig mardröm. Bara timmar innan balen blir Brent kidnappad och tagen till Lola’s hem av hennes sinnessjuke far (John Brumpton), som är fast bestämd att göra hans prinsessas drömmar sanna…

När det kommer till torture porn subgenren – som växte fram med filmer som Hostel och Saw – varierar det ganska ordentligt i vad jag gillar och inte gillar. Exempelvis tycker jag att Hostel filmerna är överskattad smörja, medan mitt hjärta bultar lite extra för Saw filmerna. Den australensiska torture porn filmen The Loved Ones från 2009 hamnar någonstans mitt emellan de två franchisérna. Det är en film som inte bjuder på speciellt mycket nytt, men som överlag är helt okej för vad den är och för vad den försöker göra.

Filmen är välspelad och effekterna ser bra ut, men jag kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att manusförfattaren hade tittat på The Texas Chainsaw Massacre från 1974 och tagit middagsscenen i den filmen och dragit ut den till runt 40 minuter (utan allt gapande och skrikande), för att sedan slänga in en subplot som egentligen inte mynnar ut i någonting (även om det i slutet visar sig finnas en koppling till filmens huvudstory) och som mest kändes inslängd för att fylla ut speltid.. och för att ha en handfull scener med comic relief, som inte hör hemma i den här typen av film. Med det sagt så kan jag säga att jag faktiskt tyckte subploten i filmen var den mest intressanta och underhållande delen av filmen då huvudstoryn kändes en aningen trött och återanvänd från andra – bättre – filmer.

Nå. Jag har sett sämre filmer än The Loved Ones, men jag har definitivt sett bättre också. Den är som sagt okej för vad den är och för vad den försöker att göra, men jag kan inte direkt påstå att jag kommer springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

Glass av J

januari 27th, 2019 | Postad i Film, Thriller

Tre veckor har gått sedan Kevin Wendell Crumb (James McAvoy) lyckades undslippa lagens långa arm och har sedan dess varit på en mordturné runt om i Philadelphia. David Dunn (Bruce Willis) – som besitter övermänskliga krafter – och hans nu uppväxte son Joseph (Spencer Treat Clark) driver nu mer en butik som är inriktad på säkerhet för hemmet – och på sidan av i hemlighet bekämpar de brott. Tillsammans börjar David och Joseph att söka efter Kevin och finner honom ganska snart, men den efterföljande striden mellan de två männen blir abrupt avbruten då polisstyrkor – ledda av Dr. Sarah Staple (Sarah Paulson) – dyker upp och griper dem.

Dr. Staple är en psykiater som är specialiserad på att behandla människor som tror att de är superhjältar, varpå David och Kevin skickas till Raven Hill Memorial; samma institution där Elijah Price (Samuel L. Jackson) sitter inspärrad, efter de sinnessjuka dåd han genomförde nitton år tidigare. Allt medans Staple försöker att övertyga de tre männen att de inte är de seriefigurer de tror sig själva vara, tar Elijah tillfället med David’s och Kevin’s ankomst i akt för att sätta sin egen plan i rullning; en plan som äntligen kommer att tvinga världen att se att superhjältar faktiskt existerar.

Om man inte har sett Unbreakable och Split vid det här laget kan jag tycka att man får skylla sig själv när det kommer till spoilers, speciellt med tanke på att Glass knappast försöker dölja att den ingår i samma universum som bägge de filmerna. Hur som helst har jag nu sett den tredje och sista delen i M. Night Shyamalan’s superhjälte trilogi och personligen blev jag faktiskt inte besviken – till större delen i alla fall.

Den första timmen består till större delen av att bygga upp allting till filmens klimax och går ganska långsamt, vilket givetvis är behövligt för filmens story. Det börjar röra på sig en hel del under den sista timmen och jag tycker att klimaxet fungerade för filmen (trots att det var ganska snabbt överstökat), speciellt med tanke på att de här filmerna inte är i närheten av samma popcornaction som Marvel’s och DC’s superhjältefilmer – även om något sådant inte behövs i någon av de här filmerna. Skådespelarinsatserna är, likt de två tidigare filmerna, fantastiska – i synnerhet McAvoy, som i flera scener får lov att byta mellan flera olika personligheter inom några sekunder mellan dem.

Filmen är inte felfri och det finns säkerligen de som tycker att filmens andra halva är en besvikelse efter de två första filmernas uppbyggnad av karaktärerna, men samtidigt måste man ha i åtanke att de här filmerna aldrig har handlat om stenhård popcornaction. Jag håller fortfarande Unbreakable högst av de tre, men jag tycker Glass är en värdig uppföljare och faktiskt bättre än Split helt ärligt. Rekommenderas – till de som sett de två första filmerna.

Läs gärna mina recensioner på Unbreakble och Split också.

No Comments

Holidays av J

januari 25th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I Holidays blir vi presenterade åtta korta berättelser involverande ond bråd död som utspelar sig kring högtider, som är följande; Alla Hjärtans Dag, Saint Patrick’s Day, Påsk, Mors Dag, Fars Dag, Halloween, Jul och Nyår.

I Alla Hjärtans Dag får vi följa en ung tjej som är kär i sin idrottslärare och som är villig att gå till oanade längder för att vinna hans hjärta.

I Saint Patrick’s Day får vi följa en lärarinna som efter en kontakt med en ny elev blir hastigt gravid – enda problemet är att fostret inte är mänskligt.

I Påsk får vi beskåda en ung flickas möte med Påskharen och de oanade konsekvenser detta medför.

I Mors Dag får vi följa en kvinna som alltid blir gravid efter att hon har haft sex och i ett försök att motverka det hela vänder hon sig till en kvinna vars läkekonster inte är av den vanliga sorten.

I Fars Dag får vi följa en kvinna som mottar ett paket som innehåller den sista inspelningen av hennes sedan länge försvunne far, vars instruktioner på bandet ska leda henne till honom.

Halloween får vi se hur en snubbe som driver en webbcam sida får lära sig den hårda vägen att man inte kör med sina anställda.

I Jul får vi se hur en man i en trasslig familjerelation lyckas komma över ett par glasögon åt sin son som visar inspelningar av hemskheter man själv har gjort – och vad andra har gjort om de inte har loggat ut från sitt konto.

I Nyår får vi se hur en psykotisk man stämmer träff med en kvinna som inte verkar kunna hitta sin drömprins, vilket snabbt visar sig vara ett stort misstag.

Det jag hade hört om Holidays var att det var en ganska medioker anthology film, vars berättelser hade kunnat varit överlag bättre. Vart folk har fått det ifrån vet jag inte riktigt då jag tyckte att majoriteten av berättelserna faktiskt var väldigt underhållande – bortsett från tre av dem då (Saint Patrick’s Day, Mors Dag och Fars Dag), som kändes mer som att de var konstiga bara för att vara konstiga utan att ha någon direkt payoff i slutet (eller åtminstone en väldigt svag sådan). Favoriterna, för mig, i filmen var i alla fall berättelserna som utspelade sig kring Halloween, Jul och Nyår (i synnerhet Nyår).

Jag tycker Holidays är smått underskattad faktiskt och gillar man den här typen av film ska man absolut se den. Jag ger filmen en försiktig rekommendation, med en viss reservation för de berättelser jag inte gillade – de går ju alltid att spola förbi…

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud