| Subcribe via RSS

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist av J

oktober 4th, 2021 | Postad i Dokumentär, TV

Runt klockan 14.30 den 28 Augusti, 2003 kliver det fyrtiosexåriga pizzabudet Brian Wells in på PNC Bank i Erie, Pennsylvania. Han räcker över ett papper till en av kassörskorna där det står att han ska ha tvåhundrafemtiotusen dollar inom femton minuter – annars kommer den bomb som sitter fast runt hans hals att detonera. Detta är upptakten till ett av de mest bisarra true crime fallen i modern tid, som senare skulle bli omnämnt som ”Collar Bomb” eller ”The Pizza Bomber” i pressen.

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist är en miniserie som jag hade planerat att se ända sedan den släpptes 2018 men som jag – som med allt annat jag planerar att se – har skjutit framför mig. Trots att jag gillar true crime och har en hyfsad koll på mycket inom genren så var ”The Pizza Bomber” fallet något som hade passerat mig obemärkt och jag är lite förvånad över att jag inte snavat över fallet i någon av alla de true crime poddar jag lyssnar på nästan dagligen. Nåja…

De första två episoderna av fyra höll mig i ett hårt grepp rakt igenom, mycket tack vare mystiken kring det här minst sagt bisarra fallet. När väl upplösningen började veckla ut sig i de två sista episoderna försvann magin – eller vad man nu ska kalla det – lite grann. Förstå mig rätt; serien är intressant och välgjord, men jag tror att jag fastnade mer för mystiken kring fallet än hur de olika polisinstanserna lyckades lösa det (även om man nog kan ifrågasätta deras insatser också) och efterdyningarna mot de som tros ligga bakom det hela.

Hur som helst är det hyfsat välspenderad tid, i alla fall om man gillar true crime. Jag rekommenderar den här miniserien, även om jag tycker att den andra halvan tappar lite grann av den första halvans momentum.

No Comments

10 To Midnight av J

september 27th, 2021 | Postad i Film, Thriller

När en man och en kvinna hittas mördade i en park sätts den erfarne kriminalaren Leo Kessler (Charles Bronson) på att lösa fallet tillsammans med den nya och oerfarne kriminalaren Paul McAnn (Andrew Stevens). Kessler inser snabbt att kvinnan var en barndomsvän till hans egen dotter Laurie (Lisa Eilbacher).

Efter att barndomsvännens rumskamrat också hittas mördad börjar polisens misstankar att riktas mot de bägge mordoffrens underlige arbetskamrat, Warren Stacy (Gene Davis). Stacy blir gripen men släpps i brist på bevis, men Kessler är övertygad om att Stacy är den skyldige och är fast besluten att sätta stopp för honom – om så på fel sätt.

Om man samlar på äldre filmer som får nya releaser på dvd och bluray av bolag så som Arrow Films, Scream Factory, Criterion eller 88 Films för att nämna några, så finns det säkert en chans att man sett att 88 Films har inkluderat 10 To Midnight i deras Slasher Classics Collection. När jag nåddes av den nyheten kliade jag mig en aningen i huvudet och undrade varför de inkluderat en Bronson film i den kollektionen, även om jag visste att de har tagit en del friheter med en del av deras tidigare släpp så trodde jag inte att 10 To Midnight skulle vara i närheten av en slasherfilm utan mer en vanlig standard thriller. Jag hade fel.

10 To Midnight doppar inte bara tårna i slashergenren, utan hela fötterna. Filmen är i första hand en thriller och är uppbyggd som en sådan, men den lånar å andra sidan hejvilt från slashergenren med blodiga knivmord – och en näckande mördare…

Skådespelarinsatserna är suveräna. Charles Bronson är benhård och Gene Davis tuggar på scenografin i nästan varenda scen han är med i och är filmens största behållning. Andrew Stevens är skön nybörjarpartner och Lisa Eilbacher är lätt på ögat.

Även om jag tycker att de hade kunnat göra vissa saker i filmen lite annorlunda för att driva upp spänningen ytterligare ett par snäpp så är filmen en nagelbitare bitvis så som den är. 10 To Midnight är överlag en stabil thriller med grava slashervibbar som håller fint så här nära fyrtio år efter dess release.

Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

The Forest av J

september 27th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Steve (Dean Russell) och Sharon (Tomi Barrett) planerar tillsammans med vännerna, tillika paret, Charlie (John Batis) och Teddi (Ann Wilkinson) att åka ut i skogen några dagar för att campa, ovetandes om det hot som lurar där ute. Väl ute i skogen finner de sig snart i en kamp på liv och död då de en efter en faller offer för en galen eremit som har en smak för mänskligt kött. De bägge paren får emellertid hjälp från ett oväntat håll i form av eremitens döda barns själar…

Jag har blandade känslor för The Forest från 1982. Å ena sidan är den extremt långdragen på sina ställen och blir bitvis rent av tråkig. Flera partier i den pågår i tusen miljarder år där det inte händer något nämnvärt alls och är ren utfyllnad för att komma upp till nittio minuter speltid.

Å andra sidan har den samtidigt en hel del så jävla dumma och konstiga saker (exempelvis spökbarnen, what the fuck?) i sig att det är svårt att inte sitta och flina när man tittar på den. Det i sig väger väl egentligen inte upp det faktum att filmen är ett rent sömnpiller bitvis, men den blir å andra sidan så pass bisarr bitvis att det knappast är en film man kommer glömma bort speciellt fort, hur tråkig man än tyckte att den var.

På det stora hela är inte The Forest en bra film, givetvis, men den har ändå något. Det finns betydligt bättre slasherfilmer än den här så klart, men det finns samtidigt också helvetes mycket sämre också. Jag har som sagt blandade känslor för filmen och är en aningen kluven vad jag egentligen tycker om den, så.. den är nätt och jämnt okej i min bok, antar jag. Jag kommer nog inte ha någon jättebrådska att se om den dock.

No Comments

Candyman (2021) av J

augusti 29th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Målaren Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän Brianna Cartwright (Teyonah Parris) har nyligen flyttat in i en lägenhet i det gentrifierade Cabrini-Green, Chicago. Efter att ha fått nys om Candyman – mannen som dyker upp i spegeln med en stor krok om man säger hans namn fem gånger – väljer Anthony att basera sina nästa verk på den lokala sägnen, ovetandes om att han precis har öppnat en dörr till ett komplext förflutet som kommer att vända upp och ned på hans värld och utlösa en våg av våldsamheter bortom hans kontroll…

Candyman från 1992 är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin har gjorts. Filmen osar av atmosfär och är så här nästan trettio år senare fortfarande en genuint otäck skräckfilm, samtidigt som den har ett av de mest vackra men också kusliga soundtracks någonsin. Den berörde sociala teman om utanförskap och rasism, men det var aldrig någonting som överflödade filmens narrativ eller blev intryckt i nyllet på dess tittare.

Den nya Candyman filmen som släpptes i dagarna är så klart inte i närheten av originalet, men dömer man den utan att ha originalet i åtanke så är det en okej skräckfilm – även om det är extremt uppenbart att manusförfattarna (däribland Jordan Peele, som gjorde Get Out och Us) försöker använda filmen som ett politiskt slagträ. Jag har skrivit förr om vad jag tycker om saken och jag kvarstår på samma punkt; aktivistbudskap har ingenting i skräckfilmer att göra. Att beröra ett politiskt ämne är en sak, att köra ner ett politiskt budskap i halsen på tittaren är en helt annan.

Med det sagt tycker jag ändå att filmen har något. Skådespelarna är bra och även om flera av deras karaktärer är något underutvecklade (filmen hade nog behövt tio, femton minuter längre speltid faktiskt) så får de det att fungera. Jag hade dock inte haft någonting emot om karaktären Anthony hade fått ett större djup än vad han i slutändan fick.

I vanliga fall brukar jag inte tänka på hur en films foto är, men det slog mig när jag satt och tittade på filmen hur snygg den var och att vissa stunder var rent av konstnärliga i hur de filmats (i synnerhet under flera av morden). En annan sak jag gillade riktigt mycket var att bitar ur storyn var berättade genom skuggteater, vilket kompletterade filmens estetik på ett väldigt kreativt sätt. Filmens musik var väl okej, men var samtidigt ingenting jag egentligen satt och tänkte på bortsett från när det plötsligt började spelas hiphop från ingenstans. Hur som helst…

Candyman är okej för vad den är. Likt Get Out (recenserad här) levererar den på ett klumpigt sätt sitt budskap samtidigt som den har en hel del bra saker i sig. Hade de slopat allt politiskt jidder och koncentrerat sig på att göra en spännande och läskig skräckfilm hade den kanske – om än inte troligt – kunnat bli en lika bra film som originalet.

Läs gärna min tretton år (!) gamla recension av Candyman trilogin.

No Comments

Escape Room: Tournament Of Champions av J

augusti 28th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Zoey Davis (Taylor Russell) har svårigheter att komma över minnena från de dödliga lekarna hon och fem andra ofrivilliga deltagare blev indragna i, men tror sig ha hittat den plats där organisationen bakom det hela har sitt huvudkvarter. Tillsammans med sin bästa vän och tillika medöverlevande Ben Miller (Logan Miller) beger hon sig iväg för att sätta dit de ansvariga, varpå de snart finner sig återigen i en rad dödliga riggade rum – den här gången med fyra andra som också har överlevt tidigare lekar.

Escape Room: Tournament Of Champions – eller Escape Room 2: No Way Out, som den heter i Sverige (vilken jag tycker är en bättre titel för övrigt) – levererade ungefär det jag förväntade mig av den; mer av det samma som den första filmen gav, fast lite mer bombastiskt med tanke på den högre budgeten. Likt sin föregångare är det en underhållande popcorn-rulle som har ett högt tempo som inte bromsas upp nämnvärt när filmen väl har kommit i rullning fram till dess slut.

Gillade man den första filmen och vill ha mer av samma så är den här definitivt värd en titt. Rekommenderas.

Min korta recension på den första Escape Room finner du här.

No Comments

Serial Mom av J

augusti 21st, 2021 | Postad i Film, Komedi

Serial Mom är en av de filmer jag troligtvis haft längst på min lista över filmer jag tänkt att se, men inte kommit mig för att göra det. Nu när jag satte mig för att skriva det här så upptäckte jag att H redan för femton år (!) sedan la upp en kort recension på den. I brist på tid, ork och fantasi citerar jag hans beskrivning av handlingen här nedanför (med några mindre ändringar).

Beverly Sutphins (Kathleen Turner) är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev – förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Som sagt hade jag haft Serial Mom på min att se lista under en väldigt lång tid och jag blev absolut inte besviken nu när jag slutligen såg den. Det är en kul, absurd och urflippad komedi som både riffar på och skojar med slashergenren som underhåller fint hela vägen igenom, även om jag blev lite förvånad över hur den sista akten utspelade sig. Filmen är välspelad överlag – Kathleen Turner är i synnerhet briljant i huvudrollen och äger varenda scen hon är med i.

Serial Mom är God Underhållning och jag kommer definitivt att återkomma till den här filmen i framtiden. Rekommenderas.

No Comments

Endzeit av J

augusti 1st, 2021 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Två år efter att en zombie epidemi bröt ut och infekterade majoriteten av befolkningen finns det nu mer bara två smittfria städer kvar i Tyskland; Weimar och Jena. Vivi (Gro Swantje Kohlhof) plågas av skuldkänslor och vill inte längre leva, så hon bestämmer sig för att smyga ombord på det automatiska tåget som går mellan Weimar och Jena för att försöka leta reda på sin lillasyster som finns någonstans utanför stängslen runt Weimar. Väl på tåget upptäcker hon att Eva (Maja Lehrer) – en av de andra unga kvinnorna i Weimar – också bestämt sig för att ge sig av, med siktet på Jena.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag satte mig för att se tyska Endzeit – eller Ever After som den heter utanför Tyskland – men att filmens handling skulle använda en zombie apokalyps som backdrop för en berättelse om överlevandes skuld och att överkomma den, i kombination med en kritik kring hur människor behandlar miljön och en näve av något som jag tror skulle föreställa fantasy (som bara gjorde att jag kliade mig själv i huvudet) var jag inte beredd på. Allt detta i ett slow burn format.

I vanliga fall hade jag nog spytt galla över en film som den här, men Endzeit har något. Det är ingen kioskvältare, men den hade någonting som tilltalade mig på något plan då jag tycker att det var en helt okej – om än väldigt spretig – film. Det enda problemet jag hade med Endzeit var nog att det förekom en aningen mycket lal-lal och underligheter i filmen som aldrig förklaras – vilka vi som tittare antagligen är menade att tolka lite som vi själva vill.

Jag tvivlar på att jag kommer ha någon större brådska att se om Endzeit, men jag hatade den inte heller. Går man in i den med rätt förväntningar (det vill säga att det här inte är en regelrätt zombiefilm) fungerar den – högst troligen i alla fall – ganska bra.

No Comments

F9 av J

juli 29th, 2021 | Postad i Action, Film

Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) har dragit sig tillbaka och lever nu mer på en enslig gård tillsammans med Dom’s son. Deras lugna tillvaro vänds dock upp och ned när deras gamla gäng dyker upp och visar dem en inspelning av ett meddelande Mr. Nobody (Kurt Russell) skickat dem; en nödsignal om att en av hans agenter har bytt sida och att flygplanet han befinner sig på blivit kapat – samma flygplan som hans agentur transporterar superhackern och deras gamla fiende Cipher (Charlize Theron) på. Dom, till skillnad från sitt gamla gäng, tvekar till att blanda sig in i det hela, fram till att han inser vem som ligger bakom det hela; hans egen bror Jacob (John Cena).

Tyckte du att de senaste fem Fast & Furious filmerna var överdrivna och idiotiska filmer? Då kanske du ska låta F9 gå förbi osedd isåfall. F9 kan vara den dummaste blockbuster actionfilmen jag har sett på flera år och den klår samtliga tidigare filmer i serien, med råge. Det är bombastiskt, det är högljutt, det är så jävla dumt att klockorna stannar bitvis och vissa element i filmens handling är rent av dragna ur arslet bara för att få saker och ting att gå ihop – och ja, jag gillar det.. även om jag tappade räkningen på hur många gånger jag utbrast ”Bullshit!” under filmens gång.

F9 var dum som en säck med hammare och överdriven in i absurdum (mer än sina föregångare, som sagt), men vägde å andra sidan upp det med så många absurda och verklighetsfrånvända actionscener att jag inte kunde göra något annat än att skratta och mysa till det spektaklet som pågick på bioduken.

F9 bjuder inte på någonting nytt och har man sett de tidigare filmerna i serien vet man precis vad som väntas här. Är du ett fan av Fast & Furious filmerna kommer du antagligen redan ha bestämt dig för att se filmen, ni andra behöver nog inte ens tänka tanken då filmen kräver att man har sett majoriteten av de föregående filmerna – sort of. Hur som helst; jag gillade den och ger den en rekommendation.

Länkmaffian:
Mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och Hobbs & Shaw spin-offen.
H’s recensioner på 4, 5 och 6.

No Comments

The Uninvited av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

No Comments

Janghwa, Hongryeon av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De två systrarna Soo-mi (Lim Soo-jung) och Soo-yeon Bae (Moon Geun-young) återvänder hem till sin far Moo-hyeon (Kim Kap-su) och deras elaka styvmor Eun-joo Heo (Jung-ah Yum) efter att ha spenderat en tid på en mentalinstitution. Kort efter deras hemkomst börjar underliga saker att inträffa i huset och de inser snart att allting kanske inte är vad det verkar vara…

Janghwa, Hongryeon – eller A Tale Of Two Sisters – är en sydkoreansk skräckfilm från 2003 som också är den sjätte filmatiseringen baserad på (eller som i det här fallet, inspirerad av) den koreanska folksägnen ”Janghwa Heungryeonjeon”.

Även om filmen beträder samma marker som många andra asiatiska skräckfilmer kring samma tid gjorde så står den samtidigt ut bland dem. Den följer den utstakade mallen hyfsat som fanns då, men använder å andra sidan samtidigt andra knep för att berätta en till en början underlig berättelse som levererar ett slut som kommer som en käftsmäll – eller hade åtminstone gjort om jag hade sett filmen 2003. Hur som helst gillade jag filmen. Den har en handfull ruggiga sekvenser i sig och även om jag listade ut hur den skulle sluta så var det ändå ett sådant slut som alltid får mig att dra på smilbanden en aning.

Har du missat Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters tycker jag att du ska spana in den. Den levererar egentligen ingenting nytt, men den gör det dock på ett snyggt sätt – överlag. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud