| Subcribe via RSS

Quella villa accanto al cimitero (aka The House By The Cemetery) av J

april 24th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Quella villa accanto al cimitero (aka The House By The Cemetery)Efter att hans kollega Dr. Petersen plötsligt tagit livet av sig efter att ha mördat sin älskarinna blir Dr. Norman Boyle (Paolo Malco) satt på att fortsätta hans studie om, ironiskt nog, självmord. Norman och hans fru Lucy (Catriona MacColl), tillsammans med deras son Bob (Giovanni Frezza), packar sina väskor och flyttar från deras New York lägenhet till ett hus mitt ute i skogen strax utanför New Whitby, Boston, som tidigare ägdes av Dr. Petersen. Det dröjer dock inte länge förrän familjen börjar höra mystiska ljud i det gamla huset och efter att de har öppnat den igenspikade källardörren börjar husets mörka förflutna att uppdagas…

Quella villa accanto al cimitero (eller The House By The Cemetery som den troligtvis är mer känd som) är utan tvekan en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Även om filmen har sina långsamma partier så kryper den ändå in under huden på en och den besitter en kuslig stämning igenom så gott som hela filmen fram till den minst sagt märkliga twisten på slutet. Det enda jag inte gillar med den här filmen är Giovanni Frezza. Även om filmen spelades in med engelskt tal så valde de att dubba filmen efter inspelningen och dubben på Frezza låter rent utsagt förjävlig, vilket också är en trademark för den här filmen. Säger du ”The House By The Cemetery” kan du ge dig på att någon säger ”Jaha, den med den uselt dubbade ungen?”. Hade det inte varit för Frezza (både ungen i sig och dubbningen) hade den här filmen varit perfekt i mina ögon. Filmen är dock en solklar rekommendation ifrån min sida.

No Comments

Just Before Dawn av J

juni 15th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem campare bestämmer sig för att bege sig ut i vildmarken för att undersöka en mark som en av dem har köpt. När de anländer blir de varnade av skogsvaktaren Roy McLean (George Kennedy) att folk som har begett sig upp i bergen oftast inte kommer tillbaka. Gänget struntar i McLean’s varningar och fortsätter längre in i skogen för att slå läger – och det dröjer inte länge förrän de börjar försvinna, en efter en…

När jag satt och tittade på Just Before Dawn började jag fundera varför i helsike de gjort filmen så jävla lång för. Min version ligger på 101 minuter och filmen innehar en hel del dödtid som bara förlänger filmens speltid, men som inte fyller ut den med någonting intressant – utan mest en massa snack, folk som vandrar runt i skogen och helt ointressanta nakenbadsscener. Nu i efterhand när jag kollade upp versionen jag har inser jag vilket jack ass jag är. Originalversionen (som troligtvis är den vanligast förekommande versionen) ligger på 90 minuter i speltid, den jag såg var en ihopklippt version som inte bara innehåller scener ifrån originalet, utan också ifrån den sällsynta alternativa UK disken och det amerikanska Paragon bandet för att skapa den längsta, mest oklippta versionen av filmen. Jeez…

Nåja. Det förklarar ju faktiskt en hel del varför filmen kändes så långrandig bitvis, men samtidigt undrar jag hur lite dödtid som finns i originalversionen ändå, då större delen av den första halvan går åt på att visa (som jag skrev ovanför) folk som pratar, vandrar runt i skogen och helt ointressanta badscener (som möjligtvis vart bortklippta, vad vet jag..). Den här förlängda versionen på 101 minuter är otroligt långdragen hur som helst och bitvis börjar det klia något enormt i spola-fingret.

Skådespelarna är rätt bra, men George Kennedy har en på tok för liten roll i min mening, då han bara syns till i kanske 6, 7 minuter sammanlaggt under hela filmens gång. De få effekter som syns till ser bra ut och en och annan grej imponerar rent utav. Manuset är rätt klyschigt och det är inte så där värst svårt att lista ut vad som komma skall för den slasher-vane – eller nåt.

Just Before Dawn är inte direkt en dålig film, bara det att jag troligtvis såg en version man ska se om man är ett fan av filmen. Eller nåt åt det hållet, antar jag. Personligen tyckte jag att den här förlängda versionen var väldigt seg och inte speciellt underhållande, även om filmen är välgjord och säkerligen är bättre i 90 minuters versionen. Eller nåt. Helt okej film hur som helst.

2 Comments

Cujo – Bok & Film av J

maj 20th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

När jag började läsa romanen Cujo av allas våran skräckfarbror Stephen King hade jag ingen som helst tanke på att se filmen också och därmed kunna jämföra bok och film. Nu, när jag läst klart boken har jag bestämt mig för att göra just det. Jag börjar med boken.

 
Det är en av de varmaste somrarna på många år i den lilla (fiktiva) staden Castle Rock, Maine, och hemmafrun Charity Camber drömmer om att fly ifrån sin misshandlande och alkoholiserade man Joe – som hon tror har ett dåligt inflytande på deras son Brett. Efter att ha vunnit ett lotteri lyckas hon övertala Joe om att hon och Brett ska få åka till Charity’s syster, Holly, i Connecticut ett par dagar. Mor och son packar väskorna och beger sig iväg och lämnar Joe och familjens hund, en hundrakilos Sankt bernardshund vid namn Cujo, kvar där hemma. Det ingen i familjen Camber vet är att Cujo har ett par veckor tidigare jagat en kanin ner i en håla som var bebodd av rabiessmittade fladdermöss och fått nosen riven av en av dem. Cujo, som inte är vaccinerad, börjar sakta men säkert att insjukna i rabies…

Samtidigt har familjen Trenton stora problem efter att Vic, mannen i huset, kommit på sin fru Donna med att ha haft en affär med en omkringresande player. Mitt i allt kaos får han lov att resa till Boston och New York på en affärsresa för att försöka rädda företaget han och hans kollega Roger har tillsammans. Ensam hemma, tillsammans med deras son Tad, tar Donna deras krånglande Ford Pinto för att åka till Joe Camber – som har egen verkstad – för att få bilen reparerad. När Donna och Tad anländer till Cambers gård pajar bilen helt. Gården ligger öde i den stekande sommarhettan och endast en av gårdens invånare befinner sig där – Cujo…

Stephen King’s bok Cujo från 1981 är ett rent mästerverk, måste jag säga. Den första delen av boken formar karaktärerna, vi får lära känna dem och fatta tycke om dem samtidigt som man troligtvis börjar känna avsky jämtemot flera av dem. I mittenpartiet av boken börjar det hända grejer och det blir allt mer svårt att lägga ifrån sig boken, då King avslutar oftast varje parti (det finns inga kapitel, utan ”breaks” i historien för att byta synvinklar från karaktär till karaktär) med någonting ruskigt spännande. Det sista partiet i boken är upplösningen som, till en början, är riktigt spännande, men som sedan övergår till att bli mer tragiskt och ledsam.

Egentligen finns det inte så där värst mycket att säga om boken i sig, mer än att den är ruskigt bra och att den skiljer sig en del ifrån de flesta andra King romanerna. Istället för övernaturliga händelser och flum flum får vi här en mer jordnära berättelse om händelser som inträffar av ren slump, vilket också kan inträffa i verkliga livet – vilket i sin tur också är det skrämmande med boken.

 
Filmens story är exakt den samma som den i boken, men istället för förändringar i filmens story har förändringar i händelseförloppet gjorts – givetvis. Exempelvis får Vic reda på att Donna haft en affär på ett helt annat sätt i filmen än i boken, vissa karaktärer ser annorlunda ut än hur de blev beskrivna i boken och slutet är rejält förändrat, likt Children Of The Corn filmatiseringen ifrån 80-talet med Linda Hamilton – vilket är till det sämre, tycker jag.

Filmen från 1983 är ju inte dålig egentligen. Skådespelarna är bra och skrämselscenerna fungerar hyfsat, samtidigt som hunden/hundarna/whatever som spelade Cujo ser ganska skräckinjagande ut – iaf vid första anblicken. Är man uppmärksam under filmens gång upptäcker man småfel så som att när Cujo precis dödat en man så börjar han vifta på svansen, troligtvis tack vare en stor portion hamburgare eller något annat gott som belöning för scenen.

Filmens händelseförlopp känns ganska snabbt överstökat också. Även om det blir sammanhängande och rätt spännande fläckvis så känns det ändå som att något fattas. Filmen hade behövt minst en halvtimme till för att spela ut alla sina kort ordentligt, men får gott nöja sig med ca 90 minuter (vilket jag personligen inte tycker är tillräckligt för den här typen av film).

Jämförelsen mellan bok och film:
Största skillnaden är händelseförloppet mellan boken och filmen, som jag nämnt här ovanför. När jag tittar på filmen kan jag inte låta bli att känna att vissa partier som var med i boken, men inte med i filmen, borde ha funnits med där. Även om skådespelarna är bra i filmen och formar karaktärerna rätt bra så känns det som att de är bättre i boken. King kan forma dem på ett sätt ingen filmskapare eller aktör kan göra, hur de än vrider eller vänder på det.

Som jag nämnt här ovanför kan boken delas in i tre partier, mer eller mindre. Detta är givetvis till bokens fördel, då boken får mer tid på sig att utveckla karaktärerna och låta oss lära känna dem, vilket inte filmen har. Istället för ett utvecklande manus slängs vi rakt in i händelsernas centrum och händelserna före och efter händelserna på Cambers gård glöms nästintill bort i filmen, vilket gör att den känns ganska överflödig – som så många andra Stephen King filmatiseringar.

Får jag själv välja mellan boken och filmen tar jag boken på en gång. Boken känns mer utformad och välgjord än filmen, som bitvis känns påskyndad enbart för att få ut en film baserad på Stephen King’s bok – och tjäna pengar på det, så klart. Men tar man filmen som den är och struntar i att den är baserad på King’s bok så står den sig helt okej, även om den har sina brister. Men även om den stått på egna ben, utan ett starkt källmaterial ifrån King, så hade jag troligtvis inte tyckt att den varit mer än bara okej.

Har du funderingar på att läsa boken eller se filmen tycker jag att du absolut ska läsa boken och – om nyfikenheten fortfarande finns – se filmen därefter. Har du bara tänkt göra en av dem så läs boken isåfall. Så det så.

3 Comments

Don’t Go In The Woods av J

februari 19th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fyra campare beger sig iväg för att ha en skön helg tillsammans ute i vildmarken. Den sköna helgen byts emellertid snabbt ut då de snart begriper att en galning går lös i skogen, som dödar alla som kommer i hans väg…

Aaah, Don’t Go In The Woods. Vilken kultfilm! Vilken klassiker! Vilken… utomordentlig jävla dynga! Det här är en av de där slasherfilmerna från tidigt 80-tal som tillhör bottenskrapet, som blev överskuggad av bättre slasherfilmer (så som Friday The 13th) men som sedan har uppnått en viss kultstatus tack vare dess usla produktion. Att den dessutom legat på Englands Video Nasties lista fram till 2007 har säkerligen också bidragit till statusen lite grann.

Skådespelarna verkar vara folk de plockat på gatan och frågat om de velat tjäna en extra slant för att vara med i den här skiten. Dialogerna låter allt som oftast som att de står och läser direkt ur manus. De karaktärer vi som tittare ska ”bry oss om” är mest irriterande och det spelar egentligen ingen som helst roll om de dör eller inte. Vem bryr sig liksom?

Effekterna är värdelösa. Blodet ser ut som Falu Rödfärg och avhuggna kroppsdelar dunkar till när de landar på backen och påminner lite om ljudet man kan höra när en plastdunk smäller i backen. Dödsscenerna är oftast osammanhängande och kommer helt plötsligt från ingenstans och lämnar sedan dig som tittare som ett frågetecken om vad som egentligen inträffade.

Filmens story.. jeez.. existerar knappt och innehåller så många plothål att det blir helt sanslöst efter ett tag. Utöver de osammanhängande och plötsliga mordscenerna (som mest känns som något de tryckt in enbart för att höja bodycounten och fylla ut speltiden med) inträffar det mååååånga grejer filmen igenom som aldrig förklaras. För att dra ett exempel på ett av dessa plothål som aldrig förklaras; mot slutet av filmen får vi se en rullstolsbunden snubbe mitt ute i skogen, ensam. Vad fasen gjorde han där? Och hur i helvete hade han tagit sig ut dit?

Don’t Go In The Woods från 1981 (som inte bör bli misstagen för Don’t Go In The Woods från 2010) är definitivt ett av bottenskrapen inom slashergenren och är en sån där film man absolut ska avstå, såvida man inte är en masochistisk trashfilmstittare (som jag själv). Såatte… glöm den här ”filmen”. Glöm helst att du läst den här recensionen också så du inte, av misstag så klart, införskaffar den här dyngan och ser den i ren nyfikenhet.

No Comments

Dark Night of the Scarecrow (blu-ray) av H

februari 6th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För folk i min ålder är Larry Drake mest känd som muppen i ”Lagens Änglar”, men äldre skräckfilmsentusiaster har kanske haft ögonen på honom ända sen han spelade muppen Bubba i ”Dark Night of the Scarecrow” 1981. Här hittar vi också folk som Lane Smith (chefredaktör Perry i ”Lois & Clark”) och Charles Durning (du har sett honom i tusen roller) i vad som faktiskt är en tv-film från början.

Bubba är byns mupp. Vissa i trakten har ett ont öga till honom och tycker att han spenderar på tok för mycket tid med den unga flickan Marylee. När hon smyger in på en bakgård och blir attackerad av en hund så räddar Bubba henne, men allt missförstås såklart och brevbäraren Otis med sina polare tror att Bubba mördat henne. De jagar ut honom på ett fält där han gömmer sig i en fågelskrämma, men de finner och skjuter ihjäl honom. Inte långt därefter börjar någon okänd mörda de skyldiga en efter en.

Det här är en bra rysare, speciellt om man ser till att det är en tv-film. Det finns svackor, men det blir bra spännande ibland och den här typen av film var verkligen inte lika vardagsmat som det är idag. Tydligen följdes filmen av flera kopior med mordiska fågelskrämmor, men den här filmen anses ha startat trenden. Dagens publik finner nog inte filmen lika bra, men sett ur historiskt perspektiv tycker jag att den är sevärd.

Blu-rayen som släppts av filmen är toppen. Vi får filmen i OAR, alltså 1.33:1 som den gjordes för tv, och både bild och ljud är toppen. Extramaterialet är så digert att jag inte ens såg alltihop, men det är omfattande och avslöjande om filmens tillkomst och kvardröjande popularitet. Ett måste för fansen.

No Comments

There Was A Little Girl av J

februari 6th, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Läraren Julia’s (Trish Everly) födelsedag börjar närma sig och hennes vänner och grannar har i smyg börjat anordna en överaskningsfest. Det här året blir det emellertid annorlunda, då Julia’s vanställda och rubbade tvillingsyster, Mary (Allison Biggers), lyckas fly från mentalinstitutionen hon är inlagd på enbart för att med hjälp av en stor rottweiler börja plocka av de tilltänkta gästerna en efter en…

There Was A Little Girl från 1981 var en av de filmerna som hamnade på Englands Video Nasties listan och släpptes inte förrän 2004 oklippt i landet. Filmen har, som så många andra italienska produktioner, en jävla massa aka-titlar, däribland Madhouse, And When She Was Bad, Flesh And The Beast och Scared To Death.

Filmen i sig är inte heller dålig. Den är välspelad och effekterna är så som man kan vänta sig av en äldre italiensk skräckfilm (vilket så klart innebär en del gore och blod), men det blir aldrig speciellt intressant eller spännande vilket gör att hela filmen rinner ut i sanden. Killsen i filmen är inte speciellt uppfinningsrika och det känns någonstans som att filmen kunde ha blivit mycket bättre om de inte envisats med att ha en hund som står för större delen av bodycounten i filmen. There Was A Little Girl är en okej slasher, men drunknar ganska snabbt i den uppsjö av 80-talsslashers som finns där ute.

No Comments

Dreadnaught av H

juli 14th, 2011 | Postad i Film, Komedi, Martial Arts/Kung-Fu

Back in da dayz, 1981 för att vara exakt, så var Yuen Woo Ping inte riktigt den världskända actionkoreografen från ”The Matrix”. Men jag upprepar mig.

Dreadnaught” – vad titeln har med filmen att göra vet jag ej – är historien om skurken White Tiger som gömmer sig för polisen genom att ta jobb hos en teatergrupp. …ja, alltså, de vet väl inte hur han ser ut eller nåt. I alla fall.

Yuen Biao och hans fru (eller om det är syster, whatever, I forget) har en tvättfirma och han är alldeles för feg för att begära betalning av sina kunder. White Tiger har nån psykisk störning eller nåt antar jag, för han sminkar sig enligt omslagsbilden och lallar runt och försöker ha ihjäl folk, däribland Biao. Men Biao har via sin tvätterfarenhet ovetandes lärt sig kungfu-stilen ”tvåfingrar”!

Mja, det kanske inte låter så värst när jag berättar det sådär. Men filmen är rätt underhållande med rätt bra action, fin lejondans och lite finurlig humor. Duger!

No Comments

The Burning av J

februari 26th, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan ett spratt nästan kostade livet på den alkoholiserade och underlige vaktmästaren Cropsy (Lou David) vid sommarlägret Camp Blackfoot då ett gäng ungdomar av misstag satte eld på hans bostad. Efter att ha legat på sjukhus sedan den där ödesdigra natten har nu Cropsy återhämtat sina krafter och kan skrivas ut från sjukhuset – dessvärre med kraftiga brännskador. Cropsy beger sig iväg till sommarlägret Camp Stonewater – som ligger på andra sidan sjön där Camp Blackfoot låg – för att utkräva hämnd på en av ungdomarna som var med på sprattet… och ta itu med alla som kommer i hans väg.

The Burning, från 1981, fick jag nys om tack vare Video Nasties: Moral Panic, Censorship & Videotape, då filmen blev en av de filmerna som dök upp på Video Nasties listan i UK och blev förbjuden att släppas oklippt i landet ända fram till år 2001 då den släpptes på DVD. Filmen i sig är inte speciellt originell, läskig eller ens överaskande – det är en slasher helt enkelt.. en långdragen sådan. Det dröjer hela 50 minuter innan andra mordsekvensen inträffar och tiden emellan första och andra mordet i filmen är så makabert utdragen att det blir rent utsagt löjligt. Skådespelarna är hyfsade och fungerar väl för den här typen av film, men det är inga Oscars-nominerande prestationer. Storyn är en typisk slasherstory, så det finns inte så mycket att tillägga där. Effekterna i filmen ser bra ut, även om det kanske inte är något av det bästa mästaren Tom Savini har pressat ur sig (som för övrigt tackade nej till att göra effekterna i Friday The 13th Part 2 för den här filmen).

Filmens största problem är att det händer nästan ingenting förrän de sista 40 minutrarna av filmen. Dessförinnan känns det som om filmen står nästan helt stilla och karaktärerna i filmen flamsar mest runt utan att det egentligen händer någonting av intresse. Någon enstaka ”bita-på-naglarna-sekvens” inträffar här och där, men mycket mer än så blir det inte.

Filmen i sig är inte ett bottennapp, men det är inte heller en topnotch film. The Burning är en helt okej slasherfilm även om den är helvetiskt seg den första halvan av filmen – men nog finns det bättre slasherfilmer än den här.

2 Comments

Blow Out av H

februari 9th, 2011 | Postad i Film, Thriller

Jag firar 1 år som recensent på DVDKritik.se med denna recension av Blow Out! Weeeeeeeee

No Comments

Death Hunt av H

december 21st, 2010 | Postad i Action, Film

En fin liten film vid namn ”Death Hunt” med Charles Bronson och Lee Marvin, recenserad av jag på DVDKritik. Läs! Snälla?

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud